Taggarkiv | väntelistan

Aftonbladets ”Goda nyheter” berättar mina goda nyheter

Emma Dalman Aftonbladet

Det finns en ny redaktion på Aftonbladet som heter ”Goda nyheter”, och de ska rapportera – ja, gissa tre gånger – goda nyheter!

Sånt gillar jag – det skrivs alldeles för mycket om allt elände som händer, och för lite om allt bra som faktiskt finns. Ett tag, när jag precis fått diagnosen hjärtsvikt, så fick jag nyhetsförbud av min kurator. Jag sög bara åt mig allt det negativa och upplevde att världen var mörk, tung och negativ. Så genom att hålla mig borta från nyheter på TV (det är iofs väldigt lätt, jag har ingen TV), tidningar osv, så började jag sakta men säkert känna mig lite bättre till mods.

Missförstå mig rätt, jag höll mig fortfarande à jour med vad som hände – men för att göra det så räcker det egentligen med att ha lite omvärldsbevakning på Facebook och lyssna på P3-nyheterna cirka en gång per dag.

Så när Cecilia på Aftonbladets nya redaktion ”Goda nyheter” ringde mig och undrade om vi kunde ses för en intervju blev jag jätteglad!

Här är resultatet:

Länk till artikeln!

 

0

Vansbro here we go!

Då sitter jag i bilen på väg till Vansbro.

Wow. Det är första loppet där jag åker över dagen. Ingen övernattspackning, ingen stor packning öht. Jag behövde inte ens käka extra dagarna innan. Visst, jag hade mått bra utav någon liter Resorb de senaste dagarna – men det beror på värmeböljan, inte pga Vansbro.

Igår var jag i P4 Dalarna och snackade Klassiker, väntan och organdonation.

Har ni inget att göra innan jag startar vid 12.03 så kan ni lyssna på klippet här (klicka på länken, tryck sedan på Play längst upp i fönstret).

P4 Dalarna 2

0

Om konsten att göra entré

Det var nära att jag hoppade av tåget i Mullsjö. Vad fan skulle jag ha gjort om jag hade gått av i Mullsjö? Finns det någonting i Mullsjö? Finns ens Mullsjö? Det låter påhittat.

Men jag var tio minuter från Jönköping. Där väntade mina vänner. Jag fick inte äta eller dricka något mer från och med nu innan transplantationen. Min sista måltid bestod alltså av kolanappar, Djungelvrål och Loka citron.

Undrar om någon dödsdömd fånge någonsin beställt det som sin sista måltid?

Räddningstjänsten var på väg. De skulle hämta upp mig inom kort. Ingrid och jag började med att ladda min mobil utanför Pressbyrån på Jönköpings centralstation. När Madelene anlände sa jag att allt var bra men magen sa annorlunda. Kombinationen av nervositet, upprymdhet och min väldigt näringstäta måltid tidigare får mig att springa fram och tillbaka på toaletten. Till slut tror jag tarmen kommer följa med ut nästa gång.

Jag ringer hem. Nu mamma. Det är nu det händer. Det här är det, det här är det samtalet. Ja, jag vet. Andas.

Transporten var en mörkblå Volvo med blåljus på taket. Jag kramar Ingrid och Madelene. Det är en strålande aprildag, solen skiner och bilen åker snabbt genom sydvästsvenska skogar. Men jag ser ingenting. Jag ringer. Jag sms’ar. Jag skriver. Jag pratar. Så fort jag lägger ner mobilen i knäet, höjer huvudet och ser ut genom fönstret bankar hjärtat som en stångjärnshammare. Nope, uh-uh, njet. Jag måste hålla mig sysselsatt. Vem har jag inte fått tag på?

Jag undrar också vad som har hänt. Vem som har gått bort. Vems släktingar nås av ett helt annat budskap just nu? Det är en stark tudelad känsla. Jag rusar mot livet igen, men jag vet att det precis tagit slut hos någon annan.

Framme. Jag var precis här. Hade de ringt en timme och fyrtio minuter tidigare så hade jag fortfarande varit i Göteborg. Men det var ju kul att se stationen i Jönköping. Och en roadtrip är aldrig fel. Jag visste att det var bråttom. Hjärtat är det organ som är mest tidskänsligt och kan bara vara utanför donatorn i max 4 timmar innan det behöver vara inopererat och slå hos mottagaren. Mig.

