Taggarkiv | SATS

Lidingöloppet!!!

Det här inlägget är long overdue..

Jag har i stort sett legat i soffan, käkat choklad, chips och popcorn i tre veckor. Samt jobbat med en otroligt rolig donationsvecka, träffat volontärer i Malmö och Stockholm, föreläst på Södersjukhuset, på Budkaveln i Lund och på HND-symposiet på Sthlm Waterfront, medverkat två gånger i P4, förmedlat otaliga intervjupersoner till radio och tidningar, samarbetat med TV4 Nyhetsmorgon (inte framför rutan den här gången) och varit däckad med feber och hosta.

Så det har inte varit helt stiltje de senaste veckorna.

Men nu – äntligen – kommer min redogörelse för sista loppet i Klassiken: LIDINGÖLOPPET!

IMG_0566

På väg till Lidingö

Jag klarade det!

Fast jag höll på att missa starten..

Innan start

Hur kunde jag vara så klantig? Jag hade räknat ut allt så bra. Det här, DET HÄR LOPPET, skulle jag minsann vara i tid, ta det lugnt, hinna snacka med Birger, koppla av och ladda rejält innan starten. Jag skulle vara ute på Lidingö kl.11.00, och starten skulle gå 13.20. Gott om tid.

Yeah right.

Det började med att jag istället för att ta med mig all packning till Lidingö för att lämna hos några vänner på målområdet, så åkte jag till mina föräldrars hotell och lämnade stora väskan där. Vilket betyder att vi åkte från Rådmansgatan ca 11.15…

Det tog ungefär en timme att ta oss ut till Lidingö.

Hela jävla stan skulle ju dit och springa. Överallt såg man löpartights. Tights här, tights där, alldeles för tajta tights där. Det var übertrångt på tunnelbanan och sen var det en lång ringlande kö till bussen. Och sen satt man fast på bussen.. Det som verkade vara hela Stockholm som åkte kollektivt visade sig vara halva Stockholm. Resten av folket tog egen bil…

Väl ute gick det smidigt att hämta ut nummerlappen – alla andra i min startgrupp hade redan varit där så det var bara att kliva fram.

Men SEN.

Sen var jag så jävla otroligt korkad så jag fattar det inte själv. Jag hade pratat med några vänner som jobbar med Svensk Klassiker-kläderna, att jag kunde lämna min ryggsäck med ombyte etc hos dem, för att enkelt hämta upp den efter målgången. Så dit skulle jag bege mig. De stod i tältet på målområdet. Som låg 700 meter norrut från Lidingövallen där vi var.

Starten, å andra sidan, låg 1,2 km söderut.

På väg till målområdet börjar jag bli lite halvt stressad. Klockan närmade sig 13.00 alldeles för snabbt. Så fort jag hade lämnat väskan fick jag ringa mamma och pappa:

Börja gå till starten, jag kommer få springa dit!

Och så blev det.

Jag kom fram, svettig, stressad, yr i bollen – sex minuter innan starten skulle gå. Jag hade sprungit om mor och far, de hann precis fram och sa lycka till. Birger fick tre minuter av film där jag klumpigt drar av mig en lager-två-tröja, stressler in i kameran, och tänker:

Jag har inte hunnit kissa..

Och DÄR gick starten.

IMG_0564

Mina stortånaglar hade lämpligt nog gått av tidigare under veckan, så för att inte få blödande tår fick de tejpas!

IMG_0565

Så här kan det bli när man packar två högerstrumpor av de svarta och två vänsterstrumpor av de gula..

IMG_0567

Väntar på bussen.

IMG_0568

På bussen.

IMG_0573

Hämtat ut startlapp.

IMG_0575

Springer till start..!

IMG_0577

Startled 6 – jag hann fram!

IMG_0578

Uppvärmning med instruktörer? Vem behöver det när man redan sprungit nästan två kilometer?

IMG_0579

And here we go!

Kilometer 1-5

Jag var förbannad. Helt jävla förbannad. I fem kilometer.

