Taggarkiv | träning

Söndagsstök

Jag kommer inte riktigt ihåg när jag hade en lugn helg sist.

Föreläsningen gick finfint i fredags – jag och Ewa-Britt var en bra kombo på AnIVA-kongressen (narkos- och intensivvårdspersonal) i Upplands Väsby. Och vilket tjusigt hotell! Efter föreläsningen hade vi lite tid att ha ihjäl, så vi lekte staty och hade photo shoot.

Emma Dalman Heartcore föreläsning MOD Emma Dalman Heartcore hotell Scandic Infracity 1 Emma Dalman Heartcore hotell Scandic Infracity 2 Emma Dalman Heartcore staty 2 Emma Dalman Heartcore staty 1 Emma Dalman Heartcore Ewa-Britt

Fem minuter efter att jag gick av tåget i Karlstad satt jag i en bil på väg till Torsby – det var längddags!

Den här gången var Birger med och filmade. Vi var där lite senare, men hade inte räknat med de bulgariska skidskyttarna som drog fram i spåren som.. ja, som bulgariska skidskyttar! Jeezuz vad fort det gick!

Många var det som vände på huvudet när Birger kom gående i tunneln, men kameran på axeln. Självklart fick han med min enda klumpighet (so far), när jag skulle öva på att köra om. Jag åkte rakt över Henriks ena skida och rätt in i tunnelväggen. Skrikandes ”Mamma!” för full hals. Jepp. Så bra kan det bli.

Vi övade också på utförsåkning, så att jag vågar släppa på mer i backarna – dvs sitta på huk hela tiden och riktigt få upp farten. Inte ställa mig upp. I två av backarna går det bra. I den tredje går det så långsamt att jag måste stå och sparka ifrån för att inte få stopp. I den fjärde är det inte en chans att jag hukar mig. Fy satan så brant den är, och tvärsvänger gör den också. Där fick jag öva på att åka utanför spåret och ploga.

I övrigt går det bättre. Tekniken börjar sitta mer och mer. Fast jag har ett fasligt sjå med stavarna. När jag åker utan stavar går det finfint. Så fort pinnarna är i händerna blir det ett moment för mycket och jag kan inte koordinera ben och armar – alls. Bentekniken fallerar då också. Det är lite tungt. Jag kanske blir första hjärttransplanterade att åka Vasaloppet utan stavar ;)

Emma Dalman Heartcore skidtunneln med Birger

Gårdagskvällen var full med skratt. Det var nääääämligen dags för show med Al Pitcher!

Fy faaaaan vad bra han var! Jag skrattade så jag grät. Och med i showen kom vi också. Först fick Per en gurka, sen fick vi byta gurkan mot kattmat. När Al fick reda på att min katt heter Trassel blev det ett enormt kattskämt (Seriously, your cat is named Trassel? Were you drunk when you named him?) (No, I adopted him), som handlade om att Trassel läspade och försökte säga att han ville ha tryffel (trussels), men jag missförstod och trodde att han sa att han hette Trassel.

Hmm. Svårt att beskriva så det blir rätt. Det var roligare på plats.

Emma Dalman Heartcore Al Pitcher

(notera den oerhört glada personen i bakgrunden, jämän grabben, du kom med)

Idag har vi städat. Och städat. Och städat.

Det har varit en mamma-emma-dag. Vi hann med hela köket (nu får ingen komma in i mitt kök, inte ens jag, för nu har jag så bra ordning att inget får röras), och fick upp hyllorna i nya bokhyllan. Det tar sig, sa pyromanen.

Emma Dalman Heartcore städning 1 Emma Dalman Heartcore städning 3

Träning

Fredag - längdskidor i Torsby Ski Tunnel, närmare tre timmar.

Lördag - nada…

Söndag - njet…

0

Torsby Ski Tunnel

Tänk att det kan vara så kul (och jobbigt!) att åka skidor!

