Idag gjorde jag något som jag har velat göra i flera, flera år.
Åkt dressin!
Efter drygt en timme i bil syntes skylten ”Konsterud. Dressinstation – 200 m.” Jag hade oroat mig för att det inte skulle finnas några dressiner kvar eftersom det inte gick att förboka – men det oron visade sig vara obefogad. Ett tiotal gula cykeldressiner stod inne på stationen. Det var bara att välja och vraka.
En enkeldressin tar två personer plus lite packning och kostar 50 kr/timmen. Planen var att åka till Håkanbol, luncha, kanske bada lite och så åka tillbaka, så ca fyra timmar kändes lagom.
Wow vad det var högljutt!
Det lät ungefär som att man åkte tåg, men att man satt på utsidan. Ett tag tänkte jag att det aldrig kommer gå att prata i det här oljudet. Det kommer bli nästan fyra timmar i tystnad. Hm. Men man vande sig, och efter en stund gick munlädret utan problems.
Det fanns inga växlar, utan det var bara att trampa på. Cykeldressin är dock väldigt lättcyklat och för det mesta saknade jag att kunna lägga i en högre växel för att få lite mer motstånd.
Håkanbol var alltså vårt mål. Rätt var det är passerar vi en skylt med texten ”Håkanbol 1.5 km” och så en pil åt hållet vi kom ifrån.
Huh?
Har vi åkt förbi?? När hände det? Varför märkte vi ingenting? Vart var skylten ”Välkommen till Håkanbol” liksom?
Ett äldre par skrattade när de fick frågan om de visste åt vilket håll Håkanbol låg. ”Ja, haha! Det har ni passerat för längesen!” Det visade sig vara stället med ett speciellt ‘stopp’ i vägen, där hela dressinen fick lyftas och det stod massor med folk runtomkring som tog fokus bort från den (faktiskt väldigt) tydliga skylten med stora bokstäver ”HÅKANBOL”…
Turen bjöd på myror, en fin sjö, inget bad, ett ställe som sålde både vinter och kläder (konstigt att de inte sålde vinterkläder), två tappade och återfunna ryggsäckar, samt en sol som tittade fram på slutet. Mycket frisk luft, hög fart och stora flin.