Så fort jag börjat springa tänkte jag: ”Men vad tusan, varför gick vi inte direkt till starten? Jag har kunnat be Birger att ta med ryggsäcken i sin bil – då hade vi varit där en halvtimme innan start! Eller – varför valde jag helt enkelt inte att vänta och starta 10 minuter senare med nästa startgrupp? Jag hade ju redan väldigt gott om tid på mig – tio minuter mindre skulle inte medföra att jag hamnade bakom något rep..”

Det här störde jag mig på i fem kilometer.

Jag ville ju ha en perfekt avslutning på Klassikern – ett lopp där jag skulle hinna insupa atmosfären, ladda och tagga i lugn och ro. Och hinna gå på dass..

Så jag tänkte inte så mycket på löpningen i början. Jag sprang på. Gick i backarna. Fick till slut igång GPS’en på pulsklockan och såg att jag hade satt av i ett väldans tempo.

Och kilometerskyltarna svischade förbi.

IMG_0580

En kilometer avklarad. Tjugonio kvar!

Kilometer 6-10

Jag blev väldigt förvånad när vi plötsligt sprang i skogen. Det kom redan efter bara några kilometer. Jag hade förväntat mig att det skulle vara ungefär som ett eljusspår, fast av mer grusvägskaraktär kanske. Men här var det stigar som gällde – med rötter, stenar och träd att akta sig för – förutom allt folk.

Löpare överallt – framför, bakom, till höger, vänster – 360 grader!

Men nu hade jag släppt irritationen på mig själv – det var som det var, och det här var så typiskt mig ändå, vara ute i sista stund – och det var väldigt kul att få springa i skogen, mycket roligare än jag hade tänkt att loppet skulle vara.

Det kom en ganska lång sträcka under dessa kilometer då vi sprang längs vatten och vägar. Tråååkigt. Inte att springa längs vatten, det var en strålande dag, varmt och soligt och vackert, men man såg ju på långt håll vart man skulle. Och då tröttnar jag alltid. Jag gillar när det är stigar och skog, när man måste väja för det ena, hoppa över det andra, och man ser aldrig längre än 20-30 meter fram.

Men vips, så var första milen avklarad!

IMG_0584

IMG_0586

IMG_0589

IMG_0590

 

Kilometer 11-15

Det gick förvånansvärt bra allting. Man satte ena foten framför den andra, och på så vis var det max 10 minuter mellan varje kilometerskylt.

Det var riktigt varmt, men även fast jag stötte på Birger, mamma och pappa med jämna mellanrum som ville jag inte lämna ifrån mig överdragsjackan. Jag vet hur lätt jag börjar frysa så fort jag står still.

Depåerna var ju nåt nytt för mig. Eller nej, okej, inte ett nytt påfund – det fanns depåer både på Vasaloppet och Vätternrundan – jag är inte främmande för konceptet. Men jag är inte van att äta samtidigt som jag springer, och inte att dricka så jättemycket heller. Jag hade min vattenflaska i handen som jag fyllde på så fort jag kunde, även om jag bara tagit någon klunk, men det gällde dels att inte äta eller dricka för mycket, samtidigt som det också gällde att våga både äta och dricka.

Det längsta jag hade sprungit innan Lidingöloppet var 15 km. I juli.

Jag visste att jag skulle behöva lite mer energi nu när det var dubbelt så långt.

Och strax efter 11 km-strecket fick jag äntligen kissa.

IMG_0593

Kilometer 16-20

När jag passerade 15 km tänkte jag:

Wow, jag har aldrig sprungit längre än så här förut!

Jag tänkte också:

Tänk – jag har redan tagit mig halvvägs!

Och kort, kort efter det kom nästa tanke:

Ja, fast det betyder att det ärexakt lika långt kvar…

 

Men utöver detta tankeutbyte med mig själv (btw, efter sista tanken sa jag till min hjärna att hålla tyst) så var det inte så många tankar på ”vad långt det är”, ”hur mkt är det kvar nu”, ”när kommer nästa kilometerskylt”, ”shit det gör ont” – nej, nästan inget alls faktiskt.

