Arkiv | Sjukhus

Dopad på livet.

Av Emma Dalman den 23 september, 2015 i Sjukhus, Träning

Alltså det här är helt otroligt.

Bara några dagar kvar till Lidingöloppet. Sista loppet i Klassikern.

Alla frågar hur det känns, och det känns bra. Pirrigt, men bra, brukar jag svara.

Förutom att min ena stortånagel halvt lossnade efter Krav’en igår, så jag kommer få tejpa tån om jag ska kunna springa. Annars lär det göra ont. Så det var ju lite halvt onödigt kan jag tycka.

Det var också sista passet med Lena idag.

Sjukt. Sista passet. Vi har setts i stort sett varje vecka sen november förra året! Jag vet inte om jag ens kan börja beskriva hur stor skillnad det har medfört att fått träna med Lena! Utan henne hade jag aldrig kommit så här långt!

Hon pushar, peppar, uppmuntrar och är så otroligt positiv! Hon har aldrig tvivlat. Hon har alltid motiverat. Jag har aldrig gjort samma träningspass två gånger (förutom några intervaller för att se om det har skett några framsteg), utan det har alltid varit varierat, proffsigt och man kan se nyttan med varje övning.

Sen är hon underbart härlig hela hon – även om jag ibland varit trött och grinig så kan man inget annat än att göra sitt bästa, för jag menar, det är ju Lena!

Det kommer bli tomt…

Jag var och lämnade prover imorse, inför min halvårskontroll här i Karlstad om någon vecka. Började så smått undra vad dopingteamet på Lidingö skulle säga om de såg mina provresultat… Det finns tydligen en läkare på WTG (World Transplant Games) som säger:

Om ni testar clean så skickar jag hem er!

Missförstå mig rätt. Jag är inte dopad, men mina värden ser ju lite annorlunda ut. Det enda jag är dopad på är livet.

Rekord på arbets-EKG!

Av Emma Dalman den 21 april, 2015 i Organdonation, Sjukhus

Jävlar vad jag var taggad inför arbets-EKG’t.

Jag menar, det är ju en del som har hänt sen förra året. Träningsmässigt, alltså.

Ett arbets-EKG går till på följande sätt:

Jag kopplas upp med EKG-elektroder, får en blodtrycksmanschett runt höger arm, och så tas EKG och blodtryck i vila. Sedan flyttar jag över till en träningscykel, med elektroder och manschett kvar. Väl läkaren har varit inne och hört sig för om mitt allmäntillstånd så börjar jag cykla.

Hastigheten ska hållas mellan 60-63, och ca varje minut ökas belastningen. Då tas också nytt blodtryck, och jag ska skatta på en skala hur andfådd jag är, hur ansträngt det är för benen och om jag har någon bröstsmärta.

Sen kommer den jobbiga delen.

Jag får hålla på precis hur länge, eller hur kort, jag vill.

Det är alltså upp till mig att ge mig när jag tycker att det räcker. Vilket är skitsvårt. Inte att ge sig, utan att fortsätta. Min hjärna funkar så att om jag inte absolut måste ta i så ger jag mig. Och direkt efteråt tänker jag att jag skulle kunnat ge det iaf två minuter till. Eller fem.

Förra året kom jag upp i 117 % av förväntad kapacitet. Det ville jag slå i år.

Vi transplanterade förväntas klara 80 % av vanliga icke-transplanterades kapacitet. Så vårt 100 % är 80 % för en vanlig dödlig. Om vi gör 120 % så är vi alltså uppe i 100 % för vanliga. Hänger ni med?

Förra året var jag 3 %-enheter under en ”normal” människas kapacitet. Skulle jag komma över 120 % (räknat för mig) så skulle jag alltså ha bättre kondition än genomsnittssvensken, som inte genomgått en transplantation.

Självklart ville jag över 120 %. Sköterskan hjälpte mig räkna ut hur många watt jag skulle behöva komma upp i för att nå mitt mål.

Nu pushar du mig, okej?

..sa jag till henne innan testet skulle börja. Jag ville veta när jag närmade mig 120, så att jag inte gav upp för tidigt.

”Nu är det en minut kvar till 120 %!”

