Taggarkiv | Vasaloppet

Aftonbladets ”Goda nyheter” berättar mina goda nyheter

Emma Dalman Aftonbladet

Det finns en ny redaktion på Aftonbladet som heter ”Goda nyheter”, och de ska rapportera – ja, gissa tre gånger – goda nyheter!

Sånt gillar jag – det skrivs alldeles för mycket om allt elände som händer, och för lite om allt bra som faktiskt finns. Ett tag, när jag precis fått diagnosen hjärtsvikt, så fick jag nyhetsförbud av min kurator. Jag sög bara åt mig allt det negativa och upplevde att världen var mörk, tung och negativ. Så genom att hålla mig borta från nyheter på TV (det är iofs väldigt lätt, jag har ingen TV), tidningar osv, så började jag sakta men säkert känna mig lite bättre till mods.

Missförstå mig rätt, jag höll mig fortfarande à jour med vad som hände – men för att göra det så räcker det egentligen med att ha lite omvärldsbevakning på Facebook och lyssna på P3-nyheterna cirka en gång per dag.

Så när Cecilia på Aftonbladets nya redaktion ”Goda nyheter” ringde mig och undrade om vi kunde ses för en intervju blev jag jätteglad!

Här är resultatet:

Länk till artikeln!

 

0

P4 Värmland

Emma Dalman P4 Värmland

Oooooch så var det media igen!

P4 Värmland lyfte organdonation hela dagen idag, så då blev jag inbjuden!

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6226338

Även Värmlands landshövding Kenneth Johansson medverkade i programmet tidigare idag, han är ordförande i Donationsrådet – lyssna till Kenneth via länken ovan!

Träning

Tisdag - vilodag.

Onsdag - ja men visst, vi kör en vilodag till, vad har man annars semester till? (just det ja, semestern är ju gyllene tillfället att träna.. äh vad fan, jag måste hinna läsa lite till!)

0

En vecka senare

För en vecka sedan var jag på väg hem från Mora.

Det gjorde ont precis överallt och jag kunde knappt hålla ögonen öppna – men oj så glad jag var! Jag hade klarat det! Jag hade genomfört Vasan! I grötiga spår, utan spår, i pölar och sjöar och backar som aldrig ville ta slut – och med ett rep som hotades att dras och förhindra min fortsatta färd mot målet.

Jag vill ge ett stort och varmt TACK till alla som hjälpt mig på färden, som trott på mig, som stöttat, pushat och sponsrat!

Trimtex – för state of the art-tränings- och tävlingskläder av högsta kvalitet som verkligen har förgyllt mina timmar i spåren!

Torsby Ski Tunnel – som gav mig och Henrik möjligheten att komma igång rejält med skidträningen redan i november (det var där jag lärde mig grunderna, tekniken, och ramlade många, många gånger)!

Kalhyttan i Filipstad – som skänkte två säsongskort så att jag kunde nöta, och nöta och nöta på deras underbara konstsnöbana! Deras backar är enormt härliga, det är en fröjd att åka skidor när det är så bra spår!

MarinaKarlstad Dietistmottagning – som har fixat ett perfekt kostupplägg som passat mig som handen i handsken, både i vardagen och kring all träning och alla lopp: uppladdning, under och återhämtning!

SATS och Lena – herregud vilken bra coach jag har, och det är lika roligt varje gång vi ses – utmanande, utvecklande och välplanerat! Jag har hela tiden känt mig trygg i allt vi har gjort, och hur vi har lagt upp veckorna – och det har verkligen gett resultat!

Min familj, mina vänner, alla er som följer, läser, kommenterar och skriver mail – er support betyder jättemycket och jag vet inte vad jag hade gjort utan all den uppbackning jag har fått. Och den markservice som mina nära och kära ställt upp med, jeez louise, jag får passa mig så jag inte blir bortskämd…!

