Det här inlägget är long overdue..
Jag har i stort sett legat i soffan, käkat choklad, chips och popcorn i tre veckor. Samt jobbat med en otroligt rolig donationsvecka, träffat volontärer i Malmö och Stockholm, föreläst på Södersjukhuset, på Budkaveln i Lund och på HND-symposiet på Sthlm Waterfront, medverkat två gånger i P4, förmedlat otaliga intervjupersoner till radio och tidningar, samarbetat med TV4 Nyhetsmorgon (inte framför rutan den här gången) och varit däckad med feber och hosta.
Så det har inte varit helt stiltje de senaste veckorna.
Men nu – äntligen – kommer min redogörelse för sista loppet i Klassiken: LIDINGÖLOPPET!
På väg till Lidingö
Jag klarade det!
Fast jag höll på att missa starten..
Innan start
Hur kunde jag vara så klantig? Jag hade räknat ut allt så bra. Det här, DET HÄR LOPPET, skulle jag minsann vara i tid, ta det lugnt, hinna snacka med Birger, koppla av och ladda rejält innan starten. Jag skulle vara ute på Lidingö kl.11.00, och starten skulle gå 13.20. Gott om tid.
Yeah right.
Det började med att jag istället för att ta med mig all packning till Lidingö för att lämna hos några vänner på målområdet, så åkte jag till mina föräldrars hotell och lämnade stora väskan där. Vilket betyder att vi åkte från Rådmansgatan ca 11.15…
Det tog ungefär en timme att ta oss ut till Lidingö.
Hela jävla stan skulle ju dit och springa. Överallt såg man löpartights. Tights här, tights där, alldeles för tajta tights där. Det var übertrångt på tunnelbanan och sen var det en lång ringlande kö till bussen. Och sen satt man fast på bussen.. Det som verkade vara hela Stockholm som åkte kollektivt visade sig vara halva Stockholm. Resten av folket tog egen bil…
Väl ute gick det smidigt att hämta ut nummerlappen – alla andra i min startgrupp hade redan varit där så det var bara att kliva fram.
Men SEN.
Sen var jag så jävla otroligt korkad så jag fattar det inte själv. Jag hade pratat med några vänner som jobbar med Svensk Klassiker-kläderna, att jag kunde lämna min ryggsäck med ombyte etc hos dem, för att enkelt hämta upp den efter målgången. Så dit skulle jag bege mig. De stod i tältet på målområdet. Som låg 700 meter norrut från Lidingövallen där vi var.
Starten, å andra sidan, låg 1,2 km söderut.
På väg till målområdet börjar jag bli lite halvt stressad. Klockan närmade sig 13.00 alldeles för snabbt. Så fort jag hade lämnat väskan fick jag ringa mamma och pappa:
Börja gå till starten, jag kommer få springa dit!
Och så blev det.
Jag kom fram, svettig, stressad, yr i bollen – sex minuter innan starten skulle gå. Jag hade sprungit om mor och far, de hann precis fram och sa lycka till. Birger fick tre minuter av film där jag klumpigt drar av mig en lager-två-tröja, stressler in i kameran, och tänker:
Jag har inte hunnit kissa..
Och DÄR gick starten.
Mina stortånaglar hade lämpligt nog gått av tidigare under veckan, så för att inte få blödande tår fick de tejpas!
Så här kan det bli när man packar två högerstrumpor av de svarta och två vänsterstrumpor av de gula..
Väntar på bussen.
På bussen.
Hämtat ut startlapp.
Springer till start..!
Startled 6 – jag hann fram!
Uppvärmning med instruktörer? Vem behöver det när man redan sprungit nästan två kilometer?
And here we go!
Kilometer 1-5
Jag var förbannad. Helt jävla förbannad. I fem kilometer.
Så fort jag börjat springa tänkte jag: ”Men vad tusan, varför gick vi inte direkt till starten? Jag har kunnat be Birger att ta med ryggsäcken i sin bil – då hade vi varit där en halvtimme innan start! Eller – varför valde jag helt enkelt inte att vänta och starta 10 minuter senare med nästa startgrupp? Jag hade ju redan väldigt gott om tid på mig – tio minuter mindre skulle inte medföra att jag hamnade bakom något rep..”
Det här störde jag mig på i fem kilometer.
Jag ville ju ha en perfekt avslutning på Klassikern – ett lopp där jag skulle hinna insupa atmosfären, ladda och tagga i lugn och ro. Och hinna gå på dass..
Så jag tänkte inte så mycket på löpningen i början. Jag sprang på. Gick i backarna. Fick till slut igång GPS’en på pulsklockan och såg att jag hade satt av i ett väldans tempo.
