Taggarkiv | mat

Mat, mat, mat – överallt är det mat!

Jag insåg plötsligt att jag inte har någon mat i frysen. Och efter semestern vore det väl gött att slippa tänka på matlagning. Så jag och mor har nu lagat över 70 (!) matlådor.

Spenatgratäng, tacopaj, avokadosoppa, thaisoppa, morotssoppa, sparrissoppa, falafel, vegetarisk lasagne + gryta, fläskkotletter, flygande jakob, räkor i het sås, fiskbullar, chilifisk..

Nu har jag det lilla problemet att jag inte får plats med ens en tredjedel i frysen…

Förbereda avokadosoppa

Tacopaj

Spenatgratäng

Falafel

Vegetarisk gryta

Mycket mat

Träning

Måndag – intervaller med Sigrid, samma som förra gången – tusingar till intervaller. Förbättring av tiderna!

Första varvet: 6.17 min/km
Andra: 6.09
Tredje: 6.11
Fjärde: 5.56!

Yikes!! Och uppvärmningsvarvet gick även det snabbare, 7.12 jmf med 7.46.
Det blev alltså sex kilometer inalles. Totalt 115 km.

Tisdag – vilodag.

Onsdag – vilodag.

0

Packar inför Summer Camp

I söndags bidde det lite backintervaller, men nu blir det inte så mycket springa på några dagar – för nu är det dags för Krav Maga Global Summer Camp!

Så det har varit fokus på Krav-tekniker den senaste tiden!

Testade Thomas benskydd (vänster) samtidigt som mitt (höger).
Mina är så jäkla varma, men de skyddar också mer..!

Testar olika benskydd

Här övar Thomas och Gabbe på handförsvar mot skrevpark.

 

Vi passade även på att rulla när det var torrt i gräset – här visar jag en framåtrullning med något vingligt avslut!

 

Nu packar jag för fullt – jag har 14 par strumpor, 13 t-shirts, två långbyxor, två shorts, två hoodies, sex sport-bh’s och ofantligt många underbyxor (ja, jag skriver underbyxor, för jag kan inte ha vanliga trosor och suspensoar på, då hamnar allt långt uppe i baken – så det är cykelbyxor under som gäller – de sitter där de ska)!

Sen lyckades jag ha sönder micron för mor och far… Knappen för att öppna luckan gick sönder (har jag så starka fingrar?). Typiskt.. Allt jag ville ha var kyckling..

Trasig micro

Allt jag ville ha var kyckling

Färdigt resultat

Et voilà! Kyckling!!

Träning

Söndag - backintervaller, fem gånger!

Måndag - vila.

Tisdag - Kravträning.

Onsdag - lite mer kravträning.

0

Vätternrundan!

För ca två år sedan kunde jag knappt gå 300 meter. Nu har jag cyklat 300 kilometer!

Det blev kommentaren till speakern efter att jag rullat i mål i Motala i lördags kväll, efter 17 timmar och 9 minuter på sadeln.

Kära vänner, Vätternrundan 2015 är avklarad!

Glad i hågen några timmar innan start.

1. Laddar inför Vätternrundan 1

Alright, så låt mig berätta om denna resa på velociped!

Mil 1-5:

Det tog 15 minuter så kraschade jag.

Jag hade åkt 5 kilometer när jag blev prejad rakt ner i asfalten. Yippie kay yay, mother%#*!(§@!…

What the hell?!

…hann jag tänka, när en kille körde rätt in i mig, och vips låg jag på marken och fick slänga upp armarna som skydd för huvudet och rulla ihop mig till en icketaggig igelkott eftersom det var fler cyklister på ingång. Det var en så kallad kedjeeffekt (ha ha). En som körde på en annan som körde på en annan som körde på mig. Vi var väl fem-sju stycken som drog oss i.

Mitt framljus åkte av (hittade det med en gång), kedjan snodde ihop sig som kablar bakom TV’n, bakre drevet till bakväxeln var nästan inne bland ekrarna, styret var snett och jag hade jävulusiskt ont i handled, armbåge och höger höft.

Jahapp, tänkte jag. Första gången jag stuper med Haibike’n och det är nu. Det var la typiskt.

