Taggarkiv | trött

Summer Camp!

Första Summer Camp i Karlstad – check!

Jag tog nästan inga bilder, för det har varit rullt ös medvetslös hela dagarna! Mycket träning (nästan alla mina 13 t-shirts kom till användning) med många varierande teman: kniv- och pistolhot (inte på samma gång), kettlebells för att få in styrka och rätt lyftteknik, fotarbete och kroppsrörelser vid slag, sparring (oh. maj. gosh.), mörker/lowlight-träning, CQB (trånga utrymmen), combat mindset (hur vi reagerar under stress, vikten av att komma i rätt ”mode”), andningsövningar och mycket mer.

Igår, sista dagen, så var där även en gradering för de som ville testa inför nästa nivå – yup, klart att jag ville – så det blev en hård men rolig gradering, som resulterade i att jag numera kan kalla mig P3! Wiha!

(kort förklaring: i Krav finns inga bälten (ej heller några tävlingar), men det finns olika nivåer och man lär sig fler och mer avancerade tekniker för varje nivå. När man börjar är man ingenting. Efter första graderingen blir man P1, sen P2, P3, P4 och P5. ”P” står för Practitioner. Efter Practitioner kommer nästa nivå: Graduate ”G”. Och har då G1, G2, G3, G4 och G5. Efter det följer Expert ”E”. E1, E2, E3, E4 och E5.)

På väg till Lillerud!

På väg till Summer Camp

Pistolhot stod på schemat första dagen.

Första dagen - pistolhot

Dimas känsla efter dag ett… (kan det ha berott på mig?)

Dimas känsla efter dag ett

Tuff sparring = litervis med Resorb!

Tuff sparring kräver lite resorb

Combat mindset-övning: Uppdraget är att slå, slå, slå.
Svårigheten är att du knappt får luft.
Jepp, det är min fläta ni ser i mitten.

Combat mindset training

Hemkommen från lägret med lite nya souvenirer.

Får man inte sola så får man bli brun på andra sätt

Prickig. Borde kanske joina de 101 dalmatinerna..

Prickig - känner mig som en dalmatiner

Som transplanterad är det inte bra att sola – då får man bli brun på andra sätt (fast det blev väldans fläckigt)..

Resultat efter en lyckad gradering

Godkänd gradering till P3!

Godkänd gradering - P3

Härligt gäng på Summer Camp!

Summer Camp Karlstad 2015

 

Träning

Torsdag-Söndag - hehe, ja, man har väl tränat lite grann kanske..

0

Vätternrundan!

För ca två år sedan kunde jag knappt gå 300 meter. Nu har jag cyklat 300 kilometer!

Det blev kommentaren till speakern efter att jag rullat i mål i Motala i lördags kväll, efter 17 timmar och 9 minuter på sadeln.

Kära vänner, Vätternrundan 2015 är avklarad!

Glad i hågen några timmar innan start.

1. Laddar inför Vätternrundan 1

Alright, så låt mig berätta om denna resa på velociped!

Mil 1-5:

Det tog 15 minuter så kraschade jag.

Jag hade åkt 5 kilometer när jag blev prejad rakt ner i asfalten. Yippie kay yay, mother%#*!(§@!…

What the hell?!

…hann jag tänka, när en kille körde rätt in i mig, och vips låg jag på marken och fick slänga upp armarna som skydd för huvudet och rulla ihop mig till en icketaggig igelkott eftersom det var fler cyklister på ingång. Det var en så kallad kedjeeffekt (ha ha). En som körde på en annan som körde på en annan som körde på mig. Vi var väl fem-sju stycken som drog oss i.

Mitt framljus åkte av (hittade det med en gång), kedjan snodde ihop sig som kablar bakom TV’n, bakre drevet till bakväxeln var nästan inne bland ekrarna, styret var snett och jag hade jävulusiskt ont i handled, armbåge och höger höft.

Jahapp, tänkte jag. Första gången jag stuper med Haibike’n och det är nu. Det var la typiskt.

Första depån med reparation och sjukvårdare var efter fem mil. Det var bara att vackert trampa på och be till cykelgudarna att bakväxeln inte skulle ta en detour in i bakhjulet och välta mig på näsan. Så med snett styre och svidande armbåge kom jag till depån och bad om lite hjälp. När jag rullade därifrån var styret rakt, drevet försiktigt böjt ut igen, växlarna var dubbelkollade (blev tillsagd att inte använda de lättaste växlarna på stora framväxeln – ja, det är så jag håller koll på vad som är vad, det står inte växel 1, 2, 3 någonstans…), och jag hade ett plåster på armbågen, blåbärssoppa och bulle i magen.