Och kilometerskyltarna svischade förbi.
En kilometer avklarad. Tjugonio kvar!
Kilometer 6-10
Jag blev väldigt förvånad när vi plötsligt sprang i skogen. Det kom redan efter bara några kilometer. Jag hade förväntat mig att det skulle vara ungefär som ett eljusspår, fast av mer grusvägskaraktär kanske. Men här var det stigar som gällde – med rötter, stenar och träd att akta sig för – förutom allt folk.
Löpare överallt – framför, bakom, till höger, vänster – 360 grader!
Men nu hade jag släppt irritationen på mig själv – det var som det var, och det här var så typiskt mig ändå, vara ute i sista stund – och det var väldigt kul att få springa i skogen, mycket roligare än jag hade tänkt att loppet skulle vara.
Det kom en ganska lång sträcka under dessa kilometer då vi sprang längs vatten och vägar. Tråååkigt. Inte att springa längs vatten, det var en strålande dag, varmt och soligt och vackert, men man såg ju på långt håll vart man skulle. Och då tröttnar jag alltid. Jag gillar när det är stigar och skog, när man måste väja för det ena, hoppa över det andra, och man ser aldrig längre än 20-30 meter fram.
Men vips, så var första milen avklarad!
Kilometer 11-15
Det gick förvånansvärt bra allting. Man satte ena foten framför den andra, och på så vis var det max 10 minuter mellan varje kilometerskylt.
Det var riktigt varmt, men även fast jag stötte på Birger, mamma och pappa med jämna mellanrum som ville jag inte lämna ifrån mig överdragsjackan. Jag vet hur lätt jag börjar frysa så fort jag står still.
Depåerna var ju nåt nytt för mig. Eller nej, okej, inte ett nytt påfund – det fanns depåer både på Vasaloppet och Vätternrundan – jag är inte främmande för konceptet. Men jag är inte van att äta samtidigt som jag springer, och inte att dricka så jättemycket heller. Jag hade min vattenflaska i handen som jag fyllde på så fort jag kunde, även om jag bara tagit någon klunk, men det gällde dels att inte äta eller dricka för mycket, samtidigt som det också gällde att våga både äta och dricka.
Det längsta jag hade sprungit innan Lidingöloppet var 15 km. I juli.
Jag visste att jag skulle behöva lite mer energi nu när det var dubbelt så långt.
Och strax efter 11 km-strecket fick jag äntligen kissa.
Kilometer 16-20
När jag passerade 15 km tänkte jag:
Wow, jag har aldrig sprungit längre än så här förut!
Jag tänkte också:
Tänk – jag har redan tagit mig halvvägs!
Och kort, kort efter det kom nästa tanke:
Ja, fast det betyder att det ärexakt lika långt kvar…
Men utöver detta tankeutbyte med mig själv (btw, efter sista tanken sa jag till min hjärna att hålla tyst) så var det inte så många tankar på ”vad långt det är”, ”hur mkt är det kvar nu”, ”när kommer nästa kilometerskylt”, ”shit det gör ont” – nej, nästan inget alls faktiskt.
Med Vasan och Vättern i bagaget så vet jag vad långlopp handlar om. Och jag verkar kunna ställa in mig själv på att det här kommer ta lång tid, det kommer bli jobbigt, det kommer göra ont – men jag kan välja att inte fokusera på det, för om X antal timmar är det klart.
Det kanske inte låter som den muntraste av tankar, eller särskilt lockande, men kan man få till det där och lägga de jobbiga tankarna åt sidan och acceptera att det blir som det blir, så kan man istället fokusera på själva upplevelsen. Att vara där man är, att göra det man gör. Och det är en fantastiskt fin bana – det var många tillfällen då jag gärna hade stannat och fotat lite mer!
20 kilometer bakom mig – endast en tredjedel av loppet kvar!
Kilometer 21-25
Det var mycket skog nu. My kind of underlag and surrounding.
Jag var benhård med mig själv med att gå i alla backar. Jag visste att jag inte skulle hamna bakom något rep (två av tre rep var redan passerade med god marginal), jag behövde inte stressa, och jag behövde verkligen inte överanstränga mig.
Varför spränga sig själv och kanske få någon muskelskada eller benhinneinflammation? Det skulle medföra att resten av loppet skulle bli en plåga och jag kanske inte skulle kunnat träna som vanligt efteråt, utan bli tvungen att rehab’a mig själv i veckor eller månader. Then what’s the point? Vinna några minuter? Jag hade redan vunnit – jag har tagit mig över 20 kilometer för egen maskin, hells to the WIHA!
