Taggarkiv | Birger

Lidingöloppet!!!

Det här inlägget är long overdue..

Jag har i stort sett legat i soffan, käkat choklad, chips och popcorn i tre veckor. Samt jobbat med en otroligt rolig donationsvecka, träffat volontärer i Malmö och Stockholm, föreläst på Södersjukhuset, på Budkaveln i Lund och på HND-symposiet på Sthlm Waterfront, medverkat två gånger i P4, förmedlat otaliga intervjupersoner till radio och tidningar, samarbetat med TV4 Nyhetsmorgon (inte framför rutan den här gången) och varit däckad med feber och hosta.

Så det har inte varit helt stiltje de senaste veckorna.

Men nu – äntligen – kommer min redogörelse för sista loppet i Klassiken: LIDINGÖLOPPET!

IMG_0566

På väg till Lidingö

Jag klarade det!

Fast jag höll på att missa starten..

Innan start

Hur kunde jag vara så klantig? Jag hade räknat ut allt så bra. Det här, DET HÄR LOPPET, skulle jag minsann vara i tid, ta det lugnt, hinna snacka med Birger, koppla av och ladda rejält innan starten. Jag skulle vara ute på Lidingö kl.11.00, och starten skulle gå 13.20. Gott om tid.

Yeah right.

Det började med att jag istället för att ta med mig all packning till Lidingö för att lämna hos några vänner på målområdet, så åkte jag till mina föräldrars hotell och lämnade stora väskan där. Vilket betyder att vi åkte från Rådmansgatan ca 11.15…

Det tog ungefär en timme att ta oss ut till Lidingö.

Hela jävla stan skulle ju dit och springa. Överallt såg man löpartights. Tights här, tights där, alldeles för tajta tights där. Det var übertrångt på tunnelbanan och sen var det en lång ringlande kö till bussen. Och sen satt man fast på bussen.. Det som verkade vara hela Stockholm som åkte kollektivt visade sig vara halva Stockholm. Resten av folket tog egen bil…

Väl ute gick det smidigt att hämta ut nummerlappen – alla andra i min startgrupp hade redan varit där så det var bara att kliva fram.

Men SEN.

Sen var jag så jävla otroligt korkad så jag fattar det inte själv. Jag hade pratat med några vänner som jobbar med Svensk Klassiker-kläderna, att jag kunde lämna min ryggsäck med ombyte etc hos dem, för att enkelt hämta upp den efter målgången. Så dit skulle jag bege mig. De stod i tältet på målområdet. Som låg 700 meter norrut från Lidingövallen där vi var.

Starten, å andra sidan, låg 1,2 km söderut.

På väg till målområdet börjar jag bli lite halvt stressad. Klockan närmade sig 13.00 alldeles för snabbt. Så fort jag hade lämnat väskan fick jag ringa mamma och pappa:

Börja gå till starten, jag kommer få springa dit!

Och så blev det.

Jag kom fram, svettig, stressad, yr i bollen – sex minuter innan starten skulle gå. Jag hade sprungit om mor och far, de hann precis fram och sa lycka till. Birger fick tre minuter av film där jag klumpigt drar av mig en lager-två-tröja, stressler in i kameran, och tänker:

Jag har inte hunnit kissa..

Och DÄR gick starten.

IMG_0564

Mina stortånaglar hade lämpligt nog gått av tidigare under veckan, så för att inte få blödande tår fick de tejpas!

IMG_0565

Så här kan det bli när man packar två högerstrumpor av de svarta och två vänsterstrumpor av de gula..

IMG_0567

Väntar på bussen.

IMG_0568

På bussen.

IMG_0573

Hämtat ut startlapp.

IMG_0575

Springer till start..!

IMG_0577

Startled 6 – jag hann fram!

IMG_0578

Uppvärmning med instruktörer? Vem behöver det när man redan sprungit nästan två kilometer?

IMG_0579

And here we go!

Kilometer 1-5

Jag var förbannad. Helt jävla förbannad. I fem kilometer.

Så fort jag börjat springa tänkte jag: ”Men vad tusan, varför gick vi inte direkt till starten? Jag har kunnat be Birger att ta med ryggsäcken i sin bil – då hade vi varit där en halvtimme innan start! Eller – varför valde jag helt enkelt inte att vänta och starta 10 minuter senare med nästa startgrupp? Jag hade ju redan väldigt gott om tid på mig – tio minuter mindre skulle inte medföra att jag hamnade bakom något rep..”

Det här störde jag mig på i fem kilometer.

Jag ville ju ha en perfekt avslutning på Klassikern – ett lopp där jag skulle hinna insupa atmosfären, ladda och tagga i lugn och ro. Och hinna gå på dass..

Så jag tänkte inte så mycket på löpningen i början. Jag sprang på. Gick i backarna. Fick till slut igång GPS’en på pulsklockan och såg att jag hade satt av i ett väldans tempo.

Och kilometerskyltarna svischade förbi.

IMG_0580

En kilometer avklarad. Tjugonio kvar!

Kilometer 6-10

Jag blev väldigt förvånad när vi plötsligt sprang i skogen. Det kom redan efter bara några kilometer. Jag hade förväntat mig att det skulle vara ungefär som ett eljusspår, fast av mer grusvägskaraktär kanske. Men här var det stigar som gällde – med rötter, stenar och träd att akta sig för – förutom allt folk.

Löpare överallt – framför, bakom, till höger, vänster – 360 grader!

Men nu hade jag släppt irritationen på mig själv – det var som det var, och det här var så typiskt mig ändå, vara ute i sista stund – och det var väldigt kul att få springa i skogen, mycket roligare än jag hade tänkt att loppet skulle vara.

Det kom en ganska lång sträcka under dessa kilometer då vi sprang längs vatten och vägar. Tråååkigt. Inte att springa längs vatten, det var en strålande dag, varmt och soligt och vackert, men man såg ju på långt håll vart man skulle. Och då tröttnar jag alltid. Jag gillar när det är stigar och skog, när man måste väja för det ena, hoppa över det andra, och man ser aldrig längre än 20-30 meter fram.