Och självklart – Henrik! Min skidlärare som lärt mig allt jag kan. Med en stor portion tålamod, en lika stor del humor och en övertygelse om att jag klarar mer än vad jag själv tror så har du pushat på, legat mig i hasorna, skrikit ”ÖKA”, vilat med mig när jag inte orkat längre, satt fart på mig igen när jag egentligen bara velat lägga mig ner och sova, skojat, skrattat, guidat mig rätt bland burk- och klistervalla, åkt många mil med mig i spåren och otaligt många fler i bil, käkat mackor och onormalt stora portioner pasta med köttfärssås, vallat och vallat om, vallat och vallat om, vallat och vallat om, lärt mig åka sjukt fort utför, och lika lugnt och tålmodigt som Ingmar Stenmark förklarat att:

Det är bare å åk.

Jag kommer sakna våra skidturer.

Vem vet, jag kanske ringer till hösten och vill ut igen.

Men – och jag kan inte trycka hårt nog på denna punkt – om jag, mot alla odds, skulle börja prata om att åka Vasaloppet igen redan nästa år 2016, snälla, slå till mig. Rejält.

 

Ett stort TACK till er alla!!!

Ni hjälpte mig att ta mig ända hit.

Efter Vasan 1

 

 

Nu börjar nästa utmaning, get ready inför Vätternrundan och Vansbrosimmet.

Jag vilade mån-tis-ons (yikes vad jag har varit trött i veckan), sen var det dags att börja så smått igen, och idag smög jag igång med min favoritgren – cyklingen! Det fick bli ett kort och lätt pass idag, då vi ska göra ett löptest imorgon och då är det bra om benen är utvilade. Men det var svårt att hålla igen…

Jag ÄLSKAR att cykla!

Det går fort, det går lätt och allt som behövs är ett par välpumpade däck – me like.

 

Söndagscykeltur 1

Söndagscykeltur 2

Söndagscykeltur 3

Kvitto Vätternrundan

 

Träning

Söndag - Vasaloppet, 9 mil längdskidor. Totalt 73 mil.
Mån-tis-ons - vila.
Torsdag - Krav Maga.
Fredag - pass med Lena på SATS. Rörlighetsträning som uppvärmning, sen fick jag testa ”flowing”, en matta med pads som blir som is. Där jobbade vi baksida lår, mage och lite mer ben, för att avsluta med några fler magövningar.
Lördag - aktiv vila, cyklade till och från uni. Totalt 1,3 mil.
Söndag - lätt cykelpass på 1,6 mil. Totalt 2,9 mil.

0

Vasaloppet

Då var det över.

Vasaloppet 2015.

Vilket lopp. Vilken dag. Vilken in i allra glödhetas tur att jag klarade det!

Det var sååå nära att jag hade tvingats bryta vid Oxberg. Och igen vid Hökberg. Och nästan också vid Eldris. Att jag hade hamnat bakom repet och fått åka hem. Visst, jag hade Engelbrektsloppet med mig i bagaget, så skidmomentet i Klassikern var egentligen redan avklarat, jag behövde inte Vasan per se, och ingen hade klandrat mig om jag hade brutit loppet självmant eller hamnat bakom repet. Det största var som sagt att stå på startlinjen.

Men…

När jag nu hade en startplats så ville jag så gärna även vara med om målgången.

Här kommer en recap mil för mil, över det nittioförsta Vasaloppet, från en hjärttransplanterads synvinkel:

Starten Vasaloppet 3

Starten

Så otroligt mycket folk. Och så mycket lera. Och vatten.

Vi var på plats 04.30, och medan jag fortsatte sova i bilen – sött nedbäddad med täcke, kudde, öronproppar och ögonskydd – så gick Per ut och började köa för att jag skulle få en så bra startplats som möjligt. Det var tur – jag hamnade nästan längst fram i sista startledet. Det blev en lite halvstressig stund innan starten när det var lång kö till b-majorna, men jag visste att går jag inte nu så går jag inte alls.

Jag hann också träffa Birger och få GPS-sändaren fäst runt magen, så han skulle hitta mig längs med spåret. Några frågade mig sen vad det var, det liknade tydligen en spårningsGPS som jakthundar brukar ha under älgjakten..