Första depån med reparation och sjukvårdare var efter fem mil. Det var bara att vackert trampa på och be till cykelgudarna att bakväxeln inte skulle ta en detour in i bakhjulet och välta mig på näsan. Så med snett styre och svidande armbåge kom jag till depån och bad om lite hjälp. När jag rullade därifrån var styret rakt, drevet försiktigt böjt ut igen, växlarna var dubbelkollade (blev tillsagd att inte använda de lättaste växlarna på stora framväxeln – ja, det är så jag håller koll på vad som är vad, det står inte växel 1, 2, 3 någonstans…), och jag hade ett plåster på armbågen, blåbärssoppa och bulle i magen.

Det började också så sakteliga att ljusna.

Innan start

2. Innan start Vätternrundan 1

2. Innan start Vätternrundan 2

2. Innan start Vätternrundan 3

GPS’en ska på, så att Birger hittar mig längs vägen.

2. Innan start Vätternrundan 6

Jag heter tydligen Supra och är en drever..

2. Innan start 8

Good to go!

2. Innan start 7

Starten

2. Starten

Taggad som tusan!

2. Innan start Vätternrundan 4

sportograf-63005720_lowres

3. Start Vätternrundan

sportograf-63006566_lowres

Första milen klar. Bara 29 kvar.

4.2 290 km kvar

4.3 Soluppgång

Första depån.

4.7 Första depån

Reparation…

4.5 Reparation i första depån

Lagad cykel!

4.6 Lagad cykel

Andra depån, efter drygt 8 mil.

4.8 Andra depån

sportograf-63144982_lowres

sportograf-62985308_lowres

sportograf-62945283_lowres

Mil 6-10:

Vi rullar, vi rullar, vi rullar, vi rullar! Tjohej vad det går! Mycket nedför mot Jönköping, med en magisk soluppgång, glittrande vatten i Vättern (holy shit, ska jag verkligen över till andra sidan, sjön är ta mej fan stor…!), och finfina vyer.

Jag märkte snabbt att det gick mycket fortare om man kunde smita in och lägga sig bakom någon annan. Ja, jag vet, det kallas klungkörning (när det är flera) och ja, jag har tränat på det innan – men har man ingen klunga att åka med får man ta rygg på lite vem som helst. Jag spanade in lite snygga rumpor längs med vägen och lade mig så nära jag tordes. Jag höll kanske 20-27 km/h när det var jag själv – det var förvånansvärt ändå vad fort jag kunde köra själv – men lyckades jag komma i en passande klunga ökade farten till 27-37 km/h, lätt!

Fast det gällde att välja rätt klunga. Lät det som att det kom en bil, då fick man passa sig, för då var det riktigt snabba boys and girls som var på ingång. Men rätt vad det var så kom en större klunga (lite mer oorganiserad) som innehöll ”vanligt” folk, och då kunde man smita in och sugas med. Hej och hå, vad det kan gå!

sportograf-62991834_lowres

sportograf-63004690_lowres

Mil 11-15:

Depån i Jönköping bjöd på köttbullar, mos och lingonsylt – som jag lyckades förstöra genom att även ha på ketchup. Ingen aning om hur jag tänkte där, klockan var strax innan sex på morgonen och jag var lite omtumlad över hur lätt de första tio milen hade gått. Men note to self för framtiden: Blanda inte ketchup och lingonsylt…

Här passade jag på att ta av mig några lager kläder och lägga in i Birgers bil. Jag hade sjukt många lager på mig de första timmarna, men det var rätt gött. Jag frös bara när jag stannade till i depåerna och stod still, annars var jag toasty warm. Och väl i Jönköping hade solen gått upp rejält och värmen kom på riktigt.

Nu var jag lite nervös. Alla hade sagt att Vätternrundan börjar först i Jönköping. Från Motala och söderöver så går det verkligen bara ner, men sen, sen så är det uppför hela vägen tillbaka. Det hade jag hört. Och visst, backarna upp till Bankeryd var väl ganska rejäla, men inte så himla farliga ändå.

Jag började fundera:

Blir det inte värre än så här? Kom igen nu, när blir det jobbigt? Det ska ju vara plågsamt detta… eller?

Jag hade inte ens ont i baken. Huh, jag var nästan lite besviken. Här hade jag ställt in mig på timmar av plågor (i stil med Vasaloppet), med avdomnande händer, värkande axlar, molande rygg och stel svank, för att inte tala om trötta ben, sovande fötter, smärtande knän och en brännande ändalykt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro, så jag fortsatte att trampa på.