Men vips, så var första milen avklarad!

IMG_0584

IMG_0586

IMG_0589

IMG_0590

 

Kilometer 11-15

Det gick förvånansvärt bra allting. Man satte ena foten framför den andra, och på så vis var det max 10 minuter mellan varje kilometerskylt.

Det var riktigt varmt, men även fast jag stötte på Birger, mamma och pappa med jämna mellanrum som ville jag inte lämna ifrån mig överdragsjackan. Jag vet hur lätt jag börjar frysa så fort jag står still.

Depåerna var ju nåt nytt för mig. Eller nej, okej, inte ett nytt påfund – det fanns depåer både på Vasaloppet och Vätternrundan – jag är inte främmande för konceptet. Men jag är inte van att äta samtidigt som jag springer, och inte att dricka så jättemycket heller. Jag hade min vattenflaska i handen som jag fyllde på så fort jag kunde, även om jag bara tagit någon klunk, men det gällde dels att inte äta eller dricka för mycket, samtidigt som det också gällde att våga både äta och dricka.

Det längsta jag hade sprungit innan Lidingöloppet var 15 km. I juli.

Jag visste att jag skulle behöva lite mer energi nu när det var dubbelt så långt.

Och strax efter 11 km-strecket fick jag äntligen kissa.

IMG_0593

Kilometer 16-20

När jag passerade 15 km tänkte jag:

Wow, jag har aldrig sprungit längre än så här förut!

Jag tänkte också:

Tänk – jag har redan tagit mig halvvägs!

Och kort, kort efter det kom nästa tanke:

Ja, fast det betyder att det ärexakt lika långt kvar…

 

Men utöver detta tankeutbyte med mig själv (btw, efter sista tanken sa jag till min hjärna att hålla tyst) så var det inte så många tankar på ”vad långt det är”, ”hur mkt är det kvar nu”, ”när kommer nästa kilometerskylt”, ”shit det gör ont” – nej, nästan inget alls faktiskt.

Med Vasan och Vättern i bagaget så vet jag vad långlopp handlar om. Och jag verkar kunna ställa in mig själv på att det här kommer ta lång tid, det kommer bli jobbigt, det kommer göra ont – men jag kan välja att inte fokusera på det, för om X antal timmar är det klart.

Det kanske inte låter som den muntraste av tankar, eller särskilt lockande, men kan man få till det där och lägga de jobbiga tankarna åt sidan och acceptera att det blir som det blir, så kan man istället fokusera på själva upplevelsen. Att vara där man är, att göra det man gör. Och det är en fantastiskt fin bana – det var många tillfällen då jag gärna hade stannat och fotat lite mer!

IMG_0599

IMG_0600

IMG_0601

20 kilometer bakom mig – endast en tredjedel av loppet kvar!

Kilometer 21-25

Det var mycket skog nu. My kind of underlag and surrounding.

Jag var benhård med mig själv med att gå i alla backar. Jag visste att jag inte skulle hamna bakom något rep (två av tre rep var redan passerade med god marginal), jag behövde inte stressa, och jag behövde verkligen inte överanstränga mig.

Varför spränga sig själv och kanske få någon muskelskada eller benhinneinflammation? Det skulle medföra att resten av loppet skulle bli en plåga och jag kanske inte skulle kunnat träna som vanligt efteråt, utan bli tvungen att rehab’a mig själv i veckor eller månader. Then what’s the point? Vinna några minuter? Jag hade redan vunnit – jag har tagit mig över 20 kilometer för egen maskin, hells to the WIHA!

Men ibland var det svårt att hålla igen…

Jag märkte att min backträning hade gett resultat. Men inte på det sätt som man kanske först skulle tro. Det var inte det att jag tyckte att det gick superlätt uppför. Nej, istället märkte jag att jag var king på att springa nerför!

Som både Lena och Sigrid har sagt:

Släpp på och bara rulla ner!

Så jag släppte på och hej vad det gick!

I alla nedförsbackar fick jag ropa ”Håll höger! Håll höger!” när mina ben gick som Road Runner (Hjulben i Hjulben och Gråben) och jag svischade glatt förbi alla fellow companions. Sen att de passerade förbi mig igen så fort det kom en backe uppför, det gjorde inget. Jag var ändå om en liten stund senare. ”Håll höger! Håll höger!”

Grejen med det här gjorde ju att jag hade en jädrans fart efter varje nedförsbacke, och beroende på vilken sorts uppförsbacke som kom sen så kunde det hända att jag nästan var uppe innan jag insåg ”Men vad tusan, detta är en uppförsbacke..! Jag ska gå nu, inte springa sa vi!”

IMG_0602

Depå!

IMG_0603

Hemgjorda chokladbollar var mumma! Det var först två bollar senare som jag kände att det kanske var en och en halv för mycket… Bidde lite tung i magen och illamående i nån kilometer eller två..

IMG_0604

IMG_0605

Kilometer 25-29

Jag ska inte glossa över hela loppet. Det är klart att det var tungt på sina håll också.

Som här, vid 25-kilometers-strecket, när jag började bli trött, jag hade blåsor på båda hälarna (på insidan av fötterna), lite värk i ena stortån och ena axeln – och så kom Aborrbacken.

Den beryktade Aborrbacken. Och visst, den var lång – I’ll give it that – men den är inte oövervinnerlig. Och med min taktik att inte springa i några backar så var det bara att fortsätta gå lite längre än i de andra backarna. Men den är inte särskilt brant heller, det fanns backar som var bra mycket tyngre.

Men om man satsar på att springa HELA loppet, då är man ganska mör efter 25 km, och att då ge sig på att springa uppför hela Aborrbacken.. Ja då är man antingen väldigt envis och/eller i väldigt bra form.

Det jag tyckte var roligast med Lidingöloppet, det var just att det var så kuperat. För varje gång det gick uppför så visste jag att det snart skulle gå nerför igen – och där kunde jag kräma på, ta mig fram riktigt fort och samtidigt få lite återhämtning.