Med Vasan och Vättern i bagaget så vet jag vad långlopp handlar om. Och jag verkar kunna ställa in mig själv på att det här kommer ta lång tid, det kommer bli jobbigt, det kommer göra ont – men jag kan välja att inte fokusera på det, för om X antal timmar är det klart.

Det kanske inte låter som den muntraste av tankar, eller särskilt lockande, men kan man få till det där och lägga de jobbiga tankarna åt sidan och acceptera att det blir som det blir, så kan man istället fokusera på själva upplevelsen. Att vara där man är, att göra det man gör. Och det är en fantastiskt fin bana – det var många tillfällen då jag gärna hade stannat och fotat lite mer!

IMG_0599

IMG_0600

IMG_0601

20 kilometer bakom mig – endast en tredjedel av loppet kvar!

Kilometer 21-25

Det var mycket skog nu. My kind of underlag and surrounding.

Jag var benhård med mig själv med att gå i alla backar. Jag visste att jag inte skulle hamna bakom något rep (två av tre rep var redan passerade med god marginal), jag behövde inte stressa, och jag behövde verkligen inte överanstränga mig.

Varför spränga sig själv och kanske få någon muskelskada eller benhinneinflammation? Det skulle medföra att resten av loppet skulle bli en plåga och jag kanske inte skulle kunnat träna som vanligt efteråt, utan bli tvungen att rehab’a mig själv i veckor eller månader. Then what’s the point? Vinna några minuter? Jag hade redan vunnit – jag har tagit mig över 20 kilometer för egen maskin, hells to the WIHA!

Men ibland var det svårt att hålla igen…

Jag märkte att min backträning hade gett resultat. Men inte på det sätt som man kanske först skulle tro. Det var inte det att jag tyckte att det gick superlätt uppför. Nej, istället märkte jag att jag var king på att springa nerför!

Som både Lena och Sigrid har sagt:

Släpp på och bara rulla ner!

Så jag släppte på och hej vad det gick!

I alla nedförsbackar fick jag ropa ”Håll höger! Håll höger!” när mina ben gick som Road Runner (Hjulben i Hjulben och Gråben) och jag svischade glatt förbi alla fellow companions. Sen att de passerade förbi mig igen så fort det kom en backe uppför, det gjorde inget. Jag var ändå om en liten stund senare. ”Håll höger! Håll höger!”

Grejen med det här gjorde ju att jag hade en jädrans fart efter varje nedförsbacke, och beroende på vilken sorts uppförsbacke som kom sen så kunde det hända att jag nästan var uppe innan jag insåg ”Men vad tusan, detta är en uppförsbacke..! Jag ska gå nu, inte springa sa vi!”

IMG_0602

Depå!

IMG_0603

Hemgjorda chokladbollar var mumma! Det var först två bollar senare som jag kände att det kanske var en och en halv för mycket… Bidde lite tung i magen och illamående i nån kilometer eller två..

IMG_0604

IMG_0605

Kilometer 25-29

Jag ska inte glossa över hela loppet. Det är klart att det var tungt på sina håll också.

Som här, vid 25-kilometers-strecket, när jag började bli trött, jag hade blåsor på båda hälarna (på insidan av fötterna), lite värk i ena stortån och ena axeln – och så kom Aborrbacken.

Den beryktade Aborrbacken. Och visst, den var lång – I’ll give it that – men den är inte oövervinnerlig. Och med min taktik att inte springa i några backar så var det bara att fortsätta gå lite längre än i de andra backarna. Men den är inte särskilt brant heller, det fanns backar som var bra mycket tyngre.

Men om man satsar på att springa HELA loppet, då är man ganska mör efter 25 km, och att då ge sig på att springa uppför hela Aborrbacken.. Ja då är man antingen väldigt envis och/eller i väldigt bra form.

Det jag tyckte var roligast med Lidingöloppet, det var just att det var så kuperat. För varje gång det gick uppför så visste jag att det snart skulle gå nerför igen – och där kunde jag kräma på, ta mig fram riktigt fort och samtidigt få lite återhämtning.