4.9 Mat i Jönköping

Stationen i Jönköping – sist jag var här fick jag samtalet att det fanns ett nytt hjärta till mig..

4.9 Stationen i Jönköping

Mil 16-20:

Det läskigaste med Vätternrundan var alla ambulanser.

Jeez Louise vad det skedde olyckor. Min lilla krasch var just det – liten. Jag såg tre-fyra ambulanser med blåljus, högvis med cyklar i dikena, folk som låg vid sidan av vägen och höll hårt om huvudet, armbågen, knäet eller andra kroppsdelar (som turligt nog verkade sitta kvar hos allesammans).

Det var framför allt den här sträckan, eller ja, från Bankeryd och upp mot Karlsborg, som jag såg flest skadade. Det verkade främst vara de stora klungorna där folk kraschade. Det går ju så ini helvitti fort, och de är så sjusärdeles många. Sen vet jag inte hur många fler de drog med sig i fallet..

”OMKÖRNING!” skrek de när de kom. I full galopp. Stora klungor på kanske 30 pers. De verkade förvänta sig att bara de ropade se-upp-i-backen typ så fick alla andra hålla åt sidan och släppa förbi dem. De smet förbi läskigt nära och ibland fick man vara med och bromsa in när en supercyklist hastigt och lustigt bara pekade med handen (meaning: Här ska jag in) och sen helt sonika svängde in framför mig. Jag tänkte hela tiden på vad som skulle hände om jag strök i backen igen – på vissa ställen var det plant och gräs intill vägen, men på andra ställen var det betong- eller vajerräcken, eller rakt ner i ett dike…

I Hjo efter 17 mil var det lagad mat i depån – lasagne! Jag tror jag spenderade 30-40 minuter bara i Hjo. Sjönk man ner på en stol var det ju kört.

Fagerhult, efter ca 15 mil – längsta jag har cyklat någonsin tidigare!

5. Depå i Fagerhult efter 15 mil

5. Depå i Fagerhult efter 15 mil 2

Depå i Hjo, nu är det mat!

sportograf-63004783_lowres

Lasagne!

6. Mat i Hjo

Jag har det rätt gött, Hjo men visst!

6. Depå i Hjo efter drygt 17 mil

sportograf-63056755_lowres

Mil 21-25:

Okej. Här var det tungt. Hujedamejen så tungt.

Efter mil 23 började det. Fram tills dess – inga problem. Efter det – problem. Det gick bara uppför (typ). Det fanns inga klungor att haka på. Terrängen var tråkig. Det började blåsa och bli kallt. Jag var trött. Så in i norden trött. Ja, vad hade jag väntat mig, jag hade nu cyklat i över 12 timmar.

Jag tittade konstant på cykeldatorn, som för att tvinga den att gå fortare, att visa att ytterligare en mil hade gått. Nu då? Nu måste jag åkt en mil till? Nähä, två kilometer.. Jag visste att det skulle komma regn på kvällen, och ville väldigt gärna in i mål innan dess. De riktigt snabba grupperna, som skulle köra på under sju timmar, hade startat i Motala klockan 12, och om jag inte skyndade mig skulle de hinna ikapp. Det var inget jag önskade – att bli omkörd i regnet av Sub7-grupper.

7. 90 km kvar

Depå i Karlsborg

7. Karlsborg depå 1

7. Karlsborg depå 2

7. Karlsborg depå 3

7. Längs med vägen 1

7. Längs med vägen 2

Det ser kanske inte så aptitligt ut, och just då var det inte det heller…
Men vad gör man inte för lite energi?

7. Powerbar

När man har tråkigt längs vägen kan man räkna får…

7.1 Räkna får

7.2 Räkna får

Mil 26-30:

Vid depån i Stora Hammar trodde jag att jag skulle somna. Jag var så fruktansvärt trött, och hade ont i magen, och var så trött, och mådde illa, och var så trött. Jag ville lägga mig i gräset och sova, men visste att jag nog inte skulle ta mig upp efter det, så jag satt ihopsjunken på marken och nickade till tre-fyra gånger. Det var nu fyra mil kvar. Ungefär två timmar. Det kändes oöverstigligt.

