Skinnarloppet

Av Emma Dalman den 23 februari, 2015 i Okategoriserade

Då håller vi tummarna för att gårdagens lopp har seedat upp mig något inför Vasan.

Fyra komma två mil på fyra timmar och två minuter.

Hmpf. Not likely.

Jag är med all största sannolikhet kvar i startled 10. Längst bak.

Men det var ett underbart lopp igår. I alla fall halva. Fantastiska spår, djupa och bra, rena från skräp, man kunde lita på dem i nedförsbackarna, och så var de snabba som satan. Vädret var lika lyckat – uppehåll, solen tittade fram titt som tätt, inte för kallt och inte för varmt – dock en något irriterande motvind på sina håll. Nackdelen var att jag inte hade så mycket till fäste. Allt försvann i de isiga spåren, och jag orkar inte trycka ner skidorna tillräckligt (behöver lägga på mig lite mer muskler så jag blir lite tyngre). Men jag svischade fram och stakade så mycket jag bara orkade.

Andra varvet gick trögt (även om jag efteråt upptäckte att jag var lika snabb som första varvet), för då började det ta emot. Det är min ländrygg som tar mest stryk, så var det vid Engelbrektsloppet också, och redan efter 25-28 km kom smärtan. Satan vad det gjorde ont, och även med musik i öronen var det svårt att fokusera på något annat. Ont det gör ont det gör ont. Det var allt jag tänkte på. Efter 33 km släppte det lite grann, men inte helt. Aldrig helt. Det är vid dessa tillfällen jag verkligen inte ser fram emot Vasan. Nio mil är långt.

Det var väl inte jättekul att upptäcka att jag var sist av damerna. Vet inte om det var min teknik eller min kondition som var den begränsande faktorn, men sist var jag. Nja, inte helt sist, det trillade in några herrar efter mig. Och om några av de kvinnor som bara åkte halva loppet, 21 km, hade åkt två varv som jag gjorde – då minsann, då skulle resultatlistan sett annorlunda ut.

Men det spelar egentligen ingen roll att jag var sist. Jag tog mig i mål, jag fick en medalj, och jag har aldrig åkt så fort förut! Okej, det var en snabb bana med många fina utförsbackar och flera ställen där man kunde staka och staka och staka – men ändå. Jag förstod ganska snabbt att jag var bland de sista tjejerna, vilket var lite tungt mentalt – tills jag tog ett snack med mig själv.

Vad tusan tänker jag så negativt för? Jag är här, eller hur? Jag får vara med om den här dagen. Jag får känna att min kropp orkar ta i, att mina muskler värker men de krigar på, känna vinden som blåser i håret och ögonen som tåras när det går riktigt fort nedför.