Men ibland var det svårt att hålla igen…
Jag märkte att min backträning hade gett resultat. Men inte på det sätt som man kanske först skulle tro. Det var inte det att jag tyckte att det gick superlätt uppför. Nej, istället märkte jag att jag var king på att springa nerför!
Som både Lena och Sigrid har sagt:
Släpp på och bara rulla ner!
Så jag släppte på och hej vad det gick!
I alla nedförsbackar fick jag ropa ”Håll höger! Håll höger!” när mina ben gick som Road Runner (Hjulben i Hjulben och Gråben) och jag svischade glatt förbi alla fellow companions. Sen att de passerade förbi mig igen så fort det kom en backe uppför, det gjorde inget. Jag var ändå om en liten stund senare. ”Håll höger! Håll höger!”
Grejen med det här gjorde ju att jag hade en jädrans fart efter varje nedförsbacke, och beroende på vilken sorts uppförsbacke som kom sen så kunde det hända att jag nästan var uppe innan jag insåg ”Men vad tusan, detta är en uppförsbacke..! Jag ska gå nu, inte springa sa vi!”
Depå!
Hemgjorda chokladbollar var mumma! Det var först två bollar senare som jag kände att det kanske var en och en halv för mycket… Bidde lite tung i magen och illamående i nån kilometer eller två..
Kilometer 25-29
Jag ska inte glossa över hela loppet. Det är klart att det var tungt på sina håll också.
Som här, vid 25-kilometers-strecket, när jag började bli trött, jag hade blåsor på båda hälarna (på insidan av fötterna), lite värk i ena stortån och ena axeln – och så kom Aborrbacken.
Den beryktade Aborrbacken. Och visst, den var lång – I’ll give it that – men den är inte oövervinnerlig. Och med min taktik att inte springa i några backar så var det bara att fortsätta gå lite längre än i de andra backarna. Men den är inte särskilt brant heller, det fanns backar som var bra mycket tyngre.
Men om man satsar på att springa HELA loppet, då är man ganska mör efter 25 km, och att då ge sig på att springa uppför hela Aborrbacken.. Ja då är man antingen väldigt envis och/eller i väldigt bra form.
Det jag tyckte var roligast med Lidingöloppet, det var just att det var så kuperat. För varje gång det gick uppför så visste jag att det snart skulle gå nerför igen – och där kunde jag kräma på, ta mig fram riktigt fort och samtidigt få lite återhämtning.
Sista kilometern
Vilken känsla! EN kilometer kvar!
Liiiite plus/minus tio minuter återstod.
Sen skulle det vara klart. Sen skulle Klassikern vara klar.
Jag hade sprungit (okej, jag gick en hel del också, och inte bara i uppförsbackarna) i nästan fyra och en halv timme. Men om bara några minuter skulle allting vara över. Helt plötsligt kändes det som om allt hade gått så fort. Från mina första vacklande steg på skidor, till första klungkörningen med racern, till första gången jag vågade titta under vatten utomhus, till första gången jag lärde mig att knyta löparskorna på rätt sätt.
Allting är fortfarande första gången för mig. Första gången med ett nytt hjärta.
Det var så blandade känslor – energin flödade i kroppen och jag kunde springa hur fort som helst, samtidigt som jag märkte hur jag nästan ville sakta in. Jag ville inte gå i mål. Inte riktigt än. För då, då är det ju.. klart.
Men euforin som låg i luften bland alla som sprang runtom mig, lyckan över att alldeles strax ha lyckats ta sig igenom tre mil, den fick mig ändå att öka på löpsteget och på lätta ben kom jag in på målrakan. Den väldigt leriga målrakan.
Och där var den. Mållinjen. The finish line. Det jag hade kämpat för.
MÅÅÅÅL
Birger och hans kamera. Så många gånger som de har mött mig nu när jag korsat mållinjer – antingen på lopp eller klarat delmål på träningar.
Mamma och pappa – och en lagerkrans. Jag har fått en krans efter varje lopp – ett vinterträhjärta med kattamulett efter Vasan, en cykelsmurf efter Vättern, en badring efter Vansbro – och nu, en guldprydd lagerkrans efter Lidingöloppet – efter Klassikern!
Och speakern Rikard – vi blev buddies på Blodomloppet 2014 när vi sågs på sex-sju stycken lopp, tillsammans med Jessica som också jobbar med arrangemangen, och nu är det så självklart att vi snackar. Det räcker att jag vinkar så hittas det mick, kamera och lämplig scen.
Mina fötter ömmade, benen började stelna och kylan smög sig på. Men insvept i pappas jacka, haltandes bort till ett hamburgerstånd, så kändes det som en helt okej lördag 
Klassikern. Är. Klar.
