Mina föräldrar fick beskedet från mig på telefon senare samma kväll. Direkt efter besöket på hjärtmottagningen gick jag och fikade med mina vänner. Att jag kunde prata och skratta som vanligt måste varit en del av chocken.
Handlingsförlamningen satte in när jag kom hem. Länge höll jag telefonen i handen och bara stirrade. Hände verkligen det här? Var jag på väg att ringa hem och berätta att jag, deras yngsta dotter, behövde en hjärttransplantation? En transplantation jag redan var övertygad om att jag inte skulle klara. Hur inleder man det samtalet? Vart börjar man?
”Hej mamma! Hur är det? Vad gör ni? Jaha, Johan har åkt ut ur Mästekocken? Och du har klippt håret på Farmor, vad trevligt! (MÅL!) Och pappa tittar på hockey hör jag – Färjestad? Nähä, Luleå. Vad bryr han sig om Luleå? Jaja, hockey som hockey. Nä, här händer väl inget särskilt. Sitter och gosar med Trassel. Och ja, just det, jag kommer behöva ett nytt hjärta för det jag har lever jag inte länge med. Men annars är det bra, var och fikade med tjejerna förut. Muséet har fått in en ny sorts te.”
…
Det var inget roligt samtal. Det var tungt. Det var jag som fick lugna mamma och säga att allt skulle bli bra. Att det var okej. Att jag mådde fint. Att det inte var säkert att det behövde bli transplantation. Det skulle specialisterna på Sahlgrenska avgöra. Så vi får vänta och se. Jag klarar mig säkert utan. Vi ska inte oroa oss i onödan.
Jag utelämnade dock att det redan var uteslutet att jag skulle bli frisk på mediciner. Att jag redan nu visste att jag skulle behöva sätta samman mina bankuppgifter, mina rörliga och fasta kostnader, mina lösenord, mina biblioteksböcker, telefonnummer till allt som skulle behövde avbokas, Trassels försäkringspapper. Hur jag ville ha min begravning.
Det var både positivt och negativt att jag blev den som lugnade. Det gör mig alltid lugnare att få formulera och säga högt att allting kommer att ordna sig. En del av hjärnan aktiveras och börjar tro på det jag säger. Samtidigt som det också kan vara skönt att få vara den som blir lugnad – av någon annan och inte mig själv.
Jag har väldigt livlig fantasi. Jag målade upp hur jag skulle gråta och skrika när de rullade iväg mig till transplantation. För där tog det slut. That’s it. Hit men inte längre. Du behöver inte oroa dig för någon 30-års kris för du kommer aldrig få någon.
Jag visste ingenting om vad det innebar att transplanteras. Bara att jag inte skulle klara det. Det var ett stort, svart mörker. Ett enormt hål som svalde allting och efter det fanns – ingenting. Jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara. Där tog min fantasi slut.
Julen då jag skulle blivit frisk kom och gick.
Inga kommentarer ännu.