IMG_0608

IMG_0609

IMG_0610

IMG_0611

Sista kilometern

Vilken känsla! EN kilometer kvar!

Liiiite plus/minus tio minuter återstod.

Sen skulle det vara klart. Sen skulle Klassikern vara klar.

Jag hade sprungit (okej, jag gick en hel del också, och inte bara i uppförsbackarna) i nästan fyra och en halv timme. Men om bara några minuter skulle allting vara över. Helt plötsligt kändes det som om allt hade gått så fort. Från mina första vacklande steg på skidor, till första klungkörningen med racern, till första gången jag vågade titta under vatten utomhus, till första gången jag lärde mig att knyta löparskorna på rätt sätt.

Allting är fortfarande första gången för mig. Första gången med ett nytt hjärta.

Det var så blandade känslor – energin flödade i kroppen och jag kunde springa hur fort som helst, samtidigt som jag märkte hur jag nästan ville sakta in. Jag ville inte gå i mål. Inte riktigt än. För då, då är det ju.. klart.

Men euforin som låg i luften bland alla som sprang runtom mig, lyckan över att alldeles strax ha lyckats ta sig igenom tre mil, den fick mig ändå att öka på löpsteget och på lätta ben kom jag in på målrakan. Den väldigt leriga målrakan.

Och där var den. Mållinjen. The finish line. Det jag hade kämpat för.

IMG_0612

IMG_0615

IMG_0616

MÅÅÅÅL

Birger och hans kamera. Så många gånger som de har mött mig nu när jag korsat mållinjer – antingen på lopp eller klarat delmål på träningar.

Mamma och pappa – och en lagerkrans. Jag har fått en krans efter varje lopp – ett vinterträhjärta med kattamulett efter Vasan, en cykelsmurf efter Vättern, en badring efter Vansbro – och nu, en guldprydd lagerkrans efter Lidingöloppet – efter Klassikern!

Och speakern Rikard – vi blev buddies på Blodomloppet 2014 när vi sågs på sex-sju stycken lopp, tillsammans med Jessica som också jobbar med arrangemangen, och nu är det så självklart att vi snackar. Det räcker att jag vinkar så hittas det mick, kamera och lämplig scen.

Mina fötter ömmade, benen började stelna och kylan smög sig på. Men insvept i pappas jacka, haltandes bort till ett hamburgerstånd, så kändes det som en helt okej lördag ;)

Klassikern. Är. Klar.

IMG_0618

IMG_0623

IMG_0634

2

Vo2testcenter – update!

Igår besökte jag och Birger Vo2testcenter för att uppdatera nuffrorna hos Richard!

Det var inga stora förändringar gällande muskel- och fettmassan, vilket är förståeligt. Den största förändringen genomförde jag ändå i höstas/vintras när jag ökade min träningsmängd rejält, vilket också gav rejäla resultat.

Nu skulle jag behöva öka ännu mer (och det är inte så realistiskt, varken tidsmässigt eller semestermässigt…) för att förändra lika mycket. Men det går fortfarande åt rätt håll!

Förändring kroppsfett Förändring punkttjocklek

Och när det kom till laktatmätningen så går det verkligen åt rätt håll!

Jag hade glömt att det var fyra minuter man skulle springa på varje nivå innan man tog blodprov – jag trodde det var två minuter, och believe me, de där extra två minuterna när man egentligen tror att det ska vara slut – de är tamejfan långa..!

Testet går till som så att jag har pulsklocka på mig, värmer upp på löpband och sen inleds testet – också på löpband – då jag inte behöver tänka på annat än att springa. Var fjärde minut tas blodprov där laktatnivån (mjölksyran) mäts, sedan ökas tempot. Och efter fyra minuter gör man om processen, höjer tempot igen osv.

Jag hade förskjutit min laktatnivå en hel del sen sist också! Dvs jag kan springa snabbare per kilometer innan jag börjar samla på mig mjölksyra. Jag är helt enkelt bättre tränad, konstaterade Richard. YES!

Då gör jag något rätt!

