Wihaaaaaa!!!
Premiärtur på inlines! Tror kanske att jag åkte när jag var elva-tolv år sist. Så lite lagom 16-17 år sedan. Och då åkte jag i några minuter, sen gav jag upp. Det durade för mycket i benen och var inte alls kul minns jag.
Men när Wicci föreslog inlines som utomhusträning så lät det svinroligt, och jag var inte sen att nappa på det.
I fredags köpte jag ett par inlines. Igår köpte jag ett par till. Så nu har jag två par grillor. Borde räcka. Inklusive skydd. Och ny hjälm. Och utomhusspetsar till stavarna.
Birger var med och dokumenterade. Chaufför för dagen var hans barnbarn Erica. Solen strålade. Klarälven glittrade. Benen durade. Jag var som Bambi på hal is.
”Fan”, tänkte jag. ”Jag skulle haft en kudde i rumpan.”
Men det gick över förväntan. Jag höll mig på benen hela tiden. Fötterna slutade dura efter 500-600 meter (jag trodde aldrig det skulle gå över och tänkte om och om igen att det här kommer inte gå, det här kommer inte gå, det här kommer inte gå), och även om jag stapplade till ett par gånger så fick jag in snitsen mer och mer.
Totalt blev det en jungfrutur på 10,5 km. Inte illa pinkat.
Dock fick jag inget fäste alls med stavarna. De bara gled undan.
Vi upptäckte de sista hundra metrarna att jag hade haft spetsarna åt fel håll.
Gör om, gör rätt.
Inga kommentarer ännu.