Mamma och pappa hann precis ner till Sahlgrenska. Vi fick lite tid tillsammans mellan lungröntgen och den bakterieavdödande duschen. Den tiden spenderade vi med en snabbkurs i hur min systemkamera fungerar. Jag ville att de skulle ta bilder. Fota allt. Jag ville komma ihåg.
Personalen sa att jag skulle klara det själv med en gång.
Men jag hade tre skäl till vår fotosession:
1. På något sätt visste jag att jag inte skulle klara av så mycket efteråt.
2. Det underlättade vår lilla tid med varandra. Det var lättare att göra något praktiskt istället för att prata om vad som komma skulle.
En av läkarna frågade mig om jag förstod att det var en allvarlig operation, och vilka risker som fanns. Han verkade inte tro att jag tog det hela seriöst. Det var först några veckor senare, när han besökte mig på avdelningen, som jag tror han insåg till fullo just hur mycket jag förstod.
3. Om det skulle gå åt helvete ville jag att det skulle finnas bilder – för mamma och pappas skull, men också för att MOD och de som följt mig där skulle få ta del av precis allting. Följa mig även de sista stegen.
Minuterna innan jag kördes iväg till operation ryckte jag åt mig mitt lilla anteckningsblock och sprang in på toaletten. Jag var tvungen att skriva ner det som jag ännu inte förmått mig själv att göra. Jag inledde med orden
”Jag har ett konto på Vita Arkivet. Men jag har inte fyllt i något.”
Sen formulerade jag mitt egna lilla vita arkiv. Jag skrev hur jag ville ha min begravning. Att jag vill kremeras. Minneslund. Ingen gravplats. Att det skulle vara roliga bilder och glad musik. Att mina föräldrar skulle ta hand om Trassel. Och att de skulle donera valfri summa från mina fonder till MOD – så att Peter och Martha skulle kunna fortsätta jobba med frågan.
Jag gömde anteckningsblocket i min ryggsäck. Och innan dörrarna slogs upp till operationssalen högg jag tag i Kalles arm. Om jag inte vaknar upp, så ska mamma och pappa läsa det som står sist i anteckningsboken.
Här tittade läkaren länge på mig. ”Du hade verkligen tänkt igenom det här, eller hur?”. No shit, Sherlock. Bara varje dag jag stod på väntelistan.
Man reagerar aldrig som man tror att man ska reagera. Min livliga fantasi som ett halvår tidigare målat upp hur jag skrek och grät när jag rullades iväg – den fick på nöten. Klart att jag var nervös. Och som texten ovan avslöjar, så var en liten del av mig inställd på att det kunde sluta illa. Men notera att det var en liten del.
Mitt största fokus var inställt på triathlon i Argentina 2015. Och för att det skulle gå i lås, så var transplantationen tvungen att gå i lås.
Så det så.