Jag måste ladda. Jag måste peppa mig själv. Intala varje cell i kroppen att detta kommer att gå bra. Det finns inte utrymme för något annat nu. Så när vi går ut ur bilen stegar jag fram mot hissarna. Räddningstjänstkillarna står handfallna kvar med en rullstol borta vid dörren. Inne på avdelningen kommer Kalle, en sköterska, emot mig. Jag lyfter armarna mot taket och ler så stort jag kan med blåa syrefattiga läppar.

Jag ska få ett nytt hjärta idag!

14.2

14.1

0

Missat samtal från dolt nummer

Så kom den. Dagen då jag fick telefonsamtalet. Jag satt på tåget på väg till Jönköping och hade precis lämnat Göteborg där jag hade varit på läkarbesök. Jag var så otroligt trött på att bara sitta hemma i soffan, så jag hade beslutat mig för att se Sverige.

När man står på väntelistan får man inte lämna landet. Inte ens åka en helg till Oslo eller över dagen till Köpenhamn. Och man måste hela tiden rapportera vart man är. Det gällde så länge jag inte var i Karlstad eller Grums. Såvida jag inte hade informerat något annat, så utgick transplantationskoordinatorerna från att jag var i någon av dessa två orter.

En donator kan rädda upp till åtta liv. Och för att dessa åtta liv ska kunna räddas krävs en stor och omfattande apparat som innefattar otroligt mycket logistik. Alla de mottagare som bedöms lämpliga och i störst behov av organ ska snabbt transporteras till sitt transplantationssjukhus. Team med kirurger och koordinatorer tar sig under tiden dit som donatorn finns för att ta hand om organen. Ett team för hjärtat, ett för levern, ett för njurarna and so on. Det är alltid samma team som tar ut respektive organ som transplanterar in det i mottagaren.

Så jag hade berättat för koordinatorerna att jag skulle vara i Jönköping i helgen. Jag hade förberett allt. Mina vänner bodde på bottenvåningen. De hade bil. Jag hade färdtjänst för hemresan. Vi skulle umgås och ha det trevligt. Jag åt kolanappar och såg fram emot helgen.

När jag upptäcker att jag har missat samtal från dolt nummer.

Jag tänker direkt ”Är det dem?”. Men nej. Det är det inte. Det har inte varit dem förut, bara någon annan inom vården, sköterska, sjukgymnast, min kurator. Eller telefonförsäljare.

Sekunden efter ringer det igen.

Medan jag svarar hinner jag tänka att det här, det kan vara det. Det kan vara nu. Och det var det. Jag reagerade precis som alla andra som får samtalet. Jag trodde inte det var sant. Du skojar. Du driver med mig. Näej, händer det verkligen? Är det sant? Du skojar inte? Det är.. det är nu? Oj. Oj! Ojojojojoj.

Förutom reflexen att säga ”Du skojar” om och om igen, så reagerade jag inte som jag trodde att jag skulle reagera. Jag fick inte panik. Jag var mest lättad. Äntligen! Äntligen kan jag börja gå framåt igen, istället för att stå och stampa på ett och samma ställe. Nu kan jag trycka på Play. Livet är inte längre pausat. Nu händer det som jag har väntat på. Det är det här jag har laddat inför.

Jag hade min packade väska. I garderoben hemma. Jag hade mina cd-skivor med min favoritmusik och mitt fotoalbum. I väskan. I garderoben hemma. Jag hade mjukiskläder och fler böcker. I väskan. I garderoben hemma.

Det var bara att gilla läget.

Jag var så redo som jag kunde bli.

13

2

Ring-a-ding

När man väntar vet man inte hur länge man kommer att få vänta.

Varje dag känns lång. Varje vecka är kort.

Allt kretsar kring en platt, fånig mojäng som ryms i handen. Min telefon. Min iPhone. Jag var livrädd för att tappa bort den. Att batteriet skulle dö. Att jag skulle glömma den någonstans. Att jag skulle bli rånad.

Med hjärtsvikt springer man inte så långt. Eller alls. Jag gick sakta från busshållplatsen med nycklarna kring knogarna, en penna i andra handen och förberedde ett övertygande försvarstal om varför de skulle nöja sig med mitt VISA-kort men låta mig ha kvar min mobil.

