Jag skulle inte vara här idag, om inte någon hade sagt JA till organdonation.
Mitt namn är Emma, jag är 28 år gammal och jag är hjärttransplanterad.
Hela mitt liv har jag levt i en hastighet på 200 km/h. Knappt saktat ner i kurvor, och korsningar har jag inte ens brytt mig om. Se upp, här kommer jag!
Jag insåg snabbt att min lilla hemort Grums inte kunde mätta min upptäckarlust – och det bar iväg till Frankrike direkt efter gymnasiet. Ett händelserikt år i Lyon gav vid handen att jag ville resa ännu mer. Med packad väska gav jag mig sedan av till Kina, Vietnam, Kambodja, Thailand, Singapore och Indien, innan jag började studera vid Göteborgs Universitet. Tre terminer på västkusten – sen läste jag ett halvår i Australien, och reste igen till Indien, vidare till USA, för att avsluta i Thailand. Ett och ett halvt varv runt jorden på en tripp. Tre terminer till. Examen.
Plötsligt bodde och arbetade jag i Arvika. Av alla ställen.
Kastade mig in i arbetet som vikarierande dietist på vårdcentralen Verkstaden. Matlagningskurser. Butiksvandringar. Gruppundervisning. Enskilda patienter. Dagen efter att jag fick fast jobb fick jag feber. Fem dagar senare kunde jag inte prata. Det var julafton. Jag yrade och kallsvettades framför Kalle Anka.
Mykoplasma hette bakterien som hade gett mig lunginflammation. Mina tre första veckor som fast anställd spenderades i sjukskrivning.
Aktiv som jag är, vilket ni nog säkert redan förstått, så gick det hål i öronen på mina kära läkarkollegor utav mitt tjat om att börja träna igen. Till slut fick jag klartecken. Nu var jag tillräckligt frisk. Men det var något som satte stopp. En trög känsla infann sig i kroppen. Mina löprundor kändes som att springa i ett kar med gelé. Det tog stopp i backarna. Trapporna (64 steg) upp till lägenheten blev tyngre och tyngre. Magen gjorde ont varje gång jag ansträngde mig.
Jag hade nyss fyllt 26 och Vårruset stod för dörren. Bara det att jag aldrig kom förbi den där jävla dörren. Den slog mig i ansiktet gång på gång på gång. Magen satte stopp för de första 2.5 kilometrarna. Höger knä för de sista. Jag var så förbannad. Så otroligt förbannad. Och beslöt mig för att göra en Svensk Klassiker.
Jag behövde något stort för att motivera mig. Det var där felet låg, säkert. Jag var omotiverad, tränade för lite, hade blivit lat. Jag var en dålig människa.
När jag insåg att Lidingöloppet var 3 mil (och inte en), var det ju lika bra att ge sig ut. Och för första gången i mitt liv sprang jag en mil utan att stanna. Två dagar efter Vårruset. Med grav hjärtsvikt.
Fast det visste jag förstås inte då.
Jag sprang på ren vilja. Köpte våtdräkt och slängde mig i vattnet. Som tur var stukade jag foten strax innan Vansbrosimmet. Vi vet inte om jag hade drunknat i Vanån ifall jag hade ställt upp. Hjärtat var nära att stanna vilken minut som helst.
Augusti 2012 fick jag min diagnos – dilaterad kardiomyopati (hjärtsvikt) av okänd orsak. Undersökningar visade att jag troligen har varit sjuk i flera år, utan att märka något. Kanske ända sen jag föddes. Lunginflammationen var inte det som orsakade min hjärtsvikt, den snabbade bara på förloppet. Men jag hade hamnat här oavsett. Från att ha gått i 200 km/h gick livet plötsligt i ynka 2. Ärligt talat vet jag inte ens om jag hade orkat gå 2 km i sträck, jag testade aldrig. Jag behövde vila efter 3 trappsteg. Ta sig in och ut ur min gamla lägenhet var uteslutet. Jag var helt slutkörd efter att ha bäddat sängen. Att bli beroende av sina föräldrar efter flera års eget styre, det är ingen hit.
Jag sattes in på en mängd mediciner, och vi trodde alla att jag skulle vara frisk till jul. Men ingenting hjälpte. Och strax före 1:a advent yttrade min läkare för första gången ordet transplantation..
Här beskriver jag mer om tiden efter beskedet, väntelistan och transplantationen.
Det ni behöver veta nu är att jag bor i Karlstad – jag flyttade hit kort efter att jag blev sjuk – och att jag arbetar för organisationen MOD – Mer organdonation. Jag har hand om MOD’s volontärer, korrekturläser alla personliga historier som publiceras, samt är ute och föreläser om vikten av att ta ställning.
När jag stod på väntelistan skrev jag upp massvis med saker som jag ville göra sen, efter transplantationen, när jag var frisk igen. Självklart stod Klassikern högst upp på min bucket list.
Och där är vi nu.
