Alltså det här är helt otroligt.
Bara några dagar kvar till Lidingöloppet. Sista loppet i Klassikern.
Alla frågar hur det känns, och det känns bra. Pirrigt, men bra, brukar jag svara.
Förutom att min ena stortånagel halvt lossnade efter Krav’en igår, så jag kommer få tejpa tån om jag ska kunna springa. Annars lär det göra ont. Så det var ju lite halvt onödigt kan jag tycka.
Det var också sista passet med Lena idag.
Sjukt. Sista passet. Vi har setts i stort sett varje vecka sen november förra året! Jag vet inte om jag ens kan börja beskriva hur stor skillnad det har medfört att fått träna med Lena! Utan henne hade jag aldrig kommit så här långt!
Hon pushar, peppar, uppmuntrar och är så otroligt positiv! Hon har aldrig tvivlat. Hon har alltid motiverat. Jag har aldrig gjort samma träningspass två gånger (förutom några intervaller för att se om det har skett några framsteg), utan det har alltid varit varierat, proffsigt och man kan se nyttan med varje övning.
Sen är hon underbart härlig hela hon – även om jag ibland varit trött och grinig så kan man inget annat än att göra sitt bästa, för jag menar, det är ju Lena!
Det kommer bli tomt…
Jag var och lämnade prover imorse, inför min halvårskontroll här i Karlstad om någon vecka. Började så smått undra vad dopingteamet på Lidingö skulle säga om de såg mina provresultat… Det finns tydligen en läkare på WTG (World Transplant Games) som säger:
Om ni testar clean så skickar jag hem er!
Missförstå mig rätt. Jag är inte dopad, men mina värden ser ju lite annorlunda ut. Det enda jag är dopad på är livet.
Inga kommentarer ännu.