Starten Vasaloppet 4

Starten Vasaloppet 2

Starten Vasaloppet 10

Starten Vasaloppet 6

Start Vasaloppet 1

Själva starten gick förvånansvärt smärtfritt ändå, och vips så var vi en bra bit före de som stod i startled nio! Det kan ha haft att göra med den sjö som uppstått i mitten av startfållorna, där inte många ville stå, så det bildades rätt rejäla köer på sidorna.

Min farhåga om att bli ståendes två timmar på ett och samma ställe innan man ens kom iväg var således obefogad. Fast.. Det visade sig att jag hade uppfattat det hela fel. Det var ju backen som väntade där de flesta blev ståendes. Inklusive yours truly. Jag höll mig allra längst till höger, så man hade ena sidan fri (eller ja, det var skog). Sen var det bara att hänga på stavarna och ta sig uppåt ett steg i taget.

Jag tror det tog ca en timme. Bara i backen. Som var två kilometer.

Första milen

Jag tog i som bara den och gav mig iväg väl det gick att börja staka. Det fanns absolut inga spår. Det var bara gröt. Alla bytte spår hela tiden. Jag antar att alla tänkte som jag: ”Men nu ser det bättre ut på höger sida, nej nu var det nog bättre på vänster” osv osv osv. Till slut höll jag mig i mitten, då fick jag ett fält för mig själv.

Jag kom till Smågan, första kontrollen efter 11 km, kl.09.54. Det var den kontrollen jag varit mest rädd för att inte klara, eftersom det kunde ta så förbenat lång tid i backen. Men jag var där 36 min innan repet drogs! Det kändes enormt skönt!

Andra milen

Det började kännas lite i armarna. Jag hade införskaffat ett par extrastavar, som jag använde mig av första delen, eftersom de var av tåligare material och alltså skulle hålla bättre i första backen – där många får sina stavar avslagna – men det betydde också att det var tyngre än mina vanliga. Och greppet på höger stav var tvinnat, så varje gång jag släppte staven och skulle fånga den igen hade den vridit sig… Jag messade teamet och sa att jag ville ha mina ”riktiga” stavar när vi möttes vid Mångsbodarna.

Vilken lättnad! Vi passade också på att valla om skidorna (noll fäste) och så fick jag ländrygg och nacke insmord med heat lotion.

Jag var vid Mångsbodarna (24 km)  kl.11.33, och fick då höra hur speakern ropade ut mitt namn.

Ja, här kommer ju en åkare som vi följer lite extra idag, åkare 18108, Emma Dalman – som åker för en god sak – nämligen organdonation. Hon fick själv ett nytt hjärta för knappt två år sedan och vi önskar henne all lycka i dagens lopp!

Efter lite bulle och blåbärssoppa bar det iväg igen!

Tredje milen

Minns inte så mycket. Mer än att det gick helt okej. Det var fortfarande roligt, även om det inte fanns så mycket till spår. Ibland kom spårmaskinen och gjorde två stycken fina spår på ena sidan – då samlades alla i ett lämmeltåg just där, och det drog ner hastigheten en hel del när det blev stopp efter långsamma åkare (faktiskt inte efter mig, jag fick istället åka om hur många som helst, det var en ny erfarenhet).

Sen gick det uppför. Och uppför. Och uppför. Det gick inte att åka, utan alla gick. Verkligen gick på skidorna. Tramp, tramp, tramp. Det var nu inte så långt kvar till Risberg, men en vän hade sagt att det var dryga uppförsbackar innan Evertsberg som det var bra att vara mentalt förberedd på. Jag hoppades såå att han hade blandat ihop Risberg och Evertsberg, för jag ville verkligen inte ha fler dryga uppförsbackar efter den här.

Jag kom till Risberg (35 km) kl. 12.56, hoppade upp på staketet hos mor och far och Per och tog en Mars + mer heat lotion.

Fjärde-femte milen

Ja, det var mer av samma sak. Staka. Byta lite spår. Staka. Bita ihop. Försöka komma direkt efter spårmaskinen och få lite oförstörda spår en stund. Staka. Åka i gröt. Staka.