IMG_0608

IMG_0609

IMG_0610

IMG_0611

Sista kilometern

Vilken känsla! EN kilometer kvar!

Liiiite plus/minus tio minuter återstod.

Sen skulle det vara klart. Sen skulle Klassikern vara klar.

Jag hade sprungit (okej, jag gick en hel del också, och inte bara i uppförsbackarna) i nästan fyra och en halv timme. Men om bara några minuter skulle allting vara över. Helt plötsligt kändes det som om allt hade gått så fort. Från mina första vacklande steg på skidor, till första klungkörningen med racern, till första gången jag vågade titta under vatten utomhus, till första gången jag lärde mig att knyta löparskorna på rätt sätt.

Allting är fortfarande första gången för mig. Första gången med ett nytt hjärta.

Det var så blandade känslor – energin flödade i kroppen och jag kunde springa hur fort som helst, samtidigt som jag märkte hur jag nästan ville sakta in. Jag ville inte gå i mål. Inte riktigt än. För då, då är det ju.. klart.

Men euforin som låg i luften bland alla som sprang runtom mig, lyckan över att alldeles strax ha lyckats ta sig igenom tre mil, den fick mig ändå att öka på löpsteget och på lätta ben kom jag in på målrakan. Den väldigt leriga målrakan.

Och där var den. Mållinjen. The finish line. Det jag hade kämpat för.

IMG_0612

IMG_0615

IMG_0616

MÅÅÅÅL

Birger och hans kamera. Så många gånger som de har mött mig nu när jag korsat mållinjer – antingen på lopp eller klarat delmål på träningar.

Mamma och pappa – och en lagerkrans. Jag har fått en krans efter varje lopp – ett vinterträhjärta med kattamulett efter Vasan, en cykelsmurf efter Vättern, en badring efter Vansbro – och nu, en guldprydd lagerkrans efter Lidingöloppet – efter Klassikern!

Och speakern Rikard – vi blev buddies på Blodomloppet 2014 när vi sågs på sex-sju stycken lopp, tillsammans med Jessica som också jobbar med arrangemangen, och nu är det så självklart att vi snackar. Det räcker att jag vinkar så hittas det mick, kamera och lämplig scen.

Mina fötter ömmade, benen började stelna och kylan smög sig på. Men insvept i pappas jacka, haltandes bort till ett hamburgerstånd, så kändes det som en helt okej lördag ;)

Klassikern. Är. Klar.

IMG_0618

IMG_0623

IMG_0634

2

UPDATE!

Nu var det ett bra tag sedan som jag skrev ett inlägg. Det blev ganska intensivt i Oslo, med många gånger två inlägg om dagen, så jag har tagit det lite piano efter det.

Nej nej, inte tagit det lugnt överlag (vad tror ni om mig?!) – bara tagit det lugnt på skrivfronten.

Så vad har hänt sen sist?

Jag har varit på prinsmiddag (för att läsa mer om just den – klicka här),
sprungit backintervaller med Lena,
varit på instruktörsuppdatering i Örebro,
sprungit ett distanspass på 8,5 km,
shoppat loss på XXL,
haft photo shoot i Sthlm,
firat min supercoola farmor,
spontansovit över i Sthlm,
hållit min första uppvärmning,
varit med i Aftonbladet TV,
sprungit fler backintervaller (Lena tog i rejält den här gången, då jag råkade säga att förra intervallpasset inte var särskilt jobbigt…)
varit på bröllopsfest i Dalarna,
fightats extra med Jarmo,
filmat med Birger,
gjutit fast ett tandskydd i munnen,
hittat ett bra stretchprogram och stretchat,
gjort åttaminutersintervaller med Lena,
föreläst i Skövde,
och hunnit med sex stycken Krav-pass i Karlstad-klubben!

Och nu sitter jag på tåget.

GIC2 startar imorgon i Göteborg. Jag ska göra min GIC2 i Skottland i oktober, men nu i veckan fick jag möjligheten att komma ner och vara med lördag-söndag. Och då gick det bara inte att motstå.

Dels får jag träffa hela gänget från Oslo igen (minus Dima, han jobbar), dels får jag två extra GIC-dagar (som P3’a känner jag att det verkligen behövs) och slutligen – två träningsdagar med Tommy Blom är ju inte helt fel!

Jag hade tänkt springa långpass på söndag kväll, men men, det kommer en onsdagkväll! Så nu blir det två dagar med engelska inlägg igen ;)

Prinsmiddag

IMG_0280

 Backintervaller

IMG_0297

 Instruktörsuppdatering

IMG_0312

IMG_0309

IMG_0318

IMG_0314

 XXL-shoppat

IMG_0305

 Photo shoot

IMG_0342

 Supercool farmor!

IMG_0302

 Spontaninköp av tandborste – all these choices..

IMG_0343

 Sovkamrat i Sthlm

IMG_0344

IMG_0347

 Fler backintervaller..

IMG_0353

IMG_0354

 Bröllopsfest

IMG_0357

 Jarmo och hans huvud

IMG_0290

 Filma med Birger

IMG_0378

 Fastgjutet tandskydd – aaaah!

IMG_0307

 Intervaller inomhus

IMG_0381

 Föreläsning Skövde

IMG_0383

IMG_0386

 Krav i Karlstad

IMG_0293

1

Intervaller – tusingar!

Holy moly! Det blev mycket springa ikväll!

Först körde jag och Sigrid intervaller på Gubbholmen, så kallade ”tusingar”. Vilket helt enkelt innebär att en intervall är tusen meter. Nu är ju varvet runt Gubbholmen 1 200 meter, så det är faktiskt tvåhundra meter extra..

Jäklar, vilka intervaller! Det var jobbigt kan jag lova!

Vi gick först ungefär en kilometer, och joggade sen lugnt ett varv som uppvärmning, innan vi körde igång. Eftersom jag gjort tester på Vo2testcenter förra veckan så visste vi ju precis vart min gräns går. Vid 6.44 min/km börjar jag samla på mig mjölksyra.