Det började också så sakteliga att ljusna.

Innan start

2. Innan start Vätternrundan 1

2. Innan start Vätternrundan 2

2. Innan start Vätternrundan 3

GPS’en ska på, så att Birger hittar mig längs vägen.

2. Innan start Vätternrundan 6

Jag heter tydligen Supra och är en drever..

2. Innan start 8

Good to go!

2. Innan start 7

Starten

2. Starten

Taggad som tusan!

2. Innan start Vätternrundan 4

sportograf-63005720_lowres

3. Start Vätternrundan

sportograf-63006566_lowres

Första milen klar. Bara 29 kvar.

4.2 290 km kvar

4.3 Soluppgång

Första depån.

4.7 Första depån

Reparation…

4.5 Reparation i första depån

Lagad cykel!

4.6 Lagad cykel

Andra depån, efter drygt 8 mil.

4.8 Andra depån

sportograf-63144982_lowres

sportograf-62985308_lowres

sportograf-62945283_lowres

Mil 6-10:

Vi rullar, vi rullar, vi rullar, vi rullar! Tjohej vad det går! Mycket nedför mot Jönköping, med en magisk soluppgång, glittrande vatten i Vättern (holy shit, ska jag verkligen över till andra sidan, sjön är ta mej fan stor…!), och finfina vyer.

Jag märkte snabbt att det gick mycket fortare om man kunde smita in och lägga sig bakom någon annan. Ja, jag vet, det kallas klungkörning (när det är flera) och ja, jag har tränat på det innan – men har man ingen klunga att åka med får man ta rygg på lite vem som helst. Jag spanade in lite snygga rumpor längs med vägen och lade mig så nära jag tordes. Jag höll kanske 20-27 km/h när det var jag själv – det var förvånansvärt ändå vad fort jag kunde köra själv – men lyckades jag komma i en passande klunga ökade farten till 27-37 km/h, lätt!

Fast det gällde att välja rätt klunga. Lät det som att det kom en bil, då fick man passa sig, för då var det riktigt snabba boys and girls som var på ingång. Men rätt vad det var så kom en större klunga (lite mer oorganiserad) som innehöll ”vanligt” folk, och då kunde man smita in och sugas med. Hej och hå, vad det kan gå!

sportograf-62991834_lowres

sportograf-63004690_lowres

Mil 11-15:

Depån i Jönköping bjöd på köttbullar, mos och lingonsylt – som jag lyckades förstöra genom att även ha på ketchup. Ingen aning om hur jag tänkte där, klockan var strax innan sex på morgonen och jag var lite omtumlad över hur lätt de första tio milen hade gått. Men note to self för framtiden: Blanda inte ketchup och lingonsylt…

Här passade jag på att ta av mig några lager kläder och lägga in i Birgers bil. Jag hade sjukt många lager på mig de första timmarna, men det var rätt gött. Jag frös bara när jag stannade till i depåerna och stod still, annars var jag toasty warm. Och väl i Jönköping hade solen gått upp rejält och värmen kom på riktigt.

Nu var jag lite nervös. Alla hade sagt att Vätternrundan börjar först i Jönköping. Från Motala och söderöver så går det verkligen bara ner, men sen, sen så är det uppför hela vägen tillbaka. Det hade jag hört. Och visst, backarna upp till Bankeryd var väl ganska rejäla, men inte så himla farliga ändå.

Jag började fundera:

Blir det inte värre än så här? Kom igen nu, när blir det jobbigt? Det ska ju vara plågsamt detta… eller?

Jag hade inte ens ont i baken. Huh, jag var nästan lite besviken. Här hade jag ställt in mig på timmar av plågor (i stil med Vasaloppet), med avdomnande händer, värkande axlar, molande rygg och stel svank, för att inte tala om trötta ben, sovande fötter, smärtande knän och en brännande ändalykt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro, så jag fortsatte att trampa på.

4.9 Mat i Jönköping

Stationen i Jönköping – sist jag var här fick jag samtalet att det fanns ett nytt hjärta till mig..

4.9 Stationen i Jönköping

Mil 16-20:

Det läskigaste med Vätternrundan var alla ambulanser.

Jeez Louise vad det skedde olyckor. Min lilla krasch var just det – liten. Jag såg tre-fyra ambulanser med blåljus, högvis med cyklar i dikena, folk som låg vid sidan av vägen och höll hårt om huvudet, armbågen, knäet eller andra kroppsdelar (som turligt nog verkade sitta kvar hos allesammans).