Redan? Det här går ju bra. ”Och där passerade du 120! Nu är det bara upp till dig, i ditt huvud, hur länge du vill hålla på.” Jahapp. Där kom det där svåra igen. Hur länge skulle jag orka. Hur många watt cyklar jag på nu? frågade jag. ”187″. Okej, tänkte jag. Över 200 borde jag klara.

Vid 201 gav jag upp.

Vilket visade sig vara REKORD!

Jag verkar vara första kvinna (hjärttransplanterad?) som cyklar över 200 watt! Det motsvarade 135 % av förväntad kapacitet. Jag är alltså 15 % bättre tränad än genomsnittssvensson, det ni!

(mitt skryt fick jag äta upp med råge i tisdagskväll på krav’en, när uppvärmningen var att springa – ha! jag som inte kan springa om jag inte redan är varm, pumpen måste fått komma igång i minst en halvtimme innan jag kan springa… jaja, så kan det gå)

Tvåårskontroll!

Av Emma Dalman den 21 april, 2015 i Organdonation, Sjukhus

Ämne: Tvåårskontroll.
Tid: 20-21e april.
Plats: Sahlgrenska.

Undersökningar:
- Lungröntgen
- Ultraljud av hjärtat
- Arbets-EKG
- Njurfunktionsbedömning
- Läkarbesök
- Sköterskebesök

Hm? Ingen biopsi? What the..?

Jag ringde faktiskt Sahlgrenska för en vecka sedan för att höra så att de inte missat att skriva med biopsi på kallelsen. Men nej, nu görs inga fler biopsier. Ever. OM inte blodproven visar något skumt, eller att jag får symptom som kan tyda på en avstötning. Men annars – no more biopsier! YAY!

Det är lite läskigt samtidigt, det är ju enda sättet att säkert veta om jag har en avstötning eller inte. Fast det är underbart att slippa lägga sig under kniven varje gång.

Lite ska de karva i mig nästa år, då är det kranskärlsröntgen och hjärtkatetrisering. Men det är ett helt år till dess!

Och hur har det gått på årskontrollen då? Jo – lysande!

Resultat:
- Lungrönten: Prima.
- Ultraljud: Prima - läkaren noterade även att mitt hjärta har anpassat sig till min ökade träningsmängd, vilket är jättepositivt.
- Arbets-EKG: REKORD! (separat inlägg finns om detta, men det gick alltså bra)
- Njurfunktion: Inte fått svar på än.
- Läkarbesök: Ingen anmärkning – läkaren var imponerad över hur väl jag och mitt nya hjärta kommer överens. Det är inte alla som lyckas sänka sin vilopuls med bara träning, och sen komma upp så högt i puls som jag gör vid belastning. Det är med andra ord helt galet bra.
- Sköterskebesök: Ingen anmärkning – mer än att det är mysigt att träffa dem igen.

Hello Göteborg!!! (och en karavan med segway-people)

Frukosten på Panorama is amazing!

Taggad för årskontroll!

Here we go – gröna stråket 2!

Hälsade på hos TIVA – och Bengt var där!!

Och det var även Marie!!

Vilka härliga minnen jag har av Bengt och Marie – vi har dansat slow fox, rymt till 15:e våningen, infört ett teckenspråk kring vattenglas, haft hallucinationer (inte tillsammans), snackat övningskörning och biodling, tränat på att stå och gå, fått en hel del smällar av munskydd och ögonlappar, tittat i fotoalbum och pratat resor och katter.

Det var stunder som dessa (minus hallucinationerna) som gör att jag ändå ler när jag tänker på dagarna på intensiven. Bengt, Marie, Pia, Rosa och alla härliga, underbara människor som jobbar där – ni är fantastiska! Jag skulle vilja skicka er tusen röda rosor varje dag, ge er hundra kramar i timmen, och ge er ett SMILE varje sekund.

Men det blir lite svårt.

Så jag gör det jag kan. Jag hälsar på, jag kramar om när jag kan och hoppas att ni tycker det är lika kul som jag gör. Det var hos er som livet började på nytt. Mitt nya hjärta började slå, och det har inte missat ett enda slag sen dess.

Tack till all fantastisk personal – ni är hjältar!

Och tack till min egna hjälte. Min donator.

Träning

Måndag - räknas arbets-EKG? Kort, högintensivt pass?