Okej, sa Sigrid, men då ska vi hålla en hastighet på ca 6.50 min/km.

Say what?!

Det är ju jäääättefort. I alla fall för mig som brukar ligga på kring 8 min/km..

Men okej, vi får la se hur det går helt enkelt, tänkte jag. Jag lät Sigrid hålla koll på tempot och fokuserade på att hänga på henne.

Jeez, det var tufft! Men det gick ju aningens snabbare än vad vi hade satt upp som mål också – så här såg snittiderna ut, vi körde fyra varv med två-tre minuters vila emellan:

Varv 1: 5.57 min/km
Varv 2: 6.18 min/km
Varv 3: 6.27 min/km
Varv 4: 6.22 min/km

Wowawewa!!

Så fort har jag aldrig sprungit förr. Och det var ett tag sen jag stånkade och stönade så mycket på ett löppass. Mot slutet skrek jag ut min frustration. Jepp, jag skiter fullkomligt i om folk stirrar. Måste jag skrika högt så gör jag det. Det taggar igång mig också, så jag orkar fortsätta.

Intervaller med Sigrid 1

Intervaller med Sigrid 2

Hehe, och det var inte slut där – efter passet med Sigrid bar det av till Kil för att filma med Birger!

Vi höll till på ”Höjda”, och vilken utsikt!!! Finaste i Värmland, sa några som gick förbi, och jag är beredd att hålla med!

Jag sprang i lite lugnare tempo, fick även in lite backintervaller, och stötte på en fellow Krav Maga-vän. Helt klart en underbar kväll!

Höjda i Kil 1

Höjda i Kil 2

Jag var tvungen att gå ut och fota lite när jag kom hem också, dimman och solen gjorde underverk – magi! Svensk sommar när den är som bäst!

Magisk kväll

Mamma och Isi

 

Träning

Söndag - hm, vilodag igen..

Måndag - intervaller med Sigrid, fyra varv + ett uppvärmningsvarv = 6 km. Totalt 87 km.
Följdes av mer löpning med Birger, ca 4 km. Totalt 91 km.

0

Vo2testcenter – update!

Igår besökte jag och Birger Vo2testcenter för att uppdatera nuffrorna hos Richard!

Det var inga stora förändringar gällande muskel- och fettmassan, vilket är förståeligt. Den största förändringen genomförde jag ändå i höstas/vintras när jag ökade min träningsmängd rejält, vilket också gav rejäla resultat.

Nu skulle jag behöva öka ännu mer (och det är inte så realistiskt, varken tidsmässigt eller semestermässigt…) för att förändra lika mycket. Men det går fortfarande åt rätt håll!

Förändring kroppsfett Förändring punkttjocklek

Och när det kom till laktatmätningen så går det verkligen åt rätt håll!

Jag hade glömt att det var fyra minuter man skulle springa på varje nivå innan man tog blodprov – jag trodde det var två minuter, och believe me, de där extra två minuterna när man egentligen tror att det ska vara slut – de är tamejfan långa..!

Testet går till som så att jag har pulsklocka på mig, värmer upp på löpband och sen inleds testet – också på löpband – då jag inte behöver tänka på annat än att springa. Var fjärde minut tas blodprov där laktatnivån (mjölksyran) mäts, sedan ökas tempot. Och efter fyra minuter gör man om processen, höjer tempot igen osv.

Jag hade förskjutit min laktatnivå en hel del sen sist också! Dvs jag kan springa snabbare per kilometer innan jag börjar samla på mig mjölksyra. Jag är helt enkelt bättre tränad, konstaterade Richard. YES!

Då gör jag något rätt!

Laktatkurva

Detta motsvarar att jag vid en hastighet av 6.44 min/km börjar samla på mig laktat, till skillnad från 7.11 min/km vid förra mätningen.

Vi pratade också om vilken sorts träning som ger mest, och att intervallträning är det som ger snabbare resultat och gör att man klarar av att springa fortare. Richard berättade om en kund som lugnt berättade att eftersom det var torsdag så åt han bara soppa.

Hur kommer det sig? frågade Richard. Att du bara äter soppa varje torsdag?

Jo, svarade mannen. Jag kör backintervaller på torsdagar.

Okej..?

Ja, det är lättare att spy då.

Ha! Det kallas respekt!

Jag och Birger

Jag och Richard

Träning

Måndag - vilodag.

Tisdag - löptest på Vo2testcenter + en timmes gym efteråt.

0

En ostindiefarare och backintervaller

Passade på att välkomna ostindiefararen Götheborg till Karlstad igår – sicket skepp! Jag visste inte att man kunde mönstra och åka med – hehe, kan bli ett framtida projekt!

Alla väntar tålmodigt på skeppets ankomst.
Trots att det är minst en halvtimme kvar.
Ingen släpper Vänern med blicken.

Alla väntar lydigt på Ostindiefararen

Kanoners, här kommer kanonen (fast, vad liten..).

Kanon vilken kanon

De har lovat att inte skjuta sönder skeppet.

De har lovat att inte sikta på skeppet

Ostindiefararen Götheborg has arrived!

Ostindiefararen Götheborg 1

Ostindiefararen Götheborg 2

Idag blev det backintervaller med Lena ute vid Tyrstugan – fokus låg på att springa hela backen, och sen lite till – dvs inte säcka ihop på marken som jag vanligtvis gör.

Det är det här som skiljer agnarna från vetet, säger Lena. De som orkar fortsätta lite till, och lite till, för att aldrig stanna helt.

Birger var med och filmade, så jag var på mitt bästa löparhumör (!). Upp och ner, och upp och ner, och upp och ner. Jag tappade faktiskt räkningen på hur många gånger jag sprang uppför backen. Fem? Sex?

Pendla med armarna rakt fram, håll blicken högt, ryggen rak, lätta steg, andas, andas, andas. Flåsa, flåsa, flåsa. Lena hejade på.