Nu började ryggen ge sig rejält till känna, och det gjorde mer eller mindre ont överallt.

Men att se den här skylten gjorde ändå sitt till. Nu var jag halvvägs.

Halvvägs genom Vasaloppet 1

 

Jag kom till Evertsberg (48 km) kl.14.45. Kontrollen stängde 15.00, så jag började känna mig aningens stressad. Jag föll ihop i snön och hann få skidorna omvallade och lite mer heat lotion.

And on it went.

Sjätte milen

Aj. Aj. Aj.

Ont, det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten och hela jävla dan.

Det gick lite utför efter Evertsberg, men snart kom Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg. Alltså seriöst, alla som har sagt till mig att Vasaloppet är så lättåkt och mest nedför, ni kan ta och stoppa upp… ja, jag vet inte vad, men något taggigt och trasigt och vasst i lämplig kroppsöppning och bara hålla tyst. Det gick ju bara upp. Upp. Upp. Upp.

Jag hade vid det här laget ingen aning om tiden. Jag fick ett sms ganska snart efter Evertsberg att Oxberg stängde 16.30 så det skulle bli tajt. I en av de förmorskade uppförsbackarna (var tacksamma att jag inte svär ännu mer, ni skulle hört mig i spåret), frågade jag en påhejande man vad klockan var.

16.21.

Det var nio minuter kvar. Och ca två kilometer.

Jag fick panik. Det var inte sant. De fick inte dra repet. Det fick inte vara slut här. Jag skulle ju till Mora. Jag drog på alla växlar jag hade (vilket inte är många när det går uppför, Henrik vet), och skrek mig hela vägen till Oxberg. Vid ett tillfälle vände sig en annan åkare om och frågade:

Why are you crying?

Jag hade ingen energi till att svara ”We’re not gonna make it”, utan jag brölade på och sprang förbi honom. ”Nej! Nej! NEJ! De får inte, de får inte, de får inte dra repet! BRÖÖÖÖL!”

Alla runt omkring mig undrade nog hur jag mådde egentligen.

Nästan framme i Oxberg skulle man runt en liten krök, och det var inte snö längre som vi åkte i. Det var risgrynsgröt. I kurvan var alla spår borta, det fanns ett halvt på vänster sida. Där höll jag på att åka rakt in i en annan åkare, men jag lyckades bromsa och lägga mig bakom honom. Då började han sakta in, så jag skrek:

Men kör för faaan!

Han hoppade räddhågset åt sidan, och jag dundrade på. Här kunde jag höra speakern säga ”Välkomna till Oxberg! Det är en bragd att ha tagit sig så här långt”. Va? Har de dragit repet? En funktionär kom mot mig:

Vill du åka buss eller skidor?

Förvirringen var enorm. Hade de dragit repet? Var det försent? Var det hans sätt att säga ”Vill du åka buss till Mora, eller vill du åka lite till, men it’s over for you”? ”Nej”, sa jag, ”Jag vill fortsätta!” ”Jamen då så, varsågod!” sa mannen. Phiu!

Pappa skrek från andra sidan blåbärssoppeutdelarna och undrade vart repet drogs, om jag hade klarat mig eller inte. Jag bara fortsatte åka.

Jag kom till Oxberg (60 km) kl.16.31.

De drog repet 16.35. De bjöd alltså på fem minuter extra då det inte fanns några spår.

Phiu igen.

Sjunde milen

Det tog emot något så oerhört att staka vid det här laget. Men jag är starkare i stakning än i diagonalåkning, och det går mycket fortare. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag gjorde det, men det var ett staktag i taget. Jag gjorde ljud vid varje utandning – antingen en högljudd andning, ett bröl eller ett gnyende. Alla tittade. Jag brydde mig inte ett jota.

Jag skulle bara framåt, så enkelt var det.

Och gissa vad? Det gick uppför igen. Helvetes jävla skit. Jag HATAR uppförsbackar.