Laktatkurva

Detta motsvarar att jag vid en hastighet av 6.44 min/km börjar samla på mig laktat, till skillnad från 7.11 min/km vid förra mätningen.

Vi pratade också om vilken sorts träning som ger mest, och att intervallträning är det som ger snabbare resultat och gör att man klarar av att springa fortare. Richard berättade om en kund som lugnt berättade att eftersom det var torsdag så åt han bara soppa.

Hur kommer det sig? frågade Richard. Att du bara äter soppa varje torsdag?

Jo, svarade mannen. Jag kör backintervaller på torsdagar.

Okej..?

Ja, det är lättare att spy då.

Ha! Det kallas respekt!

Jag och Birger

Jag och Richard

Träning

Måndag - vilodag.

Tisdag - löptest på Vo2testcenter + en timmes gym efteråt.

0

Krav och Crossfit

Seriöst, vart tog sommaren vägen?

Imorse på jobbet tände vi ljus och jag drack extra mycket varmt te för att tina upp – är det höst redan?

Fredagsmys på jobbet

Men jag lyckades allt få upp värmen under dagen – eftersom det blev dubbelpass idag!

Först ett riktigt svettigt pass med Lena på Lamberget, sedan Krav på kvällen (det är snart gradering, det är därför det är extra mycket krav krav krav!)!

Hehe, jag hann bara komma in i receptionen på SATS så såg jag hur Lena log pillermariskt.

Vi ska göra ett litet speciellt pass idag.

Ojoj, tänkte jag. Nu har hon planerat något utöver det vanliga. Tur att jag inte tränade hårt igår.

Det var crossfit – första gången för mig – och helvete så tufft!

Jag fick lära mig termen WOD – work out of the day – vilket i mitt fall innebar fyra olika övningar som man gör under 15 minuter utan vila (dvs en slags längre intervall) och så ser man hur många varv man hinner. Vanligtvis gör man en WOD per crossfitpass. Vi gjorde två.

Första WOD’en:
- 21 thrusters (djupa knäböj med viktplatta som pressas mot taket när man rätar på kroppen)
- 15 armhävningar på bräda
- 9 situps med fötterna ihop (tänk typ skräddarställning)
- och allt avslutades med att jag fick ett gummiband runt magen och med Lena hängandes bakom skulle jag springa över hela salen fyra gånger med höga knän och lätta (!) fötter

Jag tror jag hann tre eller fyra varv. Pulsen var som max uppe i 178.

Andra WOD’en:
- 10 slammar med medicinboll (ta den på studsen, vilket är en centimeter)
- 10 ”pilen” – stå med raka armar i plankposition, och lyft en arm i taget till öronnivå utan att falla över i höften
- 10 utfall med viktplatta ovanför huvudet med raka armar
- och så tar vi gummibandet och springer igen, fyra gånger över salen

Jeeeeezuz! Hann väl tre-fyra varv här också.

Det var ett tag sedan jag tog i så mycket. Men det behövs. Jag gillar att utmana kroppen, tvinga den att anpassa sig till tyngre belastningar, och se vad mycket jag orkar.

Riktigt slut efter crossfit träning med Lena på SATS

Som sagt så är det snart gradering på Krav’en, och jag är lite nervig. Så jag försöker få in så mycket repetition som möjligt. I söndags, i tisdags, igår och idag.

Idag fick vi påhälsning av en mycket skum snubbe som tydligen hade tittat på oss en stund, från sitt hemsnickare tält lite längre bort. Han kom fram och frågade om det var taekwondo vi höll på med. Nej, det heter Krav Maga. Jaha, så någon form av taekwondo? Nej. Krav. Maga.

Han ville få det till att det var bättre att rulla ner med en motståndare på marken och rulla iväg sagde motståndare, än att låta motståndaren greppa runt halsen. Njaej sa vi, det är väl inte så smart att hamna på marken om man kan undvika det, och gärna inte få händerna runt halsen heller. Fast, sa mannen, om han stryper mig är jag ju körd. Inte riktigt sa vi, man kan se till att få luft och samtidigt drämma till rejält på några väl valda känsliga ställen.