Jättebra Emma! Du är ju som en bergsget! Upp, upp, upp!

Efteråt körde vi lite löpskola – snabba fötter, mycket tå, höga knän – nu är jag så mör att jag kan tillaga mig själv ikväll – men det är så himla härligt! Jag märker stor skillnad från bara några månader sedan, och vi ska inte ens jämföra med förra sommaren – jeezuz vilka framsteg!

Backintervaller vid Tyrstugan

Dagens träningslokal:

Dagens träningslokal

Lena och jag vid Tyrstugan

Härlig cykeltur hem genom sommarKarlstad!

Klarälven

Pråmkanalen

Det gråa huset på andra sidan Pråmkanalen är Kanalkontoret – my office!

Kanalkontoret

Träning

Tisdag - Krav – repa lite graderingstekniker!

Onsdag - backintervaller med Lena ute vid Tyrstugan.

2

Vansbrosimningen!

Absolut. Lättast. Ever!

Det var inte ens jobbigt. Jag skulle kunna ha simmat lika långt en gång till.

Okej, jag ansträngde mig inte för att få en bra tid, utan jag simmade lugnt och fint – så det är klart att det skulle varit tuffare om jag hade försökt simma fort. Men jag bryr mig verkligen inte om tider, huvudsaken är att jag klarade av det!

Det var ofantligt mycket folk i Vansbro. Runt 16 000 simmare som skulle hoppa i plurret. Och jag var inte direkt beredd på att det tog 20-25 min att gå från målområdet (där man hämtade ut startbevis med mera) till starten. Vilken tur att vi var där i tid. Folk, folk, folk överallt.

Väl starten gick så gjorde jag bort mig med en gång. Jag råkade tafsa på utsidan av simglasögonen, och då mina händer var insmorda med vaselin medförde det att jag inte såg någonting… Jag plaskade mig fram och funderade på vad jag skulle göra. Strunta i det och simma hela Vansbro halvblind? Eller stanna vid första bryggan och be någon funktionär om hjälp att torka bort det?

Jag stannade och fick hjälp – efter det såg jag prima hela vägen in i mål!

Det gick väldigt snabbt till den första 500 m-bojen, och rätt vad det var hade jag simmat en kilometer, och vips var halva loppet gjort. Sista kilometern var inte särskilt jobbig heller, jag märkte inte ens att det blev motströms. Jag ska medge att det ibland kändes långt mellan bojarna – det tar ändå en stund att ta sig fram 500 m i vatten – och samtidigt gick hela loppet väldigt smidigt.

Det var inte så himla trångt heller. Jag var i startgrupp 10 med gröna mössor, fast jag hade min svarta specialbadmössa så att man lättare skulle känna igen mig, och det tog bara 500-600 meter så kom nästa startgrupp ifatt (vita mössor), lite senare kom det röda mössor också, och mot slutet var det även orangea mössor som kom crawlandes. Till saken hör att varje startgrupp startar med 15 min mellanrum – så det var alltså folk som startade 45 min efter mig som hade de orangea mössorna. Så ja, jag simmade rätt långsamt. Bröstsim hela vägen.

Och jeez vad varmt det var! Solen gassade så att jag var tvungen att doppa huvudet hela tiden bara för att svalka mig. Men jag var väldigt glad att jag hade min våtdräkt från 2XU – man får väldigt bra flythjälp, och utan den hade det kanske inte varit så behaglig temperatur! Och jag är jäkligt glad att jag numera känner mig mer säker i öppet vatten – i varje startgrupp fanns det minst ett tiotal personer som aldrig hade simmat i öppet vatten tidigare. Det är ju… smart?

Jag tyckte loppet var svinlätt, men som en vän sa efteråt – hans bror sprang Lidingöloppet på medaljtid, men de ville livrädda honom när han simmade Vansbro – han är urkass på att simma. Och är man då heller inte van öppet vatten så blir det mycket att hantera. Framför allt så skrämmer man lätt upp sig själv.

Pappa och Birger åkte båt längs med banan och filmade mina kallsupar, mamma gick längs med stranden och fotade så fort hon kom åt. Och innan jag visste ordet av så gick jag i mål! På tiden 1.32.38!

Bro i Vansbro

Med 16 000 simmare undrar jag om de lyckas hålla max 20 pers…

Far och mor

Starten innan start - Vansbro

Del av sträckan innan start - Vansbro

Hämtar ut deltagarbeviset - Vansbro

Startbevis! - Vansbro

Erica och Birger  - Vansbro

Simmössa - Vansbro

Pimpad simmössa med startnummer - Vansbro

På  väg till starten  - Vansbro

Jag gör mig redo att simma

Nu går starten! - Vansbro

Hoppat i vattnet - Vansbro

Vansbrosimningen 1

Vansbrosimningen 2

Intervjuad under Vansbrosimningen

Vansbrosimningen 3

Målgång i Vansbro!

Pratar med speakern Rickard - Vansbro

Blöt kram efter målgång - Vansbro

Färdigsimmad i Vansbro - i ursnygg våtdräkt från 2XU

Vansbro är avklarat!

Medalj - Vansbrosimningen

Jag fick en badring som krans - Vansbro

Middag efter Vansbro

Målområdet - Vansbro 1

Målområdet - Vansbro 2

Snygg pose

Vansbrosimningen 4

Vansbrosimningen 5

Vansbrosimningen 6

Vansbrosimningen 7

Vansbrosimningen 8

Vansbrosimningen 9

 

Asså det är helt overkligt – tre av fyra lopp avklarade.

Nu är det ”bara” Lidingöloppet kvar. Och det lär bli tufft. Där får jag inte en enda meter gratis. Jag kan inte glida (skidor), rulla (cykel) eller vila på rygg och ändå ta mig framåt (simning). Jag måste transportera hela min kropp, steg för steg, i tre mil.

Men ändå känns det som att det inte är en så stor grej. Det är det sista jag gör i Klassikern. Det är klart jag tar mig runt!

2

Ny sponsor – 2XU!