Vi kämpade på bra i två och en halv timme i fredags kväll, kom cirka 13-15 km alles in alles. Det blev många vattenpauser, och mot slutet hade vattenflaskan nästan frusit. Jag var konstant törstig och fick en rejäl ansträngningshosta i kylan. Och det var hur läskigt som helst i nedförsbackarna.

I min enfald hade jag trott att tunneln var platt.

Henrik är min nya skidlärare – han har åkt längdskidor sen han var fem år och åkt Vasaloppet fyra gånger! Han var också väldigt duktig på att lära ut teknik. Jag fick börja med att fokusera på att lägga tyngden rätt och skjuta ifrån. Sen försöka komma upp på tå i stort sett hela tiden. Sen sparka bak med ett ben i taget och staka iväg. Slutligen försöka diagonala. Efter det kom fler detaljer – sätta i stavarna rätt och skjuta ifrån med dem fullt ut, lyfta på bakre benet när jag diagonalar, böja ryggen tillräckligt för att sen räta mig helt, komma ihåg att stå på tå, slappna av och vila i nedförsbackarna, se till att stavarna inte pekar rakt upp när jag åker utför, sätta i stavarna på annat sätt vid diagonal åkning, springa i uppförsbackarna… med mera!

Det var mycket att tänka på. Jag fokuserade så mycket att det ibland låste sig helt. Men det märktes oerhörda resultat på bara två och en halv timme. Nu gäller det bara att få in det så det sitter i ryggmärgen.

Och träna upp triceps, rygg och mage.

IMG_5788

(Här går det väääääldigt långsamt, vi misstänker att fästvallan låg på aningens för långt. Jag fick kämpa mig UPP för den här sega backen, vända och åka ner, och så upp igen. Då var det rätt okej att det gick långsamt nedför… lite mer vila…) ;)

 

0

Vad är blå, lila, vinröd och i Norge?

Jo – JAG!

En hel dags kravträning i Oslo satte sina spår.

Armar och ben är fläckiga, ena örat är ömt, vänster tumme är stukad, revbenen ligger utanpå kroppen och underläppen saknar lite hud.

 

Men fan så kul det var!

 

Förkylningen släppte under veckan, men på lördag morgon var jag fortfarande inte helt säker på om jag skulle åka eller inte. Shit vad glad jag är att jag kom iväg! Vi var närmare ett 50-tal utövare som träffades på OFC, Oslo Fight Center, för fem timmars träning. Efter en gemensam uppvärmning delades vi in i grupper för respektive grad. Jag tillhör dem som ska graderas för P2, och vi var största gänget där. Hela dagen drillades vi i de tekniker som gäller för just vår kommande gradering. Jag tränade med Sigurd, en kille som tränat en hel del tidigare, men som nu gör om P-delen.

P står för Practitioner, just FYI.

Jag lärde mig sjukt mycket! Vi fightades så att svetten flödade, tårarna rann, och ja – det var lite blodspillan. Min läpp, hans tänder.

Slag, sparkar, roundhouse, outside defence, inside defence, strypning bakifrån, från sidan, på marken, med bakåtdragning och massa mer. Känner mig rejält laddad – och väldigt glad att det gick så bra att träna efter mitt uppehåll (resa + förkylning).

 

Resten av helgen har jag hängt hos Beccus och Mattias, käkat hemlagade hamburgare och snackat skit. Bokstavligt talat.

Nu väntar lite pingis innan lyxbussen Bus4You tar mig hemåt

 

IMG_5693

Minnen från helgen.

IMG_5685

IMG_5682

 Så här går det om man inte blockar…

IMG_5681

Träningskompanjonen for the day! #galennorrman

IMG_5686

Foooooood – for the soul and the mind!

 

 

0

Halkig tur på hjul

Helgen spenderades i horisontalt läge. Jag var helt däckad efter förra veckan.

