Jag visste det. Jag kände på mig att det var något knas i kroppen.
Direkt efter bröllopet – som gick som på räls med en härlig ceremoni i kyrkan och en underbar middag i Cedergrenska tornet, vackert väder, alla sa ja, ingen talare svimmade, all teknik fungerade (till 97%), maten var supergod och dansandet fortsatte inpå morgonkvisten – så tyckte min kropp att nu passade det att bli förkyld.
På måndagsmorgonen var det inte jättelätt att träna, så jag tog det lite lugnt. Ökade ingenting utan låg kvar på 10 minuter rodd.
—
Rodd 10 min – 1650 meter.
Plankan 40 sek.
—
Har insett att jag ska börja göra plankan INNAN jag ror. Jag skakar så det är skrattretande.
Nu har jag även koll på pulsen i och med min pulsklocka (som jag äntligen kom ihåg att ta med mig). Den ligger på ca 125-130 när jag börjar uppvärmningen. Vid stigning 3-4 går den upp till 135-140, och som högst är den på 160 vid stigning 10 – men det är en liten stund, sen håller den sig kring 154-157.
Vid rodden var pulsen efter 3 min 174, sen höll den sig kring 160 resten av passet.
Och den går snabbt ner till 130, och sen till 125, när jag slutat ro.
—
Och idag är jag kanonförkyld. Nyser, hostar, öm i skallen, raspig i halsen.
Det är så synd om mig.
Inga kommentarer ännu.