Tisdag - aktiv vilodag med Krav Maga på kvällen.

Jenny’s väntan

Av Emma Dalman den 24 augusti, 2014 i Organdonation, Sjukhus

Idag fick jag mitt alldeles egna Jenny’s väntan-armband!

Jenny väntar på en njure och en bukspottkörtel och har väntat sen februari 2013. Hon bor heltid på sjukhus, får dialys 12 timmar per dag varje dag i veckan och trots ständiga motgångar har hon en enorm fighting spirit – och tillverkar sedan några veckor tillbaka egna stödarmband. En del av intäkterna går oavkortat till MOD (så på ett sätt har jag finansierat mig själv) och resten används främst till Jenny’s oerhörda medicinkostnader.

Vill ni också stödja Jenny?

Köp ditt egna armband på http://jennysarmband.tictail.com !

Back to reality

Av Emma Dalman den 13 augusti, 2014 i Heartcore, Okategoriserade, Sjukhus

Idag drog jobbet igång igen efter en liten kort ledighet. En och en halv veckas semester blev det – lite missbedömt dock då alla andra kom tillbaka samma dag som jag tog ledigt, så det har blivit en del mailläsande ändå.

Inledde dagen med provtagning. Chansade och tog bara ett plåster med Emla-kräm (bedövningssalva) i ena armvecket. Brukar vanligtvis sätta plåster på båda armarna, eftersom det tenderar att krångla så. Men nu börjar plåstren sina så det är inte så många kvar, och då får det blir lite indragningar. Som tur var gick det fint på första sticket (yay!). Phiu. Alltid lika lättad.

Heartcoresidan har fått ännu en uppfräschning. Det är fler förändringar på gång under hösten, men nu börjar den hitta sin form mer och mer.

PIP och P4

Av Emma Dalman den 5 juli, 2014 i Media, Roligheter, Sjukhus

Nu är jag utskriven och fri som en fågel!

Fick komma hem i onsdags kväll. De skulle bara ta lite fler prover till reumatologen innan jag fick gå. Japp.. Jag var redan stucken två gånger den dagen. En av deras bästa usk’or gällande stickteknik kom in. Första. Andra. Tredje. Nej. No. Nope. De fick skicka ner mig till narkosen för att få stickhjälp. Hennes kommentar innan jag gick var ”Jaha, ja jag tänker då INTE köpa någon Trisslott idag i alla fall..”

Där nere gick det lite bättre. Första sticket (dvs nr 6 för dagen) gick bra. Men efter halva mängden rör bestämde sig nålen för att hoppa ur och blodet sprutade ut från handryggen. Ett nytt försök. Njet. Ett till. Nein. När narkossköterskan insåg att vi var upp i åtta punkteringar på en och samma dag gav hon upp. ”Du är alldeles sönderstucken så det är ingen idé”.

Så jag fick vackert bege mig till lab igår för att lämna de sista proverna. Tänka sig, jag som varit så ofta på lab, och så har jag helt missat att de har världens häftigaste konstverk i taket! Tittar tydligen inte så ofta upp..

På lab tog det bara fyra stick. Till och med Emin, expert gällande just mina blodkärl, behövde flera försök på sig. Han såg ut att vara i upplösningstillstånd, stackarn.

Så nu njuter jag av min nyvunna frihet genom att gå på festival. Putte är i parken i år igen – och gratis till råga på allt. Något ska man väl få för att man missar överlevnadslägret. Jag skulle ju varit ute och bajsat i skogen vid det här laget. Istället lyssnar jag på Stiftelsen, Linnea Henriksson och Nause i Mariebergsskogen och håller mig tills jag kommer hem.

Passade på att klämma in ett framträdande i P4 Värmland också.

Linnea Henriksson på Putte i Parken

Jag och Therese på PIP

Nause

Träffade en häst.

Home sweet home

Av Emma Dalman den 1 juli, 2014 i Sjukhus

Åh det är så underbart att vara hemma på CSK!

Jepp, det är mitt andra hem nu för tiden.

