Nu var det över en vecka sedan jag sprang, och i stort sett varje gång jag springer på senaste tiden har jag haft som målsättning att NU, idag händer det, det är idag jag springer över två mil!
Och varje gång blir det: nähej, inte den här gången heller.
Jag körde les parents till flyget (de ska till Rhodos och fira att mamma blir panchis) och min plan var att vara redo att åka ut till Skutberget och köra ett två-timmarspass på direkten efter att jag hade släppt av mor och far. Men jag var inte riktigt klar… Eller inte alls klar. Så väl jag kom hem och var ombytt och redo hade jag inte så lång tid på mig att springa innan jag skulle iväg på kvällen.
Det blev en mil i alla fall. 10,45 km för att vara exakt.
Och det kändes jättebra! Jag hade kunnat fortsätta längre!
Det är fortfarande inte något snabbt tempo, men det behöver det inte vara. Jag har in my mind satt upp ett nytt mål – att om ett år vill jag springa milen under en timme. Dvs på 59.59.
Det känns rimligt.
Så nu på Lidingöloppet har jag samma inställning som tidigare – jag ska ta mig runt, jag ska klara reptiderna, och det får ta den tid det tar.
Som Micke alltid säger: ”RÖR på dig Emma!”
Inga kommentarer ännu.