Det var framför allt den här sträckan, eller ja, från Bankeryd och upp mot Karlsborg, som jag såg flest skadade. Det verkade främst vara de stora klungorna där folk kraschade. Det går ju så ini helvitti fort, och de är så sjusärdeles många. Sen vet jag inte hur många fler de drog med sig i fallet..

”OMKÖRNING!” skrek de när de kom. I full galopp. Stora klungor på kanske 30 pers. De verkade förvänta sig att bara de ropade se-upp-i-backen typ så fick alla andra hålla åt sidan och släppa förbi dem. De smet förbi läskigt nära och ibland fick man vara med och bromsa in när en supercyklist hastigt och lustigt bara pekade med handen (meaning: Här ska jag in) och sen helt sonika svängde in framför mig. Jag tänkte hela tiden på vad som skulle hände om jag strök i backen igen – på vissa ställen var det plant och gräs intill vägen, men på andra ställen var det betong- eller vajerräcken, eller rakt ner i ett dike…

I Hjo efter 17 mil var det lagad mat i depån – lasagne! Jag tror jag spenderade 30-40 minuter bara i Hjo. Sjönk man ner på en stol var det ju kört.

Fagerhult, efter ca 15 mil – längsta jag har cyklat någonsin tidigare!

5. Depå i Fagerhult efter 15 mil

5. Depå i Fagerhult efter 15 mil 2

Depå i Hjo, nu är det mat!

sportograf-63004783_lowres

Lasagne!

6. Mat i Hjo

Jag har det rätt gött, Hjo men visst!

6. Depå i Hjo efter drygt 17 mil

sportograf-63056755_lowres

Mil 21-25:

Okej. Här var det tungt. Hujedamejen så tungt.

Efter mil 23 började det. Fram tills dess – inga problem. Efter det – problem. Det gick bara uppför (typ). Det fanns inga klungor att haka på. Terrängen var tråkig. Det började blåsa och bli kallt. Jag var trött. Så in i norden trött. Ja, vad hade jag väntat mig, jag hade nu cyklat i över 12 timmar.

Jag tittade konstant på cykeldatorn, som för att tvinga den att gå fortare, att visa att ytterligare en mil hade gått. Nu då? Nu måste jag åkt en mil till? Nähä, två kilometer.. Jag visste att det skulle komma regn på kvällen, och ville väldigt gärna in i mål innan dess. De riktigt snabba grupperna, som skulle köra på under sju timmar, hade startat i Motala klockan 12, och om jag inte skyndade mig skulle de hinna ikapp. Det var inget jag önskade – att bli omkörd i regnet av Sub7-grupper.

7. 90 km kvar

Depå i Karlsborg

7. Karlsborg depå 1

7. Karlsborg depå 2

7. Karlsborg depå 3

7. Längs med vägen 1

7. Längs med vägen 2

Det ser kanske inte så aptitligt ut, och just då var det inte det heller…
Men vad gör man inte för lite energi?

7. Powerbar

När man har tråkigt längs vägen kan man räkna får…

7.1 Räkna får

7.2 Räkna får

Mil 26-30:

Vid depån i Stora Hammar trodde jag att jag skulle somna. Jag var så fruktansvärt trött, och hade ont i magen, och var så trött, och mådde illa, och var så trött. Jag ville lägga mig i gräset och sova, men visste att jag nog inte skulle ta mig upp efter det, så jag satt ihopsjunken på marken och nickade till tre-fyra gånger. Det var nu fyra mil kvar. Ungefär två timmar. Det kändes oöverstigligt.

Det tar aldrig slut…

Det var enbart tjurskallighet som fick upp mig på cykeln igen. Jag var uttråkad, småfrusen, lite öm i baken (okej, jag erkänner, det är klart att det kändes) och ville verkligen bara i mål.

Mil 26-28 var nog värst. Vi körde på motorväg, upp och upp och upp. Bilar överallt. Och motvind. Men sen blev vi inledda på en liten mindre väg i drygt en mil, och här gick det mycket lättare. Nu kom krafterna tillbaka, likaså solen. Jag tror jag träffade Hasse Alfredsson precis när vi svängde av.. Iaf någon som verkligen liknade Hasse Alfredsson på cykel och i hjälm. Men snabbt efter det hakade jag på två tjejer och en kille som började prata med mig – wowawewa!

