Jag som för några veckor sedan tänkte:
Efter Vasan, då lugnar det ner sig.
Ha!
Hur tänkte jag där? Nu ska jag ju inte bara cykla, utan även simma – samtidigt som jag måste komma igång med löpningen, annars hinner jag inte lära min kropp att springa innan Lidingöloppet, eller innan Argentina.
Visst, jag behöver inte längre lägga tid på att valla skidor på kvällarna, och åka flera mil dit det finns snö för att ens kunna börja träningen. Nu kan jag hoppa på cykeln direkt, eller snöra på mig skorna, eller kasta mig i Klarälven – eller ja, vi kanske kan vänta lite med utomhussimningen.. Men det blir ändå en hel del träning som ska till!
Idag stod intervallträning på schemat. Första löppasset på ca ett år.
Jag sprang fram och tillbaka med Lena, och Birger dokumenterade allting så det var bara att springa på. Vi var i Tyrskogen, vid en fyrvägskorsning av stigen, och körde 15-sekunders intervaller. Börja i mitten, springa på en av stigarna i 15 sek, vila 15 sek, springa tillbaka till mitten. Vila 15 sek, springa på en ny stig 15 sek, vila 15 sek, tillbaka på 15 sek. Och så nästa stig. Och så nästa. Det var ett varv.
Vi körde fyra varv, vilade två minuter, och sen fyra varv till.
Totalt 64 intervaller.
Det var jobbigt. Rejält jobbigt. Musklerna klarade mer, men det var andning och puls som satte stopp. Jag blev så enormt andfådd och blodet pulserade så att det dånade i huvudet. Hade det här varit innan Vasaloppet så hade jag nog blivit lite rädd och inte vågat ta i, men nu vet jag mer vad jag klarar av, och jag litar också mer på mitt nya hjärta. Jag fick också en enorm överraskning idag. Vi hade fått låna ett pulsband av Richard, och när vi satte på det så visade det på 88. ”Nej, skrattade jag, det här stämmer inte. Jag har ju över 100, ibland 110, i vilopuls!” När vi började gå raskt och värma upp ökade pulsen snabbt till 130-140 och jag kände igen mig själv igen, och tänkte mest att pulsklockan måste visat fel tidigare.
Men nu ligger jag hemma i soffan, har käkat middag och kollat på lite Big Bang Theory, och fick för mig att kolla pulsen via mobilen (appen heter ”Heart Beat”), och gissa vad?! Den var på 87 slag i minuten!
Jag har alltså, genom all träning jag ägnat mig åt de senaste månaderna, lyckats sänka min vilopuls från över hundra till 87!
Vaddå över 100 i vilopuls? Det är ju sjukligt, varför kollar inte människan upp det?!
kanske ni tänker nu, så här kommer en förklaring why:
När jag bytte hjärta var läkarna tvungna att kapa av alla nerver, både till det gamla och det nya, och när de satte in det nya hjärtat så gick det inte att fästa tillbaka dem (det är så yttepytte smått allting), så jag har helt enkelt inte alla nerver inkopplade. Bland annat saknar jag vagusnerven, den som lugnar ner hjärtat när man är avslappnad. På fackspråk kallas det ”parasympatikus”, det system som tar över när vi äter och ska smälta maten, sova, vila, är lugna, klappar katten osv. Det andra systemet heter ”sympatikus”, det som vi i dagligt tal kallar Fight or Flight, som kickar igång adrenalin, säger åt hjärtat att pumpa hårdare för nu är det fara å färde. Nu kommer inte kroppen lägga tid på att smälta mat och ta det lugnt, utan allt blod går till musklerna för nu gäller det att fly från den där sabeltandade tigern som jagar oss (eller tentan vi ligger efter med, jobbuppgifter som läggs på hög, barn som ska skjutsas till och från aktiviteter, storhandling på Bergvik en fredagseftermiddag, släktkalas, all sorts stress, eller helt enkelt – träning).
Jag har alltså hela tiden sympatikuspåslag, hjärtat slår hela tiden fortare. Förr, innan transplantationen, var min vilopuls på under 60 slag i minuten. Nu är den på över 100. Eller, som det verkar, kring 87-88.
Det råder delade meningar bland läkarna huruvida nerverna växer tillbaka igen. Vissa säger att de aldrig kommer att göra det, andra att de kan göra det men att det tar flera år. Jag har ingen aning om ifall min nu (något) sänkta vilopuls är ett resultat av nya nervbanor, min träning, eller en kombo, eller nåt annat. Jag får helt enkelt fråga farbror Doktorn.
Och som många andra idag har jag rockat sockorna rejält, för att uppmärksamma Downs Syndrom!
Träning
Torsdag - aktiv vila med Krav Maga på kvällen, men tog det väldigt lugnt då jag kände mig lite tjyvens..
Fredag - intervallträning med Lena i Tyrskogen. 15-sekunders intervaller, som beskrivet ovan.