Ni kanske har sett min vrålsnygga våtdräkt i de senaste inläggen?

Den är sponsrad av 2XU!

Birger har tidigare spelat in två dokumentärfilmer om simmaren Anders Olsson, och det var genom Anders som jag fick numret till Ted på 2XU.

Efter ett mycket trevligt samtal och ett lyckosamt möte med Ted och hans fru vid nummerlappsutdelningen på Vätternrundan, så hade jag hux flux en superdupervåtdräkt – den sitter som gjuten!

Ted på 2XU

1. Ny våtdräkt från 2XU

7. Poserar vid Kroppkärrssjön 1

8. Poserar vid Kroppkärrssjön 2

9. Poserar vid Kroppkärrssjön 3

11. Emma i Kroppkärrssjön 2XU våtdräkt 1

 

2XU har även en enormt häftig kampanj som heter Heart Not Hype (hehe, så passande) – så vi får se, efter Klassikern kanske vi kan hitta på något på det temat tillsammans, det vore enormt kul!

0

Intervju i GLIMT + en glimt av badrum

Igår spelade vi in en intervju i GLIMT TV här i Karlstad – deras längsta hittills: en timme och en kvart!

Birger ackompanjerade mig i studion och vi snackade organdonation, hjärtbyte, MOD och lite Klassiker.

Den kommer troligen sändas någon gång nästa vecka – stay tuned..!

Intervju i GLIMT TV

GLIMT Studio

Imorse blev det en tur till badhuset, denna gång i våtdräkt (weird). Jag hade räknat med att Vansbro skulle ta ca 90 minuter, men jag får nog tänka om. Jag är mycket långsammare i våtdräkt. Det är dels ovant, och dels så blir det ju automatiskt tyngre. Efter drygt 1600 m kände jag ett akut toalettbehov, och vips så var det väldans svårt att få på våtdräkten igen. Så de sista 400 simmade jag i baddräkt – vilken läskig känsla att gå från heltäckande våtdräkt till baddräkt! Jag kände mig naken..

Så här ser det ut i min dusch nuförtiden. Badrummet är fullt av simattiraljer.

Våtdräkt på tork

Ny badmössa som är anpassad för långt hår.

Ny smart badmössa

Nya simglasögon som sitter bättre och inte läcker som de andra.

Nya simglasögon

Träning

Onsdag - vilodag.

Torsdag - 2 km simning i badhus, 80 min. Totalt 8,55 km.

0

Simteknik – crawl och bröstsim med Kim!

Andra utomhuspasset avklarat!

Och jeez vad bra det gick! Eller ja, teknikmässigt finns det oerhört mycket att träna på – men jag var inte så rädd för vattnet. Jag vågade till och med titta under ytan! Jag som varit så enormt rädd för öppet vatten..

Jag kan berätta why. För tre år sedan skulle jag göra en klassiker (innan jag visste att jag var sjuk, och trodde att jag ”bara” hade fått dålig kondition), och Vansbro var först ut. Jag skaffade en liten våtdräkt på Clas Ohlson och skulle simma en eftermiddag efter jobbet (bodde och arbetade i Arvika at the time). Vid lunchen pratar jag med kollegorna om att ”NU ska jag ut, idag inviger jag våtdräkten!”. Varpå en läkare kläcker följande:

När jag flyttade hit förra året var jag mest rädd för att pojken som drunknade och som de inte hittade skulle flyta upp, när jag var ute och simmade..

Say what?

Jag har verkligen inte lust att simma med lik.. Panik, panik, panik… Men sen blev det, ja inte värre, fast nästan..

Men nu oroar jag mig inte för det längre – nu är det huggormarna jag är rädd för! Det är jättemånga!

Ormar är något av det värsta jag vet.

Det hjälper inte att folk har förklarat att de inte kan hugga i vattnet, för då drunknar de, jag är livrädd i alla fall. Snacka om att det simpasset inte gick så bra. Jag var jätteskakis när jag skulle i. Min kompis Elin stod på bryggan och försökte peppa mig. Det gick sådär. Jag kom i, jag simmade lite, jag sprang på ytan upp. Och jag ställde aldrig upp i Vansbrosimmet. Jag stukade foten och fick en månad senare diagnosen grav hjärtsvikt. Ja, alltså, jag fick inte hjärtsvikt pga en stukning i foten (duh), men vilken jäkla tur att jag inte ställde upp. Läkarna tror att jag kanske hade drunknat om jag hade försökt.

Så det är inte konstigt att det här har suttit som en spärr inombords, och kanske varit ett skäl till att jag skjutit upp simträningen så länge (även om jag officiellt sett skyller på förkylningen i början av maj)..

Men som sagt – nu går det prima! Det känns väldigt roligt, även om det i simningen – som med alla dessa sporter som ingår i Klassikern – är så oerhört mycket mer att tänka på än vad jag inbillat mig från början.

Teknik, teknik, teknik.

Birger är med och dokumenterar!

1. Birger och teamet redo att filma

2. Första simpasset med Kim

3. Tränar på crawl 1

4. Tränar på crawl 2

5. Kim och jag i en tjärn

6. Första teknikpasset avklarat med Kim

 

Träning

Söndag - andra utomhuspasset, med Kim, mycket teknik – ingen aning om distans, men vi var i ca en timme!

0

Vätternrundan!

För ca två år sedan kunde jag knappt gå 300 meter. Nu har jag cyklat 300 kilometer!

Det blev kommentaren till speakern efter att jag rullat i mål i Motala i lördags kväll, efter 17 timmar och 9 minuter på sadeln.

Kära vänner, Vätternrundan 2015 är avklarad!

Glad i hågen några timmar innan start.

1. Laddar inför Vätternrundan 1

Alright, så låt mig berätta om denna resa på velociped!

Mil 1-5:

Det tog 15 minuter så kraschade jag.

Jag hade åkt 5 kilometer när jag blev prejad rakt ner i asfalten. Yippie kay yay, mother%#*!(§@!…

What the hell?!