I söndags funderade jag på om jag skulle ta inlinesturen då eller vänta tills på måndag. Jag beslöt mig för att vänta. Ingen vidare bra idé. Det regnade hela måndag förmiddag och när väl solen tittade fram tog det lång tid innan det såg ut som om marken hade torkat upp. Till slut bestämde jag mig för att ta mig en snabbtur för att i alla fall ha kommit ut.

Nästan halva vägen, 9 km, tänkte jag ”Jag vänder, jag vänder, jag vänder”. Vägen var blöt, det låg löv överallt, och jag fick ta det så försiktigt att jag knappt tog mig framåt. Men till slut blev underlaget bättre och jag kunde speeda på.

När jag kom hem surrade hela jag av endorfiner och adrenalin. Jag var så glad! Då förstod jag mitt misstag i att inte ge mig ut i söndags. Jag fattade inte riktigt varför jag var så deppig i slutet av helgen. Men det är ju självklart – jag rörde mig ju ingenting. Motion betyder verkligen ALLT för mig. Frisk luft, ansträngning, svett och muskler. That’s my cup of tea.

Samt att vägen hade varit aningens bättre i söndags.

Men ändå, en tur på 18 km som brukar ta två timmar tog igår bara 1h 40min. Inte illa pinkat.

Nu laddar jag inför Spanienresa med Söt Likör och CMB, aka Karlstad University Choir – vi ska till Calella och sjunga röven av oss!

0

Träningsvecka

Fyra pass hittills den här veckan.

Två krav maga och två långrundor på inlines.

Onsdag: 18 km
Fredag: 22.5 km

Hade en del ont i svanken första gången jag åkte 18 km, så jag vågade inte öka i onsdags. Tänkte att det var bättre att ta samma runda och se om det gick bättre. YEAH! Det gick prima! Mycket lättare, inte lika ont (det kom pyttelite på slutet), och jag känner mig mycket stabilare.

Idag, fredag, blev det 22.5 km.

Åker då från mig, längs Strandvägen till Nöjes, över och tar Drottninggatan genom stan, över till teatersidan, längs med Klarälven förbi Råtorp och upp mot Skåre. Tar Skårebron över till Färjestadsidan och åker tillbaka längs med Klarälven mot stan – förbi Löfbergs Lila Arena och Älvkullegymnasiet. Tar bron över till muséet, åker till Stadshotellet och över igen till teatern – samma väg igen fast här tog jag Sundstabron över till Sundstasidan – och så tillbaka via Gubbholmen, Haga och Strandvägen.

SÅ KUL!!!

20.1

Skårebron

20.2

Uppför Sundstabron

20.3

 

20.4

Sundstabron

0

Atchooo…!

Jag visste det. Jag kände på mig att det var något knas i kroppen.

Direkt efter bröllopet – som gick som på räls med en härlig ceremoni i kyrkan och en underbar middag i Cedergrenska tornet, vackert väder, alla sa ja, ingen talare svimmade, all teknik fungerade (till 97%), maten var supergod och dansandet fortsatte inpå morgonkvisten – så tyckte min kropp att nu passade det att bli förkyld.

På måndagsmorgonen var det inte jättelätt att träna, så jag tog det lite lugnt. Ökade ingenting utan låg kvar på 10 minuter rodd.

Rodd 10 min – 1650 meter.
Plankan 40 sek.

Har insett att jag ska börja göra plankan INNAN jag ror. Jag skakar så det är skrattretande.

Nu har jag även koll på pulsen i och med min pulsklocka (som jag äntligen kom ihåg att ta med mig). Den ligger på ca 125-130 när jag börjar uppvärmningen. Vid stigning 3-4 går den upp till 135-140, och som högst är den på 160 vid stigning 10 – men det är en liten stund, sen håller den sig kring 154-157.

Vid rodden var pulsen efter 3 min 174, sen höll den sig kring 160 resten av passet.

Och den går snabbt ner till 130, och sen till 125, när jag slutat ro.

Och idag är jag kanonförkyld. Nyser, hostar, öm i skallen, raspig i halsen.

Det är så synd om mig.

0

Första passet!