Jag fick panik om jag inte kände mobilen i byxfickan eller höll den i handen. Att lägga den i väskan eller jackan var uteslutet. Kände jag den inte så fanns den inte. Fanns den inte så var jag körd. Den här känslan sitter fortfarande kvar efter nästan ett år. Om jag inte känner den på kroppen så måste jag kunna se den.

Dagens ungdom (oj, nu är jag tant) säger att mobilen betyder liv eller död. Utan sin mobil så döööör man. Ack ack, ni skulle allt veta ni..

Jag glömde min iPhone en gång. Det var dop och jag blev hämtad av Anne-Li. Glada i hågen anlände vi till kyrkan när jag insåg att jag inte kände eller såg min mobil. Omedelbar panik utbyttes i förtvivlad panik när väskans innehåll tömdes på kyrkbänken, och den var inte där. Jag blev förvirrad. Dopet började om fem minuter. Vad tusan gör vi? ”Men Emma”, sa Anne-Li. ”Det finns inget annat att göra, det är klart vi åker tillbaka och hämtar mobilen.”

Snö och gegga sprutade när racerbruttan A-L rallycrossade oss hem till Herrhagen. Hon sprang in och hämtade the little black box. Den låg där jag hade lämnat den. På hyllan i badrummet. Inget missat samtal.

Tillbaka vid kyrkan smög vi in. Awww, så fint! Och där gick de ut. Dopet var slut. Vi hann se 12 sekunder.

12.DSC_1812

12.DSC_1800

0

Väntan

En vän som var gravid sade att hon inte skulle vilja ha ett planerat kejsarsnitt, för det skulle vara tråkigt. Det är ju en del av charmen med att vänta barn att inte veta när det händer.

Jag skulle gjort allt för att ha haft ett bestämt datum.

Att stå på en väntelista är absurt. Det är en levande mardröm man inte kommer ur. Så här skrev jag när jag hade väntat i nio veckor, fyra dagar och fem timmar:

Om jag ska beskriva hur det är att stå på väntelista för transplantation, så tänker jag på en spänd pilbåge. Det är en spänning i kroppen hela tiden. Konstant. Jag har ingen aning om när de ringer, bara att de kommer att ringa. Nu har jag börjat inse att alternativet, att de inte ringer, inte är något alternativ. Jag vill inte tyna bort och bli sämre. Bågen är spänd. Pilen ligger an. Och det är inte jag som avgör när den ska fyras iväg, det är inte ens jag som håller i bågen. Jag vet bara att jag är den spända bågsträngen. Det finns en risk att jag börjar repas upp, spricka och gå av från all den anspänning denna väntan innebär.

Jag kan försöka låtsas att jag inte tänker på det. Att jag kopplar bort tankarna helt och njuter av att ”vara ledig”. Det är det många som kanske tror. Men det går inte. Det finns i bakhuvudet. Detta är inget riktigt liv. Jag är enormt rädd för att bli sämre. Om det går vill jag undvika det till varje pris. Läkarna har berättat om en hjärtpump som kan opereras in om mitt eget inte orkar längre under väntetiden. Den kan man leva med i flera år. En låda i magen, kopplingar till hjärtat och sladdar ut till ett externt batteri som för väsen dygnet runt. Tack, men nej tack. Ju sämre jag blir, desto svårare blir transplantationen. Det handlar inte om jag blir sämre, utan när. Hinner jag få ett nytt hjärta i tid? Eller ja, bättre begagnat. Ska jag få börja leva mitt liv igen?

Samtidigt är jag rädd för samtalet. Jag fungerar ju rätt okej som det är. Så länge jag inte försöker göra för mycket saker. Eller gå i för många trappor. För vad händer om de ringer ikväll och säger att det är dags, sedan går allting fel som kan gå fel och jag vaknar aldrig upp ur narkosen? Då var det här min sista dag.

Jag har svårt att förstå att livet kan ta slut. Nu. Inom kort. Jag är ju så levande. Hur är det möjligt att jag inte ska finnas till längre? Och varför måste jag ta itu med detta redan? Jag kan gå med på att alla ska dö, även jag, men det är när jag blir gammal. Nu? Frustrationen av att inte ha valt detta, utan plötsligt händer det, jag måste bara acceptera det och hantera det. Vissa dagar går det inte ihop.