Det var det här jag hade saknat under alla mil innan, att det inte var någon gemytlig stämning – jag hade trott att man skulle kunna cykla runt bland olika grupper, snacka med folk, få tiden att gå, men icke sa nicke – folk pratade med sina cykelkompisar/klungkompisar, eller så pratade man inte alls utan fokuserade järnet på att köra. Så det var väldigt trevligt att få töla lite – vi peppade varann i backarna och jublade när vi såg 10 km-skylten. Mindre än en mil till mål!!

När vi kom ut på motorvägen igen släppte jag dem, de skulle försöka öka sista biten vilket jag inte riktigt var upplagd för, men efter en stund kom det tre grabbar som höll ett riktigt bra tempo så jag tog rygg på dem hela vägen in i mål – wihaaaaa!

MÅÅÅÅÅL!

sportograf-62946055_lowres

sportograf-62948580_lowres

8. Målgång 1

8. Målgång 2

Målfoto med Richard!

8.1 Målfoto med Richard

sportograf-63027916_lowres

sportograf-63027956_lowres

sportograf-63027957_lowres

Målgång

Fy fasiken vad gött! 17 timmar 9 minuter. Vätternrundan. I did it!

Birger fick tag på speakern och vips var det intervju, medalj, hälsa på Richard (den jäveln körde om mig efter några mil #skyllerpåkraschen) och krama om teamet. Ca tio minuter efter att jag gick i mål kom första Sub7-gänget. De slog rekord. De körde på 6 timmar 33 minuter (tidigare rekord 6 h 37 min). Jag var ute nästan elva timmar längre. Jaja, jag tror jag har hunnit se lite mer. Njuta av utsikten liksom..

9. Medalj

10. Diplom

sportograf-63174623_lowres

8. Målgång 4

8. Målgång 3

 

0

Fiasko på Hovfjället

Jag tar tillbaka allt jag har sagt om hur lätt och härligt det är att åka skidor.

Det är ett rent helvete.

Eller ja, nästan.

Gårdagens totala misslyckande kanske, kanske, kunde ha något att göra med att jag knappt sov någonting natten mellan lördag och söndag. Jag fick stanna flera gånger på väg upp till Torsby för att sova några minuter, innan jag kunde fortsätta köra. Jag har aldrig varit så trött bakom ratten. Jag försökte sjunga för full hals. Drack vatten så att allt jag hade med mig tog slut. Örfilade mig själv. Knackade på huvudet. Pratade högt om hur jag, efter allting jag har varit med om, vägrar att avsluta mina dagar på E45:an en gråmulen söndagsmorgon på väg till Hovfjället.

Efter flertalet pauser (och en mycket nödvändig visit på ICA’s kundtoalett) var jag framme. Nu du, nu hade jag minsann vaknat till så nu skulle det ut och åkas tillsammans med Henrik! Fyra mil var dagens mål! Men ack, så fel jag hade… Jag hade noll fäste (igen..), och på en-mils-varvet var det så isigt att jag lyckades dra mig i backen gång på gång på gång. Svanken strök i rejält vid ett tillfälle, när jag slant på isen i hög fart nedför och studsade flera gånger på rumpestumpen innan jag till slut hade stannat.

Aj.

Till råga på allt så hade mensen brutit ut på väg norröver. Japp, alla fertila kvinnor lider unisont med mig nu, för ni vet vad jag pratar om. Värk, humör och tålamod är liksom inte riktigt på topp. Lägg därtill att jag såg ut och kände mig som en förvuxen Trötter med fler blåmärken än efter ett Krav Maga-pass, så börjar ni få ett hum om min dag.

Det blev inga fyra mil. Det blev 2,3.

Och jag fick stanna lika många gånger på hemvägen. Men jag tog mig till Karlstad, safe and sound. Och totaldäckade i soffan.

Men men, vi hade i alla fall tur med vädret.

Hovfjället 1

Skidor Hovfjället

Jag på Hovfjället

Hovfjället 2

Hovfjället 3

Hovfjället 4

Super klipp särskrivning ICA TorsbyDe kan det här med annonsering på ICA i Torsby. Här super vi till.

Träning

Söndag - 2,3 djävulska mil på skidor, i Hovfjället (totalt 30,6 mil).

Måndag - vilodag (enormt välbehövlig).

 

3

Zzzzzzzkidtunnel…

Jäklar så trögt det gick idag…

Henrik är förkyld, Per likaså. Så jag åkte själv upp till Torsby och körde några varv i tunneln.