Helgen i Sundsvall blev precis så härlig och fantastisk som jag trott. Till vänster hade jag Tant SnarkFis, som envisades med att prata med mig fast jag hade dragit för skynket och ställt för en skärmvägg. Okej jag fattar att du har det tråkigt, men jag tittar på Glee och har hörlurarna instoppade. Och nej, jag behöver ingen skvallertidning från allrummet. Tack, men nej tack. Va? Nej, jag tycker inte att maten är för salt, jag gillar salt. Huh? Ja, jag sover. Klockan är 06.30 på morgonen..

Leave me the fuck alone!

Som tur var (eller?) så fick hon sällskap av Tant HostKräks på söndagen, som placerades mitt emot mig. Oj vad det snattrades. Och klagades. Och upprepades. På norrländska.. Ni förstår the pickle jag var i.

På måndagen hade jag sovit totalt 5 timmar sett till hela helgen och var helt förstörd – så sista natten lyckades vi finna ett privat rum åt mig.

Nog för att de var effektiva i Sundsvall gällande vården och tog tag i saker och ting på studs, men jag kan inte säga särskilt mycket positivt om maten. Ta mattiderna till att börja med. Frukost serverades 08.30, ibland 08.50, och lunchen kom 11.15.. Det var knappt man hann svälja frukostmackan. Sen skulle det vara fika vid 14.00. En gång frågade de om jag ville ha något, sen verkade det glömmas bort de andra dagarna. Middagen kom kring fem-halv sex. Då var jag utsvulten eftersom jag inte orkat äta särskilt mycket till lunch. Omedelbart efter middagen frågades det om kvällsfika. ”Ni skojar väl nu?” frågade jag första kvällen. Men åh nej. Så det är alltså meningen att patienterna ska äta sista målet vid 19 på kvällen, för att sen ha över 13 timmars nattfasta?

Hell to the no!

Jag påkallade uppmärksamhet vid nio-halv tio istället och bad om en macka. Nog för att min aptit inte är vad den en gång var, men helt uppfuckad är jag inte.

Sen kommer vi till själva maten.

Jag tror en bild säger mer än tusen ord.

Röntgen igår visade att allt såg bra ut internt. Inga proppar i lungorna. Så idag transporterades jag hem till kära avdelning 57. Här känns det tryggt. Alla känner till mig, vet hur jag funkar, vilka nålar som är bäst att använda på mig, det står till och med EMLA med stora bokstäver under mitt namn på tavlan så fort jag kommer in. Jag behöver inte ens säga något. Aaah. Home sweet home.

Kvällsunderhållningen på Sundsvalls sjukhus. Kolla in de andra patienternas EKG.

Turistade lite på vägen hem. Såg Dalahästen.

Så nära, men ändå så långt bort

Av Emma Dalman den 28 juni, 2014 i Sjukhus

Igår fick jag ställa in överlevnadslägret.

Fy fan helvetes jävla skit förbannade piss jädra fucking satanista perkelle.

Jag var ju så nära. Fysiskt, psykiskt, mentalt, kroppsligt. För tio minuter sedan skulle jag ha blivit upphämtad. Om en timme och en kvart skulle det varit samling i Fränsta och inackordering i militärtält. Ikväll skulle jag lyssnat på första ”lektionen” i överlevnad. Imorgon skulle jag lärt mig allt om nödsignaler, bivacker och förflyttning. På måndag om jakt, fiske, egenvård och eld. På tisdag förmiddag om växter, rötter och vatten.

Efter lunch på tisdag skulle vi gått ut i skogen och överlevt till fredag kväll. Enda utrustningen skulle varit kläderna på kroppen, regnjacka, kniv och eldstål.

Eftersom jag har problem att böja mig ner och få på mig strumporna, samt ta mig ner och upp från en vanlig toalett, så förstår jag rent konkret att det skulle blivit svårt. Och samma del av mig förstår också att det inte skulle blivit särskilt roligt om varje andetag är en pina. Likaså inser jag att det kommer bli mycket bättre att göra kursen när jag är helt fit for fight och att det smartaste är att vänta.