Det tar aldrig slut…

Det var enbart tjurskallighet som fick upp mig på cykeln igen. Jag var uttråkad, småfrusen, lite öm i baken (okej, jag erkänner, det är klart att det kändes) och ville verkligen bara i mål.

Mil 26-28 var nog värst. Vi körde på motorväg, upp och upp och upp. Bilar överallt. Och motvind. Men sen blev vi inledda på en liten mindre väg i drygt en mil, och här gick det mycket lättare. Nu kom krafterna tillbaka, likaså solen. Jag tror jag träffade Hasse Alfredsson precis när vi svängde av.. Iaf någon som verkligen liknade Hasse Alfredsson på cykel och i hjälm. Men snabbt efter det hakade jag på två tjejer och en kille som började prata med mig – wowawewa!

Det var det här jag hade saknat under alla mil innan, att det inte var någon gemytlig stämning – jag hade trott att man skulle kunna cykla runt bland olika grupper, snacka med folk, få tiden att gå, men icke sa nicke – folk pratade med sina cykelkompisar/klungkompisar, eller så pratade man inte alls utan fokuserade järnet på att köra. Så det var väldigt trevligt att få töla lite – vi peppade varann i backarna och jublade när vi såg 10 km-skylten. Mindre än en mil till mål!!

När vi kom ut på motorvägen igen släppte jag dem, de skulle försöka öka sista biten vilket jag inte riktigt var upplagd för, men efter en stund kom det tre grabbar som höll ett riktigt bra tempo så jag tog rygg på dem hela vägen in i mål – wihaaaaa!

MÅÅÅÅÅL!

sportograf-62946055_lowres

sportograf-62948580_lowres

8. Målgång 1

8. Målgång 2

Målfoto med Richard!

8.1 Målfoto med Richard

sportograf-63027916_lowres

sportograf-63027956_lowres

sportograf-63027957_lowres

Målgång

Fy fasiken vad gött! 17 timmar 9 minuter. Vätternrundan. I did it!

Birger fick tag på speakern och vips var det intervju, medalj, hälsa på Richard (den jäveln körde om mig efter några mil #skyllerpåkraschen) och krama om teamet. Ca tio minuter efter att jag gick i mål kom första Sub7-gänget. De slog rekord. De körde på 6 timmar 33 minuter (tidigare rekord 6 h 37 min). Jag var ute nästan elva timmar längre. Jaja, jag tror jag har hunnit se lite mer. Njuta av utsikten liksom..

9. Medalj

10. Diplom

sportograf-63174623_lowres

8. Målgång 4

8. Målgång 3

 

0

100% jobb. 90% sjuk.

Första dagen jag börjar jobba 100%. Då vaknar jag upp med feber och hosta.

Eller ja, för att vara korrekt så kom hostan igår. Det var bara febern som dök upp inatt. Mysigt värre. Så jag dricker citron- och ingefärste, knaprar febernedsättande, Strepsils, dricker hostmedicin och försöker att inte prata för mycket.

FAN HELVETES JÄVLA SKIT.

Jag har verkligen inte lust att bli sjuk.

Misstänker att jag antingen fick någon halvtaskig bakterie eller infektion på Valborg eller i helgen, som blommade ut eftersom min dygnsrytm varit helt kullkastad sen i torsdags, och då har mitt immunförsvar varit way off. Tack vare att jag har tränat så mycket så har jag inte varit sjuk sen i höstas – men nu, så fort det blev minsta lilla spricka i försvaret så blir jag anfallen och däckad.

Hmm, det påminner lite om när jag fick min fasta tjänst som dietist. Samma dag som jag fick reda på att jag fick fast tjänst så fick jag en rejäl lunginflammation – vilket snabbade på min dolda hjärtsjukdom, som gjorde att jag blev sjukskriven ett halvår senare, och transplanterad en tid efter det. Men riktigt så långt behöver det inte gå den här gången. Nu är det bara en vanlig förkylning.

Säger vi.

Igår cyklade vi till Liljedal för att gratta Pers bror KG som fyller år i dagarna – det var strålande sol, aningens motvind på ditvägen men inte så att det störde särskilt mycket, perfekt temperatur och lagom långt, 47 km enkel väg.