Igår körde vi första passet på Optimal Träning, och kameran var med även denna gång (så också Birger, givetvis)!

Jag var livrädd i söndags då smärtan i axlarna började smyga sig på, precis på samma sätt som det har gjort fyra gånger i våras – varje gång jag har blivit inlagd. Nej nej nej nej nej nej nej. Inte igen. Så fan heller.

Fullproppad med smärtstillande, en rejäl massage senare och högläge med kuddar så gick natten bra. Hade det varit samma som i våras så skulle jag fått svårt att andas under småtimmarna och blivit inlagd någon gång under måndag morgon. Men då jag fortfarande var lite öm så skippade vi rodden idag.

Uppvärmning och pang på coreträning istället.

Medicinboll och balansövningar. Jäklar vad det tog på ländrygg, säte och magmuskler. Jag skulle ligga på mage på bollen, med bara tår och fingertoppar i golvet – och sedan lyfta ett ben i taget utan att mista kontakten med höfterna mot bollen, hålla balansen och inte rulla fram på armarna. Sedan blev det ett ben och en arm i taget. Sedan båda benen samtidigt. Och en övning där jag satt bakåtlutad med lyfta fötter och förde en mindre boll från sida till sida.

Ikväll på Kraven hade jag lite träningsvärk och jag längtar efter imorgon när det kommer göra ont på riktigt. Då vet jag att jag har gjort något. Då vet jag att kroppen funkar som den ska. Masochist? Javisst!

0

Första träningsveckan (inofficiellt)

Då har jag överlevt mina två första träningspass den här hösten (höst och höst, det är fortfarande sommar). Två Krav Maga-pass, båda av den brutala sorten. Men då träningen inför Klassikern inte börjat än så räknas det ”bara” som en inofficiell start.

Igår fick jag träna med fortsättarna.

Dvs, på Den Andra Sidan av salen.

Wowawewa. Det var tufft. Men jäkligt skoj. Ingen fläskläpp den här gången, men mycket detaljgenomgång. Tränade strypning från sidan och bakifrån. Dima, P3 (graden, inte radiokanalen), instruerade mig. Efter ett tag frågade han ”Men, du har kört de här teknikerna förut, va?”. Nupp. ”AaHaa.”

Nu blir det till att vila i helgen, så att jag kan säga att jag tar det försiktigt och faktiskt ha ryggen fri ;)

Inleder helgen med städning och dammsugning.

Vaddå? Ingen har sagt nåt om vardagsmotion…

0

Wicci och Åsa

Nu börjar jag komma på benen igen, så det var dags för ett nytt möte med mina tränare, Åsa och Wicci. Just ja! Jag har inte presenterat Wicci än – för två veckor sedan tog hon över mig och min styrketräning (som inte kommit igång ännu). Carro är ungefär som jag och har flera saker på gång samtidigt, så det blev lite för mycket projekt att stå i för hennes del.

Men Wicci kommer bli en toppentränare!

Hon och Åsa är också väldigt goda vänner även privat, så där känner jag mig väldigt trygg i att samarbetet kommer att fungera utan problem.

Wicci har varit i branschen sen 2002 och är förutom personlig tränare även licensierad gruppträningsinstruktör och kampsportare i grund och botten – thaiboxare. Hon driver sin egen blogg där hon också kommer att skriva om Heartcore – vi lär nog länka till varandra titt som tätt. Ni kan läsa mer om Wicci här (u-oh, ingen länk än? det kommer strax!).

Vi kommer köra igång med samma upplägg som tidigare i vår. Två corepass och ett löppass. Ikväll är sista träningen med Krav’en för sommaren, så då blir det inte fem pass i veckan utan tre under några månader, vilket jag tror räcker.

Först nästa vecka ska jag göra ultraljud och arbets-EKG här på CSK, för att se hur allting ser ut. Är det okidoki så kan jag börja träna mer strukturerat – äntligen!

Vi hade en liten photoshoot imorse på Bryggudden.