Det var svårt med motivationen. Vi hade sittning med kören på lördagskvällen, efter att ha sjungit ihop hela dagen i Mariebergsskogen, så det bidde lite sent (03.00). Det bidde också några cider. Och lite sangria.

Kom upp 12.40. Hade tänkt åka 13.00..

Det var många tankar ”Ska jag verkligen?”, ”Kan jag göra något hemma istället?”, ”Jag vill inte tappa en vecka utan skidåkning”, ”Kommer jag orka?”…

Men jag kom iväg. Sjöng för full hals hela färden till Torsby. Hittade en gammal skiva med Nordman som jag wailade till non-stop. Det var några låtar som fick mig att gråta (ja, man kan gråta till Nordman, och nej, det var inte för att låtarna var dåliga), så det funkade inte så bra som musik-att-tagga-till.

Tunneln kändes såååå lång, och jag kände mig såååå trött.

Skidorna var nyvallade av Henrik (thank jooo!), det var bara att lägga på fästvalla själv. Det blev ett litet för tunt lager så första varvet hade jag noll fäste men ett jäkla glid. Att sedan lägga på mer fästvalla på kalla skidor, det var inte särskilt lätt, men med hjälp av en norska som tävlat för landslaget fick jag på ett lager till.

Jag åkte totalt 10 varv, vilket motsvarar ca 13 km. Efter sex varv tog jag en paus, lade vantarna i torkskåpet och käkade en macka. Sen hade jag 40 minuter på mig innan tunneln stängde, och på det skulle jag precis hinna fyra varv om jag inte vilade utan bara körde. Det gick lättare med motivationen och den inre monologen när jag kunde börja räkna ner. Okej, fyra varv. Bara tre kvar. Nu är det två varv, det är alltså näst sista gången du åker här idag. Kom igen nu, sista varvet – sista gången du ska upp för den här jäävla backen. Åk nu, åååååk!

Till slut kunde jag se ljuset i tunneln (!) och packa ihop för dagen.

Det får bli slut på tänkandet. ”Ska jag? Ska jag inte?”. Det är bare å åk.

 

Träning

Lördag - vilodag.

Söndag - Skidtunneln, 10 varv  (13 km), total åktid två timmar.

0

Säng säng säng, sova sova sova, säng säng säng

Det behövs slödagar ibland. Väldigt mycket behövs de ibland. Som nu.

Även om jag inte får träna så betyder inte det att jag inte kan sysselsätta mig. Jag är väldigt duktig på att sysselsätta mig. Jaga stolpar, lunchpicknickar, spela gitarr, gå lite på stan, olika sorters firanden, pyssla i Mariebergsskogen, dricka ischailatte, uteservering, sangria på Koriander, enchiladas på O’learys, Haga marknad, springa på bibblan och säkert massa mer som jag har glömt.

Jag har inte rört mig på hela dagen idag.

Kollat ”Heroes”, ”Glee” och ”How I Met Your Mother”. Jag och Trassel. Trassel och jag. Mmmm. Mys.

Jag har märkt att jag inte längre kan dammsuga under ”mitt” hörn på soffan. Hela stammen har sjunkit ner just där och avståndet till golvet har minskat markant. Välsutten soffa?  Mycket välsutten soffa.

5.2 säng

0

Kötta, kötta!

Mitt lilla hemliga paradis går upp i rök imorgon. Då ska jag reveala mig själv för omgivningen igen – förutom de som redan sett mig på Optimal och Krav’en.

Men jag har verkligen passat på att bara vara de här dagarna. Och idag har jag passat på att vara flitig. Matlagning i sex timmar i sträck. 5 kg köttfärssås ligger nu infryst i portionsförpackningar i frysen. 12 portioner av tacopaj likaså.

Marina har ju sagt att jag behöver äta mer protein.

Som dietist förväntas jag vara lyrisk över matlagning. Men sanningen är att den vanliga day-to-day matlagningen tråkar ut mig något så oerhört. Så jag lagar egentligen bara mat en gång var sjätte vecka. Ungefär. Då har jag en matlagningshelg. Jag planerar vilka maträtter jag vill ha, går och handlar, går hem och lagar. 6-8 olika rätter. 4-5 portioner av varje. Passar också på att koka massvis med ris, quinoa, bulgur och matvete. Allting fryses in i påsar, märkes med vad de innehåller, och så sätter jag en lapp på frysen.