Söndagscykeltur Liljedal 3

Söndagscykeltur Liljedal 2

Söndagscykeltur Liljedal 1

Trulsen Grums

Gamla jobbet - Gruvön

Framme i Liljedal bjöds det på tårta, tårta, havreflarn, kakor och saft. Mmm! Vi satt i solen på baksidan och njöt av värmen och hade det hur underbart som helst – tills jag tog tårtbit nummer två och fick kalasont i magen. Jag har ingen gallblåsa kvar. Den knep de för några år sedan. Vilket gör att jag kan inte äta stora mängder fett för då hinner inte kroppen ta upp det, fettet hamnar i tarmen och så får man fettdiarré (och jäkligt ont). Ungefär samtidigt började jag hosta mer och mer, och djupare och djupare.

När vi påbörjade hemresan hostade jag så att det raspade i både hals och lungor, och det kändes inte som en särskilt bra idé att kriga hela vägen till Karlstad. Så vi stannade hos mina föräldrar i Grums, fick spontanmiddag, umgänge och låna bilen hem.

Det var ingen dum idé, att ta bil de sista tre milen. Nu gäller det bara att kurera sig tillräckligt, så jag är fit for fight as soon as possible.

Men tänka sig, nu jobbar jag heltid. Wowawewa!

Träning

Söndag - cykla till Liljedal och därifrån till Grums, 61,5 km. Totalt 600 km.

Måndag - vilodag.

1

Pirr i magen

Idag har jag provat trosor. Mina egna. Par efter par efter par.

Ni vet hur det blir. Man köper på sig lite då och då. Vissa skaver och sitter inte bra. Andra är väldigt nyfikna på vad som finns uppe där bak och det känns som om allt man gör är att dra, dra och dra. Men inte slänger jag några! Icke sa nicke. Tillbaka i underklädeslådan och sen blir jag lika förbannad varje gång jag drar på mig ett par, går hemifrån, och efter tre meter känner ”Nej men vad i själva glödheta…”.

Resten av dagen blir det trosfokus.

Så nu provar jag och bestämmer mig. Fungerer, fungerer icke. Fungerer, fungerer icke. Hittills har jag hittat åtta par som är okej. Tolv som har kastats. Jag tänker inte packa med mig jobbiga underkläder. Det lär bli annat som blir jobbigt den kommande veckan utan att jag ska sabba för mig själv trosmässigt.

Under kvällen besökte jag även Marina. Min kosthållning har varit under all kritik de senaste månaderna. Ingen ordning någonstans. Ätit sen frukost. Väntat länge med lunchen så att det blivit någon form av lunchiddag. Och så lite kvällsmat bestående av en frukost igen. Däremellan blir det inga mellanmål – dock en hel del sug efter sött, salt, krispigt, gott, kryddigt, milt, socker, grillkrydda, choklad, choklad och choklad.

Så nu vänder vi på steken!

Det första blir att få ordning på mina sovrutiner. Komma i säng tidigare så att jag kommer upp tidigare. Eftersom jag inte tar tillvara på att sova när jag borde sova, så blir min återhämtning därefter. Under natten är alla de hormoner mest aktiva som bygger upp kroppen, återställer, återhämtar, reparerar. Så det är självklart att om jag slarvar med sömnen kommer jag vara ännu mer utsatt för infektioner då hela jag är i sämre skick.

Med bättre sovtider följer en tidigare frukost. Eftersom jag äter både havrefras, müsli, mandel och banan + mjölk, så behöver jag inte mackan också. Utan den får bli ett förmiddagsmellanmål tillsammans med en kopp te. Så som de flesta egentligen brukar ha det. Uh-oh, ska mina föräldrar få rätt?

Lunchen får bli lite vad det blir. Omelett, någon färdig soppa, paj, eller varför inte matiga smörgåsar – grovt bröd med makrill i tomatsås eller stekt ägg. Det kan också funka med fil och nötter. Tid: cirka 13-14-snåret.

Jag lägger också in ett eftermiddagsmellis vid fyra. Två frukter och en näve nötter, eller en liten fruktsallad med keso och nötter. Eller – min favvo – smoothie på naturell yoghurt, kvarg och Proviva + nötter.

Sen tar jag min middag på kvällen vid sju-åtta. Fokus på grönsaker och protein. Kött, fågel, fisk. Tänk ”restaurangmiddag”. En god köttbit, fina grönsaker med en läcker vinegrätt, varför inte något gott att dricka till – och om jag känner för det, lite choklad eller annat sött som efterrätt. Även om jag dinerar ensam skall det vara lyxigt med fokus på njutning. Koppla av och ta det lugnt.