En sjukvårdare på skoter stannade och pratade med en man, och jag passade på att fråga om tiden. Och med den snorkigaste rösten jag hört, ever, svarade hon:

17.35. Du har fem minuter.

Neeeeeeej! Inte igen! Precis då såg jag skylten. En kilometer kvar till Hökberg.

And here we go with the bröling. Jag skrek, jag tjöt, jag tog i med krafter som jag inte visste att jag hade. När jag var 300 meter från Hökberg såg jag en storbildskärm, där tiden visade 17.41. No, no, no. No way.

Jag var framme i Hökberg (71 km) kl.17.44.

De drog repet 17.45.

Jag hörde speakern ”Och här kommer åkare 18108, Emma Dalman, välkommen till Hökberg! Vi hurrar henne ända fram! Hon kämpar på för glatta livet och vi ska se om vi inte kan få några ord med henne här”. Huh? Jag, prata? Är han stollig? Som tur var skötte han större delen, jag tror jag sa ”Ja”, ”Nej”, och ”Nu ska jag i mål”.

Här fick jag min avkolsyrade ljumna Coca Cola. It. Was. Heaven.

Nu hade jag till 19.10 på mig att ta mig till sista kontrollen, Eldris. En mil. Det skulle jag klara.

Åttonde milen

Här fanns det äntligen spår! Hallelujah! Och det gick väldigt mycket nedför. Precis den sortens åkning jag gillar.

Jag kanske skulle bli störtloppsåkare.. Hmm..

Nej, det var dags att fokusera, jag ville inte att det skulle bli så nära repet igen – och särskilt inte vid sista kontrollen. Varje gång jag tänkte tillbaka på starten, och den långa, sega uppförsbacken, höll krafterna på att sina. Har jag verkligen hållit på så här länge? Fy fasiken. Och jag tänkte mer än en gång:

Hur tusan ska jag orka 30 mil på cykel?

Då ska jag åka 21 mil till…

Någonstans här fick vi pannlampor, för nu var det så mörkt att man inte såg spåret längre.

Jag kom fram till Eldris (81 km) kl.19.01, och frågade andfått när målet i Mora stängde. Nej då, fick jag till svar, det stänger inte. Har du klarat dig hit så är du safe, de väntar in alla er som har kommit förbi den här kontrollen. Utmattad sjönk jag ihop på en bänk, med bulle och sportdryck. Alla runtomkring mig såg halvdöda ut. En tjej bredvid på bänken satt med tom blick och öppen mun, och verkade inte veta hur hon skulle släppa stavarna. Jag messade teamet att jag hade klarat mig till Eldris, och att nu skulle jag ta det lugnt eftersom Mora inte stängde.

Till slut reste jag mig upp igen – ytterst plågsamt – och började i sakta mak ta mig ta mig an de sista nio kilometrarna mot mål.

Nionde och sista milen

Efter en stund piper det till i mobilen.

Jag hade hela dagen blivit ganska stressad så fort jag fick ett sms, för jag kände inte riktigt att jag hade tid att stanna och titta (än mindre svara). Varför jag inte hade på ljudlös? No idea. Men nu tänkte jag att det kanske vore en bra idé att kolla ändå.

Målet verkar stänga kl.20.15, så du får åka på igen! Men det klarar du!

Gaaah!

Där tog vilostunden slut och jag hävde mig iväg. Min trötta, nedbrutna kropp fick en adrenalinskjuts utan dess like och jag åkte ikapp några som också hängt på repet tidigare. ”Vet ni om Mora stänger kvart över åtta?!?!” ”Nej, men det borde vi väl hinna”, tyckte de.

Sju kilometer kvar, och 45 minuter.

Det kunde bli tajt igen, och jag tänkte inte ta några risker. Jag stakade, och stakade, och stakade, och stakade. Till slut kom en funktionär, en av de som utgjorde slutpatrullen, och vi frågade alla om Mora verkligen stängde. ”Nej då, inte alls – ni kan komma i mål precis när ni vill. Förra året kom de sista in kvart över nio.”

Då gick musten ur mig.