61.IMG_6222

61.IMG_2584.JPG

61.IMG_4352

61.IMG_5035

61.IMG_4579

61.IMG_0806

61. Wicci

0

Free like a flying demon

Igår fick jag mina första träningsinstruktioner. Vi har valt att smyga igång med träningen, trots att vi inte har genomfört några tester hos Johan än. Läkarna i Göteborg ser helst att jag väntar med maxtester tills efter årskontrollen i slutet av april. För att inte sitta på rumpan en hel månad och tappa så mycket i tid, drar vi ändå igång så smått.

Första två veckorna – vecka 13 och 14 – ska jag göra ett löppass och två corepass i veckan, utöver mina pass med Krav Maga tisdagar och torsdagar.

Åsa ringde och presenterade löppassen. Tre omgångar 5+5. Dvs gå 5 minuter, springa 5 minuter, gå 5 igen, springa 5, och en sista omgång gå 5 och springa 5. Totalt en halvtimme träningstid.

Då mitt hjärta inte har några nerver kopplat till sig, så kommer inte min puls igång så snabbt. Min puls måste öka med hjälp av hormoner, som adrenalin. Hormoner fungerar på annat sätt än nerver. Nerverna skickar impulser oerhört fort, direkt dit de ska. Hormoner produceras på olika ställen i kroppen – adrenalin kommer t ex från binjurarna – och skall sedan transporteras med blodet till sitt mål. Det tar alltså längre tid. Hormonerna finns också kvar längre i blodet, och har således effekt mycket längre.

Jag brukar likna det med att jag kan springa till bussen, men det är först när jag är på bussen som jag har den puls jag egentligen skulle haft när jag sprang. Och väl jag går av bussen har pulsen lagt sig igen. Så jag sitter och flämtar hela bussresan och ser ut som världens mest otränade människa. Yay.

Jag behöver alltså mycket längre uppvärmning än tidigare. I somras försökte jag gå ut och springa, men då jag bara värmde upp med rask promenad i ca fem minuter kom inte pulsen igång. Hjärtat får då svårare att pumpa runt blodet i hela kroppen när jag börjar springa. Vaderna ligger längst från hjärtat och får minst blodflöde. Och får de inget blod får de inget syre, vilket ger upphov till syrebrist. AJ!

Då är det bara att stanna, gå lite försiktigt tills det släpper, börja springa igen, och vips så krampar benen ihop igen efter inte ens 100 meter. Har det väl börjat så släpper det inte, utan kommer tillbaka hela tiden.

Jag var just på grund av detta väldigt nervös när jag gav mig ut för första gången idag. Och tänkte att jag behöver värma upp riktigt ordentligt. Så jag gick raskt i 15 minuter, innan jag drog igång med min aktiva halvtimme – vilket inleds med 5 minuters promenad. Så totalt 20 minuters gång innan jag tog mina första löpsteg.

Blev livrädd när vaderna surnade till efter en minuts joggning. Shit, om jag inte ens klarar av att springa 5 minuter, hur ska jag då klara 3 mil i september? Vad kommer Åsa säga när jag berättar att inte ens det här gick? Hon kommer nog tycka att det här inte är någon idé. Jag är nog ett hopplöst fall. Fuck.

Men jag drog igång Doris låt från ”Hitta Nemo”, med en liten modifikation.

”Just keep running. Just keep running.”

Och det gick. Vaderna skärpte till sig och slutade sura. Andningen fungerade. Jag höll koll på klockan. Jag ville nästan fortsätta springa istället för att gå när de första 5 minuterna passerat. Men nu har jag ett program. Då får jag rätta mig efter det. Så jag gick. Sprang igen. Gick. Och sprang igen.

Underbart. Det kändes som om jag flög fram.

Och löpning är verkligen inte min grej. Jag har alltid velat bli bra på det, men aldrig kommit ifrån det faktum att jag tycker det är något av det tråkigaste som finns. Helt plötsligt längtade jag till nästa gång.

27.DSC_0033

0