Men, är det så smart att reta upp någon så där? sa mannen då.

Ursäkta? sa jag. Men om någon har händerna runt min hals och vill strypa mig så är den personen nog redan rätt uppretad och då gör jag vad som krävs för att komma därifrån. Capice?

Jaha, du tänker så du..

…… ??? ……

Plötsligt frågade han om någon kunde gå på hans rygg, för att få ut lite knutar och annat. Varför inte, tänkte jag, kan jag passa på att trampa rätt huvudet på dig samtidigt så att några hjärnceller trillar dit de ska så vore det la inte så dumt.

Jag ångrade mig efteråt när han erbjöd sig att våldta mig om jag kom till hans tält.

Står på en konstig mans rygg 1

Träning

Onsdag - vilodag

Torsdag - repa Krav.

Fredag - crossfitpass med Lena på SATS Lamberget, följt av Krav på kvällen inkl weirdo.

0

Laddar inför Vansbro

Imorgon är det dags! Snart mindre än 12 timmar till start!

Jag blir toanödig bara jag skriver det.

Det är faktiskt nervigt. Klassikerns kortaste lopp, men jag är pirrig i alla fall. Det är jag inför varje start. Jag har ju ingen aning om hur det kommer vara, och det är helt nytt allting varje gång.

- Inför Vasan oroade jag mig för spåren (visade sig vara onödigt – det fanns inga) eller att stavarna skulle gå sönder, eller att jag inte skulle hinna innan de drog repet.
- Inför Vättern undrade jag när det skulle bli jobbigt (det fick jag undra länge, först efter 23 mil började det bli trögt), om jag skulle ha några sittben kvar i baken eller om de skulle nötas bort, och om jag skulle krascha (det såg jag till att avklara efter fem kilometer).

Inför morgondagen tänker jag på hur kallt det kommer vara (just nu rapporteras 18 grader i vattnet), hur trångt det kommer vara – tänk om jag får panik? – och exakt hur mycket motströms det är sista kilometern.

Simning är det som jag har tränat minst och är minst haj på (!)… Men det ska nog gå bra!

Jag har laddat upp med ett utomhuspass igår i Hasseldalen, lite rörlighetsträning med Lena, och så två kvällar på PIP – Putte i Parken, Karlstads stadsfestival i Mariebergsskogen. Vi passade på att käka den nya glassen ”Ack Värmland” = korvglass.

Hasseldalen:

Hasseldalen 1

På väg hem från SATS Lamberget:

Lambergstjärn 1

Hoffmaestro på PIP:

PIP Hoffmaestro

Korvglassen ”Ack Värmland” – marängkorv, tre olika sorters glass, grädde, vaniljkräm (senap) och hallonsylt (ketchup):

Korvglass på PIP 1

De glömde ha på chokladrippel som ”lök”, så vi fick extra:

Korvglass på PIP 2

Beatrice Eli på PIP:

Beatrice Eli på PIP

Markus Krunegård på PIP:

Markus Krunegård på PIP

Texas Longhorn-burgare, också på PIP:

Texas Longhorn-burgare

 

Träning

Torsdag - utomhussimning i Hasseldalen, ingen aning om distans.

Fredag - kort pass med Lena på SATS Lamberget – gummisnodd för ben och armar, lite mage samt kålmasken.

1

En mil!!!

Ojojojoj, här sprängs rekord efter rekord!

En mil i ett svep – jeez louise! Det har jag bara sprungit en enda gång i hela mitt liv förut, och det var på ren vilja – med allvarlig hjärtsvikt – vilket jag givetvis inte visste något om. Jag är inte helt galen (även om många verkar tro det när jag berättar att jag gör Klassikern), men jag skulle aldrig gett mig ut och sprungit en mil om jag hade vetat att jag var så allvarligt sjuk.

Nu däremot – nu känns det så lekande lätt!

