Kl.08.00 var det dags för Radio Metropol att ta upp ämnet organdonation. Givetvis fanns jag i studion tillsammans med Gurgin och Martin, och Martha var med på länk från kontoret.
En halvtimme hade jag fått höra att vi hade på oss. Ha. Det blev en timme och femton-tjugo minuter. Inte illa pinkat.
Efter att ha kånkat på mina väskor och min sovsäck installerade jag mig på tåg 572, med destination Sundsvall. Nu började axeln och ryggen göra sig påminda och morgonens lugn inför överlevnadsveckan var som bortblåst.
Hur tusan kommer detta gå om jag mår som jag mår nu? Hur bra hinner jag bli innan lördag? Om jag bara vilar och tar det lugnt, går det över då? Kommer jag kunna sluta sova sittandes rakt upp och ner som en pinne?
Jag har alltså i stort sett samma smärtor som de tre senaste gångerna jag blivit inlagd. Det gör ont utav bara f*n i nacke och axlar. Att ta djupa andetag är uteslutet. Ibland går det inte att andas allt. Nu har smärtorna vandrat ner i ryggen och dominerar skuldror och ländrygg. Jag kan inte luta mig tillbaka. Jag sitter stilla, med ståtlig hållning – eller halvt lutad över datorn som en förvuxen chimpans.
Det är tyst avdelning också så jag kan liksom inte sitta och oja mig.
Varför gör jag då detta? Varför åker jag inte hem? För jag vill ge det ett seriöst försök. Jag vill så gärna kunna vara med hela veckan. Jag har sett fram emot det här i över ett år, och blir det inte nu måste jag vänta två år till. Kalla mig idiotisk, dumdristig eller rent av galen – men märker jag att det inte går så får jag helt enkelt avbryta.
De har väl bra sjukhus i Sundsvall också..