Där och då ville jag lägga mig ner och aldrig röra mig igen. Jag behövde inte skrika mer. Kroppen skrek åt mig. Sluta-sluta-sluta-sluta-sluta-bara sluta-sluta-snälla sluta-sluta-sluta-sluta-sluta. Funktionären frågade hur jag mådde, och när jag berättade att jag var hjärttransplanterad kallade han åt sig en kvinna som också tillhörde slutpatrullen. Hon råkade även vara sjuksköterska. Så hon följde mig de sista fyra kilometrarna i mål. Det kändes väldigt tryggt faktiskt, och jag var glad att ha sällskap sista biten.

Hon hade sett mig på TV4 veckan innan, och här var jag nu – svag, och trött och skakig – men på väg in i mål!

Vid sista raksträckan sa vi hej då, och jag kom så – äntligen! – in på målrakan.

Stjärnorna stod högt på himlen, det var en hel del publik kvar som hejade och ropade, speakerns röst ekade och musiken – den mäktiga, mäktiga musiken – välkomnade mig till Mora. Vilken känsla! Vilken fantastisk känsla!

Någonstans ifrån väcktes musklerna till liv igen och jag kunde staka på för allt jag var värd in i mål.

Jag kom till Mora (90 km) kl.20.27.

Sluttid 12 timmar 27 minuter 39 sekunder.

Jag klarade det.

Målgång Vasan 12

Målgång Vasan 1

Målgång Vasan 6

Målgång Vasan 9

Målgång Vasan 8

 

3

Tredje populäraste Vasaloppsåkaren!

Då kör vi! Mindre än tolv timmar till start.

Fick ett roligt samtal nyss – jag blev tredje populäraste Vasaloppsåkaren!

Det har tydligen varit en anstormning av hälsningar, så det var riktigt bra att bli nummer tre – ergo, jag är glad!

TACK alla som har skickat hälsningar, jag ska hålla utkik efter dem imorgon i spåren (eller ja, spår och spår, längs med vattenleden från Sälen till Mora) – det ska bli jättekul att få läsa era peppande ord och se alla bilder!

 

Nu är det verkligen dags att sova. Har laddat upp och förberett mig så gott det går – och inte blivit minsta sjuk (kors i taket). Så här ser min snack-pack ut för resan, och jag räknar med goda bullar och uppiggande blåbärssoppa vid varje station.

Snacks under Vasaloppet

Rätt najs att ha medicinburkar hemma.

Vill ni följa min (ganska så långsamma) resa in i mål så laddar ni ner appen ”Vasaloppet Vinter 2015″, väljer Vasaloppet, och fyller i Emma Dalman, AXA. Det kostar sju eller nio kronor att bevaka min färd och få notiser varje gång jag passerar en kontroll och när jag går i mål.

2

Nooooo!

Då har influensan slagit till.

Nej nej, inte mig. Det är värre.

Henrik är sjuk.

 

Min coach, min träningskamrat och sporre, min vallaexpert.

Jeesh, hur ska det här gå? Känns aningen skakigt nu måste jag säga. Prognosen förutspår underbart väder – för publiken vill säga. Sol och plusgrader. Vilket för min del innebär nio mil utan spår. Jag kan inte åka utan spår. Jag är värdelös utan spår. Jag ramlar, trillar, åker i alla riktningar utom framåt utan spår.

En säljare inne på XXL sade förut, när jag skulle köpa på mig lite mer klister och berättade om mitt nu tränar-lösa Vasalopp, att:

Det är nu du växer som människa, nu måste du ta dig utanför din safety zone och ta dig an det här själv, det är nu du märker vad stark du är – och tänk när du går i mål – vilken bragd!

Huh.

Inte visste jag att man kunde få personlig coachning på XXL i Välsviken.

Veggies

Lyckan när det trillar ut fyra kronärtskocksbitar ur fryspåsen.

Middag

Dagen innan uppladdning-uppladdning.

Popcorn och choklad

Kolhydrater som kolhydrater…?

0

Project Cola

Zzzzzzzt!

Då har projekt ”Avkolsyra Coca Cola” inletts.