…hann jag tänka, när en kille körde rätt in i mig, och vips låg jag på marken och fick slänga upp armarna som skydd för huvudet och rulla ihop mig till en icketaggig igelkott eftersom det var fler cyklister på ingång. Det var en så kallad kedjeeffekt (ha ha). En som körde på en annan som körde på en annan som körde på mig. Vi var väl fem-sju stycken som drog oss i.

Mitt framljus åkte av (hittade det med en gång), kedjan snodde ihop sig som kablar bakom TV’n, bakre drevet till bakväxeln var nästan inne bland ekrarna, styret var snett och jag hade jävulusiskt ont i handled, armbåge och höger höft.

Jahapp, tänkte jag. Första gången jag stuper med Haibike’n och det är nu. Det var la typiskt.

Första depån med reparation och sjukvårdare var efter fem mil. Det var bara att vackert trampa på och be till cykelgudarna att bakväxeln inte skulle ta en detour in i bakhjulet och välta mig på näsan. Så med snett styre och svidande armbåge kom jag till depån och bad om lite hjälp. När jag rullade därifrån var styret rakt, drevet försiktigt böjt ut igen, växlarna var dubbelkollade (blev tillsagd att inte använda de lättaste växlarna på stora framväxeln – ja, det är så jag håller koll på vad som är vad, det står inte växel 1, 2, 3 någonstans…), och jag hade ett plåster på armbågen, blåbärssoppa och bulle i magen.

Det började också så sakteliga att ljusna.

Innan start

2. Innan start Vätternrundan 1

2. Innan start Vätternrundan 2

2. Innan start Vätternrundan 3

GPS’en ska på, så att Birger hittar mig längs vägen.

2. Innan start Vätternrundan 6

Jag heter tydligen Supra och är en drever..

2. Innan start 8

Good to go!

2. Innan start 7

Starten

2. Starten

Taggad som tusan!

2. Innan start Vätternrundan 4

sportograf-63005720_lowres

3. Start Vätternrundan

sportograf-63006566_lowres

Första milen klar. Bara 29 kvar.

4.2 290 km kvar

4.3 Soluppgång

Första depån.

4.7 Första depån

Reparation…

4.5 Reparation i första depån

Lagad cykel!

4.6 Lagad cykel

Andra depån, efter drygt 8 mil.

4.8 Andra depån

sportograf-63144982_lowres

sportograf-62985308_lowres

sportograf-62945283_lowres

Mil 6-10:

Vi rullar, vi rullar, vi rullar, vi rullar! Tjohej vad det går! Mycket nedför mot Jönköping, med en magisk soluppgång, glittrande vatten i Vättern (holy shit, ska jag verkligen över till andra sidan, sjön är ta mej fan stor…!), och finfina vyer.

Jag märkte snabbt att det gick mycket fortare om man kunde smita in och lägga sig bakom någon annan. Ja, jag vet, det kallas klungkörning (när det är flera) och ja, jag har tränat på det innan – men har man ingen klunga att åka med får man ta rygg på lite vem som helst. Jag spanade in lite snygga rumpor längs med vägen och lade mig så nära jag tordes. Jag höll kanske 20-27 km/h när det var jag själv – det var förvånansvärt ändå vad fort jag kunde köra själv – men lyckades jag komma i en passande klunga ökade farten till 27-37 km/h, lätt!

Fast det gällde att välja rätt klunga. Lät det som att det kom en bil, då fick man passa sig, för då var det riktigt snabba boys and girls som var på ingång. Men rätt vad det var så kom en större klunga (lite mer oorganiserad) som innehöll ”vanligt” folk, och då kunde man smita in och sugas med. Hej och hå, vad det kan gå!

sportograf-62991834_lowres

sportograf-63004690_lowres

Mil 11-15:

Depån i Jönköping bjöd på köttbullar, mos och lingonsylt – som jag lyckades förstöra genom att även ha på ketchup. Ingen aning om hur jag tänkte där, klockan var strax innan sex på morgonen och jag var lite omtumlad över hur lätt de första tio milen hade gått. Men note to self för framtiden: Blanda inte ketchup och lingonsylt…

Här passade jag på att ta av mig några lager kläder och lägga in i Birgers bil. Jag hade sjukt många lager på mig de första timmarna, men det var rätt gött. Jag frös bara när jag stannade till i depåerna och stod still, annars var jag toasty warm. Och väl i Jönköping hade solen gått upp rejält och värmen kom på riktigt.

Nu var jag lite nervös. Alla hade sagt att Vätternrundan börjar först i Jönköping. Från Motala och söderöver så går det verkligen bara ner, men sen, sen så är det uppför hela vägen tillbaka. Det hade jag hört. Och visst, backarna upp till Bankeryd var väl ganska rejäla, men inte så himla farliga ändå.

Jag började fundera:

Blir det inte värre än så här? Kom igen nu, när blir det jobbigt? Det ska ju vara plågsamt detta… eller?

Jag hade inte ens ont i baken. Huh, jag var nästan lite besviken. Här hade jag ställt in mig på timmar av plågor (i stil med Vasaloppet), med avdomnande händer, värkande axlar, molande rygg och stel svank, för att inte tala om trötta ben, sovande fötter, smärtande knän och en brännande ändalykt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro, så jag fortsatte att trampa på.

4.9 Mat i Jönköping

Stationen i Jönköping – sist jag var här fick jag samtalet att det fanns ett nytt hjärta till mig..

4.9 Stationen i Jönköping

Mil 16-20:

Det läskigaste med Vätternrundan var alla ambulanser.

Jeez Louise vad det skedde olyckor. Min lilla krasch var just det – liten. Jag såg tre-fyra ambulanser med blåljus, högvis med cyklar i dikena, folk som låg vid sidan av vägen och höll hårt om huvudet, armbågen, knäet eller andra kroppsdelar (som turligt nog verkade sitta kvar hos allesammans).

