Wicci var riktigt positiv igår när vi körde ett pass på Optimal.
Det blev stakmaskin, framåtlutad triceps, gående planka på stepbräda och flera coreövningar på boll. Hon kunde se att jag orkade mycket mer.
Jag har även märkt skillnad själv på de här veckorna sen vi har kommit igång så smått. Jag orkar mer, även på Krav’en. Känner mig något starkare överlag.
Fuck yeah!
För första gången på länge kan jag faktiskt börja tänka att det här kommer gå. Det har varit lite nervigt ett tag. Jag har i stort sett bara väntat på att bakslaget ska komma och sätta punkt. Men det verkar ha funkat. Inte tränat på sommaren, låtit (det eventuella) viruset få en chans att läka ut, justerat medicindosen, tagit det väldigt försiktigt väl jag fick börja röra på mig. Känna efter hur kroppen mår och anpassa efter det. Vara noga med att vila, sova ordentligt, äta bra och undvika folk med smittor.
Idag gav vi oss ut igen på inlines – en morgontur längs Klarälven, stavspetsarna åt rätt håll, såg till att undvika blöta löv (halka!) och mina triceps fick verkligen bekänna färg. De kommer behöva bli riktigt starka om de ska hålla nio mil på Vasan.
Dagens formulering: ”Lite jävlar anamma väger ingenting, så det är bara att packa på så mycket det bara går!”
Dagens tur: 18.5 km.
Det innebär att jag på en vecka åkt närmare fyra mil på inlines. Woop-woop.
Nu drar vi till Örebro – till Therese och Niklas!