Jag har skakat, rört och hällt coca cola fram och tillbaka – så nu snart finns inte minsta lilla bubbla kvar.

Why?

Jo, vid Hökberg är planen att jag ska få avkolsyrad och ljummen Coca Cola av teamet för att få en sista energikick och boost in i mål. Och när man anstränger sig och måste dricka fort så går det bra mycket smidigare utan kolsyra, likaså klarar inte magen av att få i sig för kall vätska – då måste kroppen jobba på att värma upp den till kroppstemperatur och det tar energi som jag inte har lust att avvara.

On a completely different note, så är jag helt förundrad över att jag inte har blivit sjuk i vinter.

It’s a miracle.

Som transplanterad har jag nedsatt immunförsvar pga mina läkemedel mot avstötning, så jag har dels lättare för att bli sjuk, och väl jag blir det så tar det längre tid för mig att återhämta mig. Har jag en sablans otur så kan en vanlig förkylning, om den sätter sig fel, orsaka avstötning. Men då ska man ha maximalt oflyt. Och jag kan inte tro det flyt jag har haft de senaste månaderna. Nu gäller det att klara sig tre dagar till, sen är Vasan avklarad. Äta och sova bra, dricka rikligt, mycket te med citron och ingefära, högar med vitlök och en panisk besatthet av att inte ta i dörrhandtag, räcken eller andra människor. Det har varit ett vinnande koncept de senaste två veckorna. Let’s keep it that way.

(sett alldeles för mkt Big Bang Theory senaste kvällarna, engelskan sitter som berget)

Projekt avkolsyra cola

 

 

Deltog i P4 Dalarna imorse också, btw:

Länk till inslaget här.

 

Träning

Torsdag - jag var med på Krav’en, men deltog inte särskilt mycket – skuggboxades för mig själv, övade på några tekniker, lite sparkar mot väggen och i luften. Det skulle vara typiskt mig att stuka en fot- eller handled, eller köra slut på mig själv totalt, om jag hade varit med hela träningen. Men man lär sig mycket av att titta på och iaktta också. Boom, boom, POW!

0

Uppladdning inför Vasan

Då så, nu laddar vi upp!

Imorse tog jag ett frukostmöte med Marina på Karlstads Dietistmottagning.

Nu har vi en plan. En lysande plan.

Det gäller att äta bra hela veckan nu fram till loppet, fokus är att bygga på med energi, och inte tappa ur något – frukost, frukost nummer två, lunch, eftermiddagsmiddagsmellis ett, eftermiddagsmellis två, middag, återhämtningsmål. Allt jag gör är att äta…! Och fredag-lördag blir än mer speciellt.

Så här är tanken:

Onsdag-torsdag: Äta som vanligt, se till att inte missa några mål, dricka mycket vätska.

Fredag: Förutom ovanstående, dricka en liter Resorb under dagen, och äta ett extra stort middagsmål lite senare på kvällen.

Lördag: Samma som ons-tors, + en liter Resorb även här, se till att det är pasta till lunch, och en stor portion lasagne på kvällen.

Söndag:
Vid uppvaknandet – Banan, russin, oboy för att fylla på glykogenlagren som sinat ngt under natten.
En stund innan loppet – Vanlig frukost (havrefras, hemmagjord müsli med massor med frön och nötter, och mjölk till).
Precis innan start – En-två äggmackor.
Vid Evertsberg (halva loppet) – få en-två äggmackor till av teamet.
Vid Hökberg (näst sista kontrollen) – få ljummen Coca Cola av teamet (socker- och koffeinboost).
Efter målgång – en halvliter proteinberikad chokladmjölkdryck.

Se till att äta under loppet – det som bjuds i kontrollerna (bulle, chips, choklad, whatever – anything goes), ha med två Mars, salta nötter och russin i packningen.

Jo men visst.

Det här blir nog bra.

Nu var det ju det här med vädret på söndag. Plusgrader och sol = inga spår. Inga spår = Emma kan inte åka skidor. Emma kan inte åka skidor = jäkligt tufft att ta sig hela vägen till Mora. Jäkligt tufft att ta sig hela vägen till Mora = pannben, pannben, pannben och jävlaranamma.