Men.. Åh. Det är verkligen inte synd om mig. Det finns de som har det så mycket värre än att de fått ställa in en kurs och istället bli omhändertagna på sjukhus. Det finns de som har det mycket kämpigare än att få personalen på ett nytt sjukhus att förstå att ens blodkärl är stenhårda och det spelar ingen roll att du är ”världsbäst” på att sticka – det är mig det går ut över – och jag vill verkligen att vi tar på emlakräm och bedövar först. Det är en fis i rymden att oförberedd behöva tömma höger lunga på vätska, eller att få en PVK insatt efter några misslyckade försök för att sen få veta att den är för liten för att klara av kontrastvätskan som behövs för skiktröntgen så vi får sätta en ny och större PVK – som i sin tur tar fem stick innan man hittar rätt och får den att fungera – för att direkt efter få beskedet att det blir nog ingen skiktröntgen eftersom det sliter så mycket på njurarna och ett blodprov räckte.

Nej då, jag ser positivt på tillvaron och är inte alls bitter över det faktum att jag är 55 mil hemifrån och inte får använda min mobil på den här avdelningen, att de serverar lunch så tidigt att jag knappt hunnit svälja frukostmackan och att jag nu ska bli flyttad till en 3-sal och behöva dela utrymme (och toa) med fisande, snarkande och ojande åldringar, när allt jag vill är att titta på serier (utan hörlurar) och försöka sova på nätterna (utan hörselproppar).

Det känns jättebra. Det kommer bli en underbar helg det här.

Kvällsmat.

Utsikten från avd 27, HIA, mitt enkelrum.

Bedövad och redo för provtagning. Bäst att gardera sig.

Det blir aldrig som man tänkt sig

Av Emma Dalman den 27 juni, 2014 i Roligheter, Sjukhus

Vad var det jag sa, att de säkert hade bra sjukhus i Sundsvall också? Höh, ja det får jag verkligen inspektera på nära håll.

Jag hann hälsa på Matt och Jennifer i exakt 6.5 timme innan det var dags att åka till akuten.

Men det var trevliga sex och en halv timme. Vi åt en traditionell engelsk söndagsmiddag (fast det var torsdag), åkte ut till Birsta City som är Nordens största köpcentra och tog en fika, smet upp till Södra Stadsberget och kollade på utsikten, och slutligen tog Jennifer och jag en liten promenad runt Sidsjön. Vi fick ta det väldigt lugnt, stanna flera gånger och i sista backen upp gick jag baklänges.

Det påminde alldeles för mycket om hjärtsvikten för att ens vara det minsta lustigt.

Jag skrek rakt ut när jag satte mig i bilen. Ingen ställning var bekväm. Ont, det gör ont, det gör ont. Vi hade redan pratat om att jag skulle försöka få en tid hos en av läkarna på vårdcentralen där Jennifer jobbar dagen därpå, men vi insåg att ingen primärvårdsläkare skulle våga ta i mig med tång – utan jag skulle ändå bli skickad till akuten. Då åker vi dit direkt på fredagsmorgon, bestämde vi. Men när Matt hämtade oss efter promenaden undrade han varför vi inte åkte in direkt. Ja, jo, det lär ju knappast bli bättre under natten.

22.30 plingade vi på hos Sundsvalls akutmottagning. 22.36 fick jag komma in. Ordet ”transplanterad” har lika stor effekt i Västernorrland.

Natten spenderades på AVA. Akutvårdsavdelningen.

The stuffing was to die for!

Birsta City – allt du behöver förpackat under ett och samma tak.

Utkikstornet på Södra Stadsberget.

Utsikten från Södra Stadsberget.

Nya bron som byggs för att leda om E4′an från Sundsvalls centrum.

Jennifer in tha car.

Promenad vid Sidsjön.

Sidsjön.

Sundsvalls akutmottagning.

I’m out bitches

Av Emma Dalman den 18 juni, 2014 i Okategoriserade, Sjukhus

Äntligen utskriven! Yaowza det känns härligt!

Anlände till hemmets lugna vrå och möttes av… ett oväsen utan dess like, och en förkrossande doft av målarfärg. Fönstermålaren hade anlänt! Med radion på högsta volym. En vecka efter inplanerad målning. Han knackade på rutan o bad mig öppna alla fönster så han kunde nå alla kanter. Det blir strålande målning men outhärdligt i lyan. Fick ta min huvudvärk och tillflykt till parken nere vid Vågmästaren. Nåja, sämre kunde det ju varit. Jag menar sol, vatten, lite flugor och ett studentkårsfirande är helt okey sällskap. Glömde nämna Allers också. Ett korsord förlänger livet.

1 2 3 Next →