Köttbullar 1 2 3 4 5
Räkgryta 1 2 3 4
Ris       1 2 3 4
osv

Tar jag en portion (påse) köttbullar så stryker jag ett streck över femman. På så vis vet jag att jag har fyra portioner köttbullar kvar i frysen. Vissa tycker det här är överkurs. För mig är det absolut lättaste sättet. Jag är frusen av mig. Nu slipper jag rota genom frysen och undra vad för maträtt som gömmer sig i olika förpackningar. Eller leta ”Jag VET att jag ska ha en portion bulgur kvar – någonstans”… Jag är också bekväm av mig. Nu kan jag på kvällen kolla på lappen och tänka ut vad jag vill ha till lunch imorgon. Ta fram och tina över natten. Voilà – maten är serverad. Piece of cake. Mmm, cake.

Det verkar ha tagit mer på mig än jag trodde – att stå i köket hela dagen. Jag försökte träna core förut, men kroppen var inte med på noterna. Den sa blankt nej. Efter några minuter insåg jag att jag egentligen bara låg raklång på golvet. Jag tänkte inte på något, jag gjorde inte något, jag kände inte något. Exempelvis så kände jag inte för att träna.

Jag ger mig själv respit ikväll.

39.DSC_0351

39.DSC_0353

0

Hundra år och spyfärdig

Core på Optimal Träning innan frukost. Skulle nog ha bunkrat upp och käkat mer än en uppladdningssmoothie. Det var ju ändå styrka jag skulle köra, inte kondition. Ja, jag skyller på det. Blandade olika övningar från pass 1 och 2. Flest från pass 2. De går lättare.

Carro kollade läget. Jag behöver inte ha helt raka ben på benrotation med pilatesboll – yay – och tydligen var inte målet att jag skulle klara alla övningar fullt ut från början. Vilket jag hade trott. Jag orkar inte 3×20 av sidolyft plankan, men 3×15 (typ-ish). ”Vad bra, då är du ju snart där!!

Jag som tänkte jag var svag som inte redan ”var där”.

Höll på att somna i soffan, men väckte mig själv med dammsugaren. Höll på att börja gråta när teknisk support inte kunde supporta tekniken att få mitt fiber att fungera med routern. Höll på att jubla – gav upp ett litet glädjetjut åtminstone – när jag löste det hela all by myself. Åh ljufva internet, whad skola jag göra utan Dig?

Kvällens Krav Maga-pass tog musten ur mig. Jag kände mig som en urkramad tvättsvamp. En som ändå var fylld med vatten, för hela kroppen är tung och trög.

På vägen hem undrade en av mina yngre träningskompanjoner hur det var. På min tid. Say what? ”Ja, jo, jag undrar hur det var på din tid när du pluggade. Fanns det Facebook och sånt som distraherade er?”

Öh, ja, det var bara några år sen jag läste.

”Ja men jag menar bara, jag har fått för mig att det inte fanns så mycket distraktioner på din tid.”

Vad är jag? Hundra? Ett till ”På min tid..” och det blir en hammer punch åt sidan – in your face – en regular kick i skrevet, en armbåge i nacken och för att top it all off – en rak höger. You little punk.

Om jag bara inte mådde så illa.

Efter att ha undervisat unge herrn om tants vilda studietid med The Sims, GTA och MySpace – innan Facebook, Instagram och Twitter kom in i bilden – så stapplade jag mig sakta hemåt. Bananen fick jag tvinga i mig. Flaskan med O’boy smuttade jag på till och från. Ur någon annans perspektiv, vem som helst, måste jag sett stupfull ut. Långsamt, men ostadigt, vacklande framåt. Huvan uppdragen över huvudet. Och en flaska, som skulle kunna innehålla vad som helst. O’boy!

Fötterna är ömma klumpar. Benen är söndersparkade. Knäna viker sig. En ny höft kanske? Händerna är svaga och tappar greppet – om en halvlitersflaska. Blod på underarmen. Överarmarna orkar inte upp ovanför axlarna. Axlarna ska vi inte gå in på. Buken protesterar och vill inte ha i sig en droppe till. Den vill helst att jag hittar närmsta buskage.

Jag orkar inte hålla Trassel när jag ramlar omkull ner i soffan. Han får lägga sig till ro bäst han vill. Jag rör mig inte förrän, ja, när då? Lördag? Söndag kanske. Måndag låter bra.

Just det, ansiktet har jag inte nämnt. Glittrande ögon. Rosiga kinder. Ett stort leende från sida till sida. Jag älskar det här.

36.IMG_4098

0