När man hälsar på hos vänner som har barn, så är det lätt hänt att följande uttryck dyker upp. ”Tant Emma”. Idag stämde det till punkt och pricka vid min visit hos Jenny och lille Lukas.
Jag har sådan olidlig träningsvärk sen graderingen för Krav Maga’n igår. Det är knappt att jag kommer ner på toaletten, och jag får dra mig upp med hjälp av handfatet. Trappor kan vi bara glömma och tar jag mig ner på en stol tar det lång tid att komma upp igen. Nej Lukas, tant Emma kan inte sitta i gräset. Vi tar med en stol till tant.
Men kul var det. Igår alltså.
Jag graderade med Tobias. Vi körde hårt. Fast jag försökte ta det lugnt så var det svårt att låta bli att ge järnet. Man dras in i våldet, i kämparglöden, i don’t-fuck-with-me-känslan. Våldet, oj, nu låter det lite väl.. Men det är så som det är. Pungsparkar, strypningar, slag mot ögon, huvud, näsa. Det kan inte klassas som annat än våld. Förutom att hela syftet med Krav Maga är att undvika det.
Vi ska tillämpa precis så mycket ‘våld’ som behövs för att ta oss ifrån en farlig situation. Hade man haft tävlingar inom Krav så skulle vinnaren vara den som inte dyker upp.
Vi klarade oss alla genom graderingen och jag kan nu stolt titulera mig P1, Practioner 1. Det finns upp till P5, sen Graduate G1-5 och Expert E1-5. Innan detta har jag alltså inte varit någonting alls. En liten nolla.
För att avrunda dagen mötte jag upp med flickorna från både Göteborg, Stockholm och Karlstad för Elins möhippa. Vi åkte ut till en stuga på Bomstads camping, blåste såpbubblor, klippte och klistrade, käkade ostar och spelade spel. Framåt midnatt stapplade jag och Ingrid hem till Herrhagen. Nu så, nu är ”semestern” i Grums över för denna gång. Karlstad, here I come.
Inga kommentarer ännu.