Ni har väl kommit ihåg att skicka en hälsning till mig? Om inte – klicka här! Jag lär behöva support…

Marina dietist inför Vasaloppet

Anteckningar dietist inför Vasan

 

Träning

Onsdag - lätt promenad i ca en timme.

0

Vasaloppshälsning – heja mig i mål!

Heja mig ända in i mål!

Vasaloppshälsningen kan man skicka hälsningar till åkare som visas på skärmar längs med spåret, och gissa vad? Den åkare som får flest hälsningar utses till Populäraste Vasaloppsåkaren och vinner fina priser..!

Så hjälp mig vinna utnämningen och lyfta frågan organdonation så högt det bara går!

KLICKA HÄR och följ stegen –> http://tinyurl.com/orzsgv6

Vasaloppshälsningen stänger kl.20.00 på lördag kväll, men skicka in er hälsning redan ikväll! Jag behöver ert support på söndag!

 

Det blev ett kortare lunchpass med Lena idag, och precis före träningen blev jag intervjuad av P4 Värmland. Jag trodde i min enfald att vi bara skulle spela in en intervju som skulle sändas senare i veckan, men när jag kom dit var det direktsändning i förmiddagspasset. Haha, tur att jag var i tid!

Jag är lite halvt ohyfsad för tillfället. Tar inte någon i hand, tar inte i några dörrhandtag, spritar redskap innan jag använder dem på gymmet. Är jättenervös för att bli sjuk… Influensan verkar ha drabbat alla – utom mig. So far, so good. Ta i trä, ta i trä, ta i trä.

Länk till klippet här.

 

P4 Värmland inför Vasaloppet

Robert på P4 Värmland.

Sista passet inför Vasaloppet

Balans- och coreträning.

Träning

Söndag - vilodag.

Måndag - en mil i stakmaskin. Totalt 64 mil (varav två i stakmaskin).

Tisdag - sista passet med Lena på SATS innan Vasan – fokus på ländrygg och rörlighet, ingen pulsträning.

0

TV4 Nyhetsmorgon med Jenny Alversjö

Då sitter jag där igen.

I studion på TV4.

Myggan säkrad bakom örat. Vattenglaset som jag inte kommer dricka ur placerat framför mig. Lite smått undrande hur yviga gester jag kan använda mig utav utan att välta glaset och stänka ner Jenny.

Jag vet vad jag ska säga. Det är inte så mycket som kan gå fel (förutom eventuella vattenglasincidenter och plötsligt påkommen tourettes). Vi har gott om tid på oss. Tolv minuter är en evighet i nyhetsmorgon-tid räknat, ändå flyger stunden i studion förbi som om minutvisaren hade eld i baken.

Jag har ingen större möjlighet att kolla på promptern därifrån jag sitter, så jag kan inte avgöra hur lång tid som återstår. Det blir till att prata på och hoppas att jag får in hälften av det som jag vill få fram.

Att vara lugn i livesändning handlar om att vara förberedd.

När Jenny läste upp hälsningen från Prins Daniel blev jag riktigt rörd. Det var jag inte förberedd på.

Jag tackar Hans Kunglige Höghet så mycket för de varma orden, och kan berätta en liten anekdot om att jag nu fått hälsningar från både Kronprinsessan Victoria och hennes make. Jag och en vän skickade ett paket med teckningar, dikter och allt vad det nu var, till kronprinsessan på hennes 20-års dag, och fick svar från hovmarskalken att det var mycket uppskattat (jag gissar att hon fick tusentals brev, men vi blev väldigt glada för hovets svar, kommer du ihåg Sofie?).

 

Det jag inte fick fram idag var hur man tar ställning – vilket är det viktigaste av allt. Så nu kommer det här istället – PRATA MED ERA NÄRA OCH KÄRA

Så, då var det gjort.

En helt okej söndag.

Lite skidor på det när man kommer tillbaka till Värmland kanske..?

0