Okej, jag ska inte överdriva, det är klart att jag får kämpa för att springa en mil – vissa stunder dippade jag och tyckte det var enormt jobbigt (andningen blev tyngre, fick jag inte lite håll nu?, oj nu börjar det värka i knäet, aj min blåsa på lilltån), men de stunderna gick över.

Rätt var det var så kunde jag helt plötsligt inse att jag inte ens tänkte på andningen längre – den gick av sig självt, och var ganska lugn och fin. Vips så hade vi sprungit sex kilometer. Och sen åtta. Nio. Vad är det som händer?

Jag hade kunnat fortsätta springa. Men så fort jag nuddade tanken vid att springa tre gånger så långt så kändes det ganska trögt.

Tack och lov att det är ett tag kvar till Lidingöloppet i september!

En mil!

En svettig mil senare.

Igår tränade jag med Lena på morgonen, första passet efter Vättern. Tror ni inte att det blev en variant av leg day? Dvs enormt mycket ben! Yikes! Jag vobblade ner för trapporna på vägen ut.

Vi körde tre intervaller med tre övningar i varje – här är en övning, sidohopp på bosuboll!

Benintervaller med Lena

Träning

Måndag - morgonpass på SATS Färjestad med Lena – benintervaller med lite magintervaller som avslut.

Tisdag - löpning 10 km, runt Örsholmen, på ca 1 h 18 min. Totalt 38 km.

3

P4 Värmland

Blev intervjuad av P4 Värmland imorse, mitt under pågående träningspass med Lena ute på Färjestad.

Hej multitasking!

Tyvärr finns inte klippet tillgängligt i efterhand (hela morgonprogrammet från idag är puts väck på sr.se), men vi snackade mycket träning, världsmästerskapen i Argentina, vad som skiljer mig från vanliga friska gällande fysisk aktivitet, hur man tar ställning och vad det här betyder för mig personligen.

Det är lite roligt. Ibland lyckas jag glömma bort hur otroligt fantastiskt det här faktiskt är.

Att jag om bara några dagar ska cykla Vätternrundan. Att jag har genomfört Vasaloppet. Att jag för ca två år sedan inte kunde bädda sängen utan att bli andfådd.

Jag gillade en mening jag fick till:

För två år sedan kunde jag knappt gå 300 meter. Nu ska jag cykla 300 kilometer!

P4 Värmland på SATS

Lämnade in min cykel på service hos Karlstad Cykel- & Sportcenter, och hämtade ut den i eftermiddags – nu ska inget kunna stoppa mig!! (och om jag får punka så har jag nu två extraslangar i packningen)(hur man byter däck? det lär jag mig imorgon kväll!)

Karlstad Cykel- och Sportcenter 1

 

Träning

Måndag - vila.

Tisdag - också vila, skulle sprungit lite på kvällen men värdesatte vila högre…

Onsdag - intervallpass med Lena på SATS Färjestad. Tiominutersintervaller – tuffa som satan.. Aj mina triceps!

0

Cykla!

Jag är med i senaste numret av tidningen Cykla!

Till och med på framsidan (nej nej, dumsnut, inte bilden – kolla texten bredvid Måns)!

Cykla 1

Cykla 2

Cykla 3

Cykla 4

 

 Nu bär det av till Stockholm – Blodomloppet awaits, come on peeps, nu springer vi för livet!

Träning

Måndag - mer rörlighetsträning med LenaSATS Färjestad, fick bland annat göra ”kålmasken” från ena sidan salen till den andra och sen tillbaka igen – yikes..!

Tisdag - vilodag.

Kålmasken, på engelska ”inchworm”.

 

 

0

Hjärtebarnsloppet!

Ytterligare 5 km avklarat – OCH jag skalade av ca fem minuter på tiden!

Nu gick det på 38 min istället för 43. Slow and steady wins the race.

Hjärtebarnsloppet arrangerades för andra året i rad, av elever vid Thorén Business School i Karlstad. Loppet syftar till att samla in pengar till Hjärtebarnsförbundet i Värmland och lyfta alla hjärtebarn. Totalt samlades nästan 50 000 kr in! Gemensamma huvudsponsorer var bland annat flera av gymkedjorna här i stan – SATS, KMTI, Actic och STC.

