För att dokumentera den förändring (som jag hoppas ska ske) så hade jag en photosesh idag med Hampus Krampus. I mina ögon är han ett fotogeni.
Nu krävs det inte jättemycket för att jag ska tycka att någon är ett fotogeni, eftersom jag själv envisas med att glömma allt om bländare, ISO, f-tal och fokuspunkter fortare än kvickt. Men ändå. Hampus är verkligen tha man när det kommer till media.
Jag hade enorm tur som lyckades boka in honom några timmar idag, då han och Elin planerar sin galna tripp till Mongoliet och sitter upp till öronen i visumansökningar, passfoton, crowdfunding, bilder på hajar och rädda barn – kolla in deras projekt på Äventyrsrally.se.
Nu har jag skrivit ner allting Hampus sa om hur man tar bra kort. Det är i och för sig ingen garanti eftersom min far ständigt skriver ner instruktioner till sig själv om hur man för över foton från kameran till datorn, byter låtar på mp3-spelaren, lägger in nya kontakter i iPhone – men varje gång han ska göra det så är instruktionen spårlöst borta. Och så sitter vi där igen.
Om vi ändå pratar före-bilder så kan vi lika gärna prata förebilder.
Här någonstans är det jag siktar på.
Realistiskt? Ingen aning. Vi får se.
Så här ser jag alltså ut nu.
Jag vill poängtera att jag inte tror att mitt självförtroende och värde som människa sitter i hur jag ser ut, eller i procentandel fett på kroppen, eller antal centimeter utbuktande muskler. Jag tycker om mig precis som jag är. För det mesta. Förändrar jag ingenting till det yttre så är det helt okej. För det är den inre resan jag är mest intresserad av. Men jag är nyfiken på att se hur jag som transplanterad svarar på träning av mer seriös sort. Hur ripped kan jag bli?
Trodde för en sekund att det inte skulle bli någon träning idag, men jag tog mig ut på en kvällsrunda runt Lambergtjärn. Lilarosa himmel, en man i en roddbåt, hundar i koppel. Jag orkade till och med corepass 2 hemma efteråt. Inte fullt ut, men bättre än i torsdags. Alltid något.
Stötta deras projekt, följ deras resa!
Inga kommentarer ännu.