Uttrycket ”bryt ihop och kom igen” har aldrig varit så passande. Jag bryter verkligen ihop. Gråter, hulkar, skriker. Men jag orkar bara bryta ihop max tjugo-trettio minuter åt gången. Sen är jag trött på mig själv. Vad sörjer jag för? Jag är inte död än. Gör något vettigt istället. Oftast är det vettiga i den situationen att gå till sängs, eftersom klockan är efter midnatt (mer regel än undantag). Tanken på att inte finnas till längre. Den är lika ogripbar som att försöka föreställa sig hur det var innan man föddes. Det går inte ihop.

Att vara nära döden är en ny känsla. Egentligen är jag inte närmre döden än någon annan. Det har bara pekats ut lite tydligare för mig. Jag har egentligen bara kontroll över den närmsta halvtimmen-timmen. Det är så lång tid jag har på mig väl samtalet kommer, tills räddningstjänsten står utanför, redo att ta mig till Sahlgrenska. Den tiden är min.

Men så kan jag inte leva. I en bubbla som bara sträcker sig en halvtimme-timme framåt. Jag har, med undantag för min sjukdom – dock egentligen tack vare min sjukdom, äntligen börjat leva. Polletten har trillat ned. Det är inget som skymmer sikten. Allt är så tydligt. Livet är inte att få fler dagar, utan snarare att få mer liv i de dagar du har. Livet i stort ger mig hopp. Jag jobbar på att släppa kontrollen och inse att jag bara kan påverka hur jag mår i den här stunden – jag har ingen aning om hur nästa blir, om döden ligger nära eller långt bort. Det enda säkra är att döden finns. Och att jag lever nu.

Jag sjunger i kör. Jag myser med min katt. Jag fotograferar. Jag målar. Jag spelar gitarr. Jag sjunger i duschen. Jag sjunger lite till. Jag spelar brädspel med vänner. Jag experimenterar i köket. Jag styrketränar (typ). Jag skriver låtar. Jag drömmer om framtiden. Jag pratar med mig själv på franska. Jag blir lätt berörd. Jag blir mindre störd. Mindre irriterad. Mer lättsam. Jag har hittat ett annat fokus. Ett annat jag. Ett mer riktigt jag.

Jag har aldrig gått på så mycket bio, teater, stand-up som nu. Skrattat så mycket som nu. Jag har aldrig uppskattat umgänge på samma sätt förut. Att göra saker med andra. Dela härliga stunder. Upplevelser betyder så mycket mer. Och det så mycket mer som jag vill uppleva.

Att träffa andra som gått igenom olika sorters transplantationer har gett mig oerhörda mängder hopp. Det finns ett liv efter transplantationen. Ett bra liv. Ett friskt liv. Där jag kan göra allt som jag kan göra nu, och så ofantligt mycket mer. Det ser jag fram emot. Med glädje. Det är min nya chans. Att kunna bädda sängen utan att bli andfådd. Att kunna gå till affären och tillbaka. Ta trapporna två åt gången. Springa uppför en backe. Tänk, vad livet är underbart.

Frustrerande och hoppfullt på en och samma gång, det är att jag inte känner mig så sjuk som läkarna säger att jag är. Det gör det svårt att acceptera att allt som händer verkligen händer. Att de ska skära upp mig och byta ut mitt hjärta. Att det hjärta jag föddes med skall sluta slå. Medan jag ska fortsätta leva. Och allt jag ska gå igenom efter transplantationen. Livet som jag tänkte mig försvann. Jag är för alltid fast i sjukvården. Livstidskontrakt. Läkare, tabletter och inkräktande undersökningar.

Samtidigt är det hoppfullt. Jag ska inte göra mig sjukare än jag känner mig. Min i stort sett totala sjukdomsförnekelse ger mig möjlighet att gå igenom detta så ‘frisk’ och ‘stark’ som jag bara kan. Att faktiskt klara av allting. Jag planerar att komma ut ännu friskare och starkare på andra sidan. Det finns ingen rättvisa eller orättvisa. Det finns bara livet. Här och nu. Och livet blir inte som man har tänkt sig. Så släpp det.

Utan hjärtsvikten och väntelistan skulle jag inte vara den jag är idag. Den jag blivit det senaste halvåret. Och inte bli den jag kommer att bli genom hela den här cirkusen. Det fyller en funktion, och det kommer att innebära något bra. Det måste det göra.

Allting kommer bli bra till slut. Och om det ännu inte är bra, då är det ännu inte slut.