Det var en härlig dag, om än lite blåsig. Jag var inte helt uppvärmd, men trots det så gick det bra att springa! Wowawewa! Lidingöloppet, vaddå tre mil, det kommer la gå gôrbra! (!)

Hjärtebarnsloppet 1

Hjärtebarnsloppet 2

Hjärtebarnsloppet 3

Hjärtebarnsloppet 4

 

Träning

Onsdag - tränade på SATS Färjestad med Lena, en hel del rörlighet – bland annat med verktyget Flowin’!

Torsdag - vilodag, lite Krav på kvällen (kom sent m Sthlmståget).

Fredag - Hjärtebarnsloppet, 5 km på 38 min.

0

Volontärshelg!

Igår hade vi vår första volontärsdag på MOD!

Vi var ett glatt gäng som sågs på kontoret i Sthlm, pratade MOD, organdonation och vad som behöver göras i Sverige. Deltagarna fick lite mer insyn i vår verksamhet – vad vi jobbar med och varför, våra prioriteringsområden och en sneak peak på vad som är på gång framöver – och framför allt, vad kan VI göra tillsammans!

Volontärsdag

Efter en härlig lunch på Dramaten-trappan (vi kollade in alla snygga bilar som skulle åka Gumball 3000 idag) så avrundade vi med lite mer discussions innan det var dags för FUN TIME! Femkamp på Gröna Lund + åkturer och middag stod på agendan – och gissa vilket lag som vann? Mitt, såklart! Och gissa vem som vann den individuella tävlingen? Nämen, inte var det väl jag?

Det var en fantastiskt härlig dag – och vilken fin kväll vi fick – strålande sol, relativt varmt, och en dundersuccé i Eurovish!

Grönan

Vacker majkväll i Stockholm 3

Vacker majkväll i Stockholm 2

Det blev en hel del träning också i dagarna som gått – rörlighetsträning med Lena i fredags och nio mil på cykel idag. Är så jäkla glad att jag fick ihop nio mil!! Hade inget dragplåster med mig, förutom att Birger var med och filmade de första tre milen. Efter det drog jag söderut mot Grums, och avslutade söndagen med middag hos les parents. Jag hann till och med se 5-6 stycken Gumball 3000-bilar, när de svischade förbi på E18 utanför Gruvön.

Inte så illa pinkat.

SATS Lamberget

Testar SATS Lamberget

Träning

Fredag - rörlighetsträning med Lena på SATS Lamberget (första gången jag var där).

Lördag - vilodag.

Söndag - landsvägscykling, 9 mil (Alstern runt, sen till Vålberg-Hasseldalen-Grums-Slottsbron-Grums). Birger var med och filmade Alstern runt. Totalt 712,5 km.

0

I’m back bitches!

ÄNTLIGEN!

Första riktiga träningspasset avklarat – och det känns sååå skönt!!

Det bidde funktionell träning - men för att mjukstarta lite så körde jag alla övningar 2 x 20, istället för 3 x 20. Fast det är fortfarande några övningar som jag inte klarar tjugo utav… Biceps, sågen och kålmasken i redcord, och triceps (som jag nu kör i vanlig maskin, det blev för stor påfrestning på armbågarna med redcord..).

Direkt efter passet kändes det i hela kroppen, och benen hade stelnat redan innan jag kom ner för trapporna från gymmet. Snacka om att jag kommer få träningsvärk..

Men det är det värt.

I’m back bitches!

I'm back bitches

 

Helgen bjöd även på årets första grill. Det regnade, men vi skulle grilla, för det var bestämt. Vi var på samma innergård till husen där det brann för några veckor sedan på Herrhagen, men grilla det skulle vi. Det kunde ju vara traumatiserande för grannarna, men nej då, grillning stod på schemat.

Kanske var tur att det regnade.

Årets första grill 1

Årets första grill 2

 

Träning

Lördag - vilodag.

Söndag - funktionell träning på SATS Färjestad.

0