Det var framför allt den här sträckan, eller ja, från Bankeryd och upp mot Karlsborg, som jag såg flest skadade. Det verkade främst vara de stora klungorna där folk kraschade. Det går ju så ini helvitti fort, och de är så sjusärdeles många. Sen vet jag inte hur många fler de drog med sig i fallet..

”OMKÖRNING!” skrek de när de kom. I full galopp. Stora klungor på kanske 30 pers. De verkade förvänta sig att bara de ropade se-upp-i-backen typ så fick alla andra hålla åt sidan och släppa förbi dem. De smet förbi läskigt nära och ibland fick man vara med och bromsa in när en supercyklist hastigt och lustigt bara pekade med handen (meaning: Här ska jag in) och sen helt sonika svängde in framför mig. Jag tänkte hela tiden på vad som skulle hände om jag strök i backen igen – på vissa ställen var det plant och gräs intill vägen, men på andra ställen var det betong- eller vajerräcken, eller rakt ner i ett dike…

I Hjo efter 17 mil var det lagad mat i depån – lasagne! Jag tror jag spenderade 30-40 minuter bara i Hjo. Sjönk man ner på en stol var det ju kört.

Fagerhult, efter ca 15 mil – längsta jag har cyklat någonsin tidigare!

5. Depå i Fagerhult efter 15 mil

5. Depå i Fagerhult efter 15 mil 2

Depå i Hjo, nu är det mat!

sportograf-63004783_lowres

Lasagne!

6. Mat i Hjo

Jag har det rätt gött, Hjo men visst!

6. Depå i Hjo efter drygt 17 mil

sportograf-63056755_lowres

Mil 21-25:

Okej. Här var det tungt. Hujedamejen så tungt.

Efter mil 23 började det. Fram tills dess – inga problem. Efter det – problem. Det gick bara uppför (typ). Det fanns inga klungor att haka på. Terrängen var tråkig. Det började blåsa och bli kallt. Jag var trött. Så in i norden trött. Ja, vad hade jag väntat mig, jag hade nu cyklat i över 12 timmar.

Jag tittade konstant på cykeldatorn, som för att tvinga den att gå fortare, att visa att ytterligare en mil hade gått. Nu då? Nu måste jag åkt en mil till? Nähä, två kilometer.. Jag visste att det skulle komma regn på kvällen, och ville väldigt gärna in i mål innan dess. De riktigt snabba grupperna, som skulle köra på under sju timmar, hade startat i Motala klockan 12, och om jag inte skyndade mig skulle de hinna ikapp. Det var inget jag önskade – att bli omkörd i regnet av Sub7-grupper.

7. 90 km kvar

Depå i Karlsborg

7. Karlsborg depå 1

7. Karlsborg depå 2

7. Karlsborg depå 3

7. Längs med vägen 1

7. Längs med vägen 2

Det ser kanske inte så aptitligt ut, och just då var det inte det heller…
Men vad gör man inte för lite energi?

7. Powerbar

När man har tråkigt längs vägen kan man räkna får…

7.1 Räkna får

7.2 Räkna får

Mil 26-30:

Vid depån i Stora Hammar trodde jag att jag skulle somna. Jag var så fruktansvärt trött, och hade ont i magen, och var så trött, och mådde illa, och var så trött. Jag ville lägga mig i gräset och sova, men visste att jag nog inte skulle ta mig upp efter det, så jag satt ihopsjunken på marken och nickade till tre-fyra gånger. Det var nu fyra mil kvar. Ungefär två timmar. Det kändes oöverstigligt.

Det tar aldrig slut…

Det var enbart tjurskallighet som fick upp mig på cykeln igen. Jag var uttråkad, småfrusen, lite öm i baken (okej, jag erkänner, det är klart att det kändes) och ville verkligen bara i mål.

Mil 26-28 var nog värst. Vi körde på motorväg, upp och upp och upp. Bilar överallt. Och motvind. Men sen blev vi inledda på en liten mindre väg i drygt en mil, och här gick det mycket lättare. Nu kom krafterna tillbaka, likaså solen. Jag tror jag träffade Hasse Alfredsson precis när vi svängde av.. Iaf någon som verkligen liknade Hasse Alfredsson på cykel och i hjälm. Men snabbt efter det hakade jag på två tjejer och en kille som började prata med mig – wowawewa!

Det var det här jag hade saknat under alla mil innan, att det inte var någon gemytlig stämning – jag hade trott att man skulle kunna cykla runt bland olika grupper, snacka med folk, få tiden att gå, men icke sa nicke – folk pratade med sina cykelkompisar/klungkompisar, eller så pratade man inte alls utan fokuserade järnet på att köra. Så det var väldigt trevligt att få töla lite – vi peppade varann i backarna och jublade när vi såg 10 km-skylten. Mindre än en mil till mål!!

När vi kom ut på motorvägen igen släppte jag dem, de skulle försöka öka sista biten vilket jag inte riktigt var upplagd för, men efter en stund kom det tre grabbar som höll ett riktigt bra tempo så jag tog rygg på dem hela vägen in i mål – wihaaaaa!

MÅÅÅÅÅL!

sportograf-62946055_lowres

sportograf-62948580_lowres

8. Målgång 1

8. Målgång 2

Målfoto med Richard!

8.1 Målfoto med Richard

sportograf-63027916_lowres

sportograf-63027956_lowres

sportograf-63027957_lowres

Målgång

Fy fasiken vad gött! 17 timmar 9 minuter. Vätternrundan. I did it!

Birger fick tag på speakern och vips var det intervju, medalj, hälsa på Richard (den jäveln körde om mig efter några mil #skyllerpåkraschen) och krama om teamet. Ca tio minuter efter att jag gick i mål kom första Sub7-gänget. De slog rekord. De körde på 6 timmar 33 minuter (tidigare rekord 6 h 37 min). Jag var ute nästan elva timmar längre. Jaja, jag tror jag har hunnit se lite mer. Njuta av utsikten liksom..

9. Medalj

10. Diplom

sportograf-63174623_lowres

8. Målgång 4

8. Målgång 3

 

0