10.DSC_1959

0

Kan man inte agera, så får man reagera

De första dagarna vägrade jag inse att telefonen kunde ringa när som helst. För det var ju inte sant. Jag väntade inte på ett nytt hjärta.

Efter att ha presenterat mig på Facebook-gruppen VIKING Hjärt Lung, så hade välkomstmeddelandena strömmat in. Där fanns de som berättade om att de nyligen gjort 1-årskontrollen. 7, 10, 14 och till och med 20 år. Att de mådde bra. Att de önskade mig all lycka. Att det skulle gå fint.

Många berättade också hur länge de fått vänta.

18 månader. 13 månader. 1 år. Åtta månader. Fem. Sju veckor. Tre. En vecka. Sex dagar.

Det var då jag freakade ut. Sju dagar tidigare hade jag satts upp på väntelistan. De kunde ha ringt igår. De kan ringa imorgon. I natt. Tänk om de väcker mig fyra i natt. Eller på lördag. Jag ska träffa Therese på lördag. Jag har inte packat min beredskapsväska – med ombyte, böcker, extraladdaren till mobilen, tandborsten. Jag måste hinna förbereda allt. De får inte ringa än. Jag är inte redo!

Maniskt försökte jag få allting gjort som jag var tvungen att få gjort innan samtalet kom. Göra iordning väskan. Bränna cd-skivor med min favoritmusik. Skriva en text om mig till intensivvårdspersonalen, så de visste vem jag var, vilken mat jag gillade, att jag måste ha det svalt när jag ska sova och att jag hatar Peps Persson-låten ”O’boy!”. Göra ett fotoalbum med motiverande bilder. Skriva instruktioner om vart kattmaten finns, hur mycket mat Trassel får per dag, hur man klipper klorna och numret till veterinären. Lista alla mina utgifter, kontonummer, lösenord så att räkningarna kan betalas. Och skriva upp alla kontaktuppgifter till hjärtmottagning, läkare, sköterska, kurator, sjukgymnast, sjukhusprästen, kören.

Jag fick för mig många knepiga saker. Att jag måste hinna köpa nya stödstrumpor. Att jag måste hinna hälsa på hos pappersbruket, mitt gamla sommarjobb. Att jag måste hinna måla klart tavlan jag börjat på. Att jag måste hinna ha fest. Att jag måste hinna läsa ut de tre låneböckerna jag hade hemma. Att jag måste hinna ha riktigt fredagsmys med mamma och pappa.

Jag inser nu att det var en helt naturlig reaktion. I en situation där du inte kan kontrollera någonting, du har inget att säga till om när telefonen ska ringa eller hur det kommer att gå, då försöker varje människa att kontrollera det som kontrolleras kan. Yttre saker. En väska. En tavla. Ett par strumpor.

Jag planerade också att skriva avskedsbrev till alla nära och kära. Hell, jag tänkte även på att filma ett personligt farväl med kameran till var och en. Men det klarade jag aldrig av.

Min inställning utåt och inför mig själv var att allting kommer att gå bra. Men en liten röst viskade att det fanns en risk att det kunde sluta illa.

Det var en surrealistisk tid. Känslorna svallade. Jag kunde pendla upp och ner flera gånger per dag. Ena stunden redigerade jag bilder som aldrig förr, i nästa stund låg jag handlingsförlamad på sängen, för att sen ta upp en hantel och visualisera mig själv tävlandes i WTG – frisk och stark – för att i nästa stund gråta floder, för att i femte stunden trycka Trassel mot bröstet och le utav att känna hans päls mot min kind och hans sträva tunga i mitt öra.

Det var lätt att reagera. Det var svårare att agera. För det fanns inget jag kunde göra.

9.DSC_1836

Måleri med Elin H.

0

Siktet inställt

En helt ny värld öppnade sig för mig. Jag var inte ensam. Långt därifrån. På gott och ont. Det fanns många som var transplanterade. Som levde vanliga liv. Min första transplanterade vän såg helt normal ut. Frisk, glad och energisk. På Facebook fanns det grupper fullt med folk – transplanterade, som väntar, anhöriga. Stöd i massor. Varför hade jag inte kommit i kontakt med det här tidigare?

Jag började omformulera min inställning att det här var början på slutet, till att det här var början på något nytt. Jag skulle klara det här. Om andra hade gjort det, varför inte jag? Min annalkande katastrof hade nalkats. Nu kunde jag börja leva på riktigt. Fullt ut.