Därefter kan jag – om jag är smart – borsta tänderna direkt och göra mig redo för kvällen. På så vis kan jag lulla lite i soffan, läsa, spela gitarr, kolla någon serie, för att sedan dimpa rakt ner i sängen och släcka kl.23.00 prick.

Det låter rätt najs.

Det ska jag börja med. När jag kommer hem.

Marina möte 2.1

0

Midsommar på Skåreberget

Fredagen blev en trevlig och stilla afton i goda vänners lag.

Alldeles för mycket mat (som vanligt), herrarna skötte grillen (som vanligt), jordgubbstårtan var to die for (så som det sig bör, bra jobbat Johanna), ur högtalarna dunkade fotbollsmusik (fotbolls-VM till ära), vi hade vår egna fotbollsmatch – Bra Sill vann (pluspoäng till de som fattar), mustascherna flödade (det var ovanligt), och kvällens yngste deltagare spöade skiten ur oss alla när det kom till bouleturnerning (väldigt ovanligt, men uppfriskande på något sätt).

IMG_4421

IMG_4425

IMG_4429

IMG_4437

IMG_4450

IMG_4452

0

Sill i dill, sill i DILL.

Reklamfilmen jag och Ruth medverkade i sändes nu i veckan. Om man pausar vid sekund 20 så ser man några fina flickor uppe till vänster i bild, och vid sekund 33 anar man några vackra bakhuvuden.

Sa jag att vi fick lunch? Vi fick enorma mängder mat under inspelningen. Yaowza!

53.IMG_4183

53.IMG_4184

53.IMG_4190

53.IMG_4192

53.IMG_4194

53.IMG_4196

0

Skalmans mat- och sovklocka

Min inbyggda matklocka strejkar idag. Förr var den inställd på mat var tredje timme. Om det gick en minut över tiden förvandlades jag till Hulken. Förbannad, fåordig, förtvivlad och fasligt farlig.

I somras tappade jag min matklocka när en ny medicin fuckade upp mig totalt. Jag kände inte längre hunger och aptiten var som bortblåst. Plötsligt kunde jag titta på klockan och inse att det var sex timmar sedan jag fick i mig någonting. Väl jag åt så åt jag, men mat var mig likgiltigt. När läkemedelsdosen sänktes kom hungerskänslorna tillbaka, men inte lika aggressivt och bestämt som tidigare. Jag var tvungen att vara mer noggrann med att äta, även om jag inte direkt kände för det.

Likadant med sömnen. Förr somnade jag vid elva. Studsade upp halv sju. Kanske tog tio minuter på soffan med Trassel efter jobbet. När jag blev sjuk sov jag ständigt. Både nattetid och flera timmar under dagen. Dygnet försköts och min inre nattmänniska fick fria tyglar. Jag märker att jag fortfarande behöver mycket mer sömn än vad jag tror. Jag är inte helt i fas. Det är hårt arbete att få tillbaka en normal dygnsrytm och idag är jag so not there..

Allt mat som ska ätas före träning, som återhämtning, uppladdning på kvällen and so on har vridit igång min matklocka. Den ringer var tredje timme igen. Men sovklockan behöver nya batterier. Imorse stängde jag av alla alarm i sömnen. Vaknar 35 minuter efter att jag skulle tagit medicinerna. Jävla helvetes skit. Inte igen. Kom igen Emma, få arslet ur sängen – nu!

Om jag inte sover ut så är jag konstant trött hela dagen. Vaknar inte till. Man kan tro att jag ska vara pigg när jag går upp efter tio. Men inte om jag inte fått mina 10-12 timmar. Så vad gör jag idag? Somnar i soffan. Om och om igen. Tills jag vaknar utvilad och pigg halv tre på eftermiddagen. Och där rök chansen att kunna somna tidigt ikväll. Jag har inte borstat tänderna än, har ingen lust att äta, det har gått fem timmar och jag är så långt ifrån Hulken man kan komma..

Den onda cirkeln fortsätter.

38.DSC_0069

0

Wait, weight?!

Det är mycket att tänka på gällande maten. Det ska ätas – hela tiden. Tror jag har gått upp 2-3 kg den senaste veckan.

33.DSC_0325

33. DSC_0349

0