Jag fick höra talas om WTG. World Transplant Games. Idrottstävlingar för transplanterade. OS för transplanterade. Och jag fick veta att 2015 kommer spelen gå av stapeln i Buenos Aires, Argentina. Sydamerika som var min nästa punkt på reselistan. Jag bestämde mig där och då, samma kväll som jag sattes upp på väntelistan, att jag ska vara med i Argentina och jag ska ställa upp i triathlon!

8.WTG2015_logo_150(1)

8.Skärmavbild 2014-06-15 kl. 12.29.20

Det gick också upp för mig att det var många som väntade. Och alla klarade sig inte. För vissa blev väntan för lång.

Det är fel att kalla väntelistan för en lista. Det ger intrycket av ett papper med nummer från 1 till 800, och att man bockar av alla i ordning en efter en. Helt fel. Det är mer som ett väntrum där det sitter ca 800 personer. Och ingen har en aning om vem som kommer ropas upp härnäst.

Det beror helt på om de som blir donatorer matchar någon eller några i väntrummet. Blodgrupp, kroppsstorlek, antikroppar. Många variabler spelar in. Samt den som är i störst behov för stunden. Jag visste att även om jag fick vänta flera år innan det kom ett hjärta som passade mig, så kunde det dagen innan kommit in en annan person i väntrummet som också var en lämplig mottagare för just det hjärtat. Var den personen sjukare än jag, då ropades inte mitt namn upp.

Jag ställde in mig på att få vänta länge.

AB1005Väntrumsbild.

0

To be, or not to be

När mina föräldrar och jag åkte ner till Sahlgrenska i början av januari 2013 för utredning var vi alla rätt inställda på vad svaret skulle bli. Utredningen syftar till två saker. För det första, se om jag behöver transplanteras. För det andra, se om jag kan transplanteras.

Är resten av kroppen i tillräckligt bra skick för att klara av en transplantation?

I en vecka undersöks alla vinklar och vrår. Njurfunktion. Lungröntgen. Blodprover. Ultraljud. Arbets-EKG. Det innebär att cykla mot gradvist ökande motstånd samtidigt som hjärtats impulser avläses, blodtryck tas, pulsen mäts, syreupptagningsförmågan konstateras och jag ska skatta min ansträngningsgrad och andfåddhet. Hjärtkatetrisering. Här undersöks hjärtats kranskärl. Och ja, jag är vaken under tiden. Hjärtbiopsi. Här tas små bitar inifrån hjärtat för analys. Och ja, jag är vaken under tiden.

Det blev ja på båda. Jag behövde och jag kunde transplanteras.

Det var svaret från läkarnas sida. Nu var det upp till mig att ge mitt svar. Jag informerades så grundligt att det sprutade ur öronen. Jag kommer inte ihåg någonting. Jag fick se hur det såg ut på intensiven. TIVA. Thorax IntensivVårdsAvdelning. Jag fick en ICD inopererad. Implanterbar konverterar defibrillator. En dosa under vänster nyckelben med en elektrod in i höger kammare. Om hjärtat stannar kickstartar ICD’n igång det igen. Defibrillator on. Clear. BOOM. Som en hästspark inifrån. Jag var groggy, jag var snurrig, jag var rädd för hästsparken och jag hängde inte med. Då bad de om ett svar.

Vad ville jag? Sättas upp på väntelistan, med risken att hjärtat stannar när som helst och att ICD’n inte får igång det, men med förhoppningen om att ett nytt hjärta kommer i tid och att transplantationen går bra?

Eller inte sättas upp på väntelistan och långsamt, eller snabbt, tyna bort?

Det är inget val.

Det är klart att jag vill leva. Det är allt jag vill.

Tio dagar efter att vi kom ner för utredning var jag uppsatt på väntelistan.

Det första jag sa var att jag ville träffa någon som var transplanterad. Jag ville se hur man såg ut, hur man levde, hur man fungerade. Samma kväll pratade jag två timmar i telefon med en kvinna som bytte hjärta för tio år sedan. Dagen efter att jag kom hem till Värmland knackade hon på min dörr.

7.info från transplantationsteamet (kopia)

7.IMG_3093

7.IMG_3100

Ovan ser ni hur min ICD såg ut. Glädjen över att få den inopererad vad både genuin och ironisk.

0