Arkiv | Okategoriserade

Kroppsliga förändringar

Stod nyss i duschen och insåg – men vad fan, jag har fått benmusklerna tillbaka!

Heeeelloooo! Det var längesen! Ni har varit saknade – underbart att ha er hos mig igen :)

Sen kanske det är önsketänkande, men det känns även som om rumpan har blivit lite fastare och liiite mindre. Hejsan hoppsan, ja det är ju ingen direkt dålig sidoeffekt av att börja träna igen.

Imorgon blir det ut och rollerblade’a – bara det inte regnar (= seriös halka), då blir det cykel inomhus. Inte riktigt lika skoj, men what the f. Kan ta med mig boken, eller en film på iPaden, eller en ljudbok i mobilen. Hmmm, kanske ska hoppas på regn ändå…

0

Första filmningen!

Igår filmade vi för första gången tillsammans med Birger, på Optimal Träning.

Wicci gjorde baselinemätningar med ultraljud – jag har tappat lite i muskelmassa sen i våras men inte så mycket som jag hade fruktat ändå, med en sommar utan träning bakom mig – och så körde vi några grundläggande övningar för att se hur jag låg till.

Uppvärmning på löpband (gång) med ökad lutning.

Rodd i roddmaskin i 3 minuter.

Plankan.

Det var inte så knepigt att filmas. Ibland visste jag inte om jag skulle titta in i kameran eller låtsas som om den inte fanns. För det mesta ignorerade jag den, och de gånger jag tittade dit fick jag små ticks för mig, inte riktigt så att jag sträckte ut tungan och grimaserade, men typ åt det hållet. Så jag fann det bäst att titta bort, se glad ut och fokusera på att andas rätt – dvs genom näsan.

Det är svårt att vänja sig vid en ny typ av andning, men det är nödvändigt att få till när jag kör hårdare och hårdare. Flämtar jag genom munnen blir jag snustorr på tre röda.

Plankan var ovanlig eftersom jag inte fick ha händerna ihop och fötterna isär. Istället skulle fötterna vara ihop och händerna vara platt ner i golvet riktade rakt fram. Detta för att man då hela tiden har ett och samma utgångsläge att arbeta med, och då kan jämföra och se förbättringar, men den här varianten är också tyngre.

Jag klarade 55 sekunder.

Vilket tydligen ändå är helt okej. Inte bra. Men okej. Vissa kanske inte ens klarar 30 sek.

Idag kollade vi in Tjurruset. Jag vill springa!!! Men det får bli om först två år. Nästa år har jag Lidingöloppet framför mig, och då tänker jag inte göra något så dumt som att riskera att stuka/vricka/bryta en fot eller ett ben två veckor innan. Så roligt ska vi inte ha det.

13. första filmningen

0

500

För inte så länge sedan passerades ännu en milstolpe.

500 dagar sedan min transplantation.

Vad passar bättre än att skicka ut TACK-kort till alla som stöttat mig under tiden. Som funnits där för mig. Räckt ut en hand. Gett en kram. Ett uppmuntrande ord. Ett fint sms. Skickat en rolig länk på youtube.

Ni betyder otroligt mycket – hoppas att ni vet det! Ett kort i brevlådan kan inte ens börja beskriva alla mina känslor – ni är underbara!

11. tack

0

Fläskläpp och kyckling

Idag var det första Krav Maga-passet (missade ju förra veckan).

Det var också första gången för nybörjarna. Prova-på-pass. Rekordmånga antal deltagare. Jag räknade inte men det var säkert 30 pers. Nya, inte totalt. Det var så kvavt att svetten rann på samtliga efter fem minuter.

Det första jag gör är att jag åker på en rejäl käftsmäll.

Men jag kan inte skylla på någon newbie. Det var en fellow Krav Maga-practitioner som drog till. Tur att jag hade tandskydd. Nästa sekund drog jag till honom. Tur att han hade tandskydd.

1-1.

Vet inte varför jag släpade med mig mina nya boxningshandskar och benskydd. De kommer nog användas mer framöver. Slängde i mig två chicken drumsticks – gillar att äta mat-mat på kvällen – och stupade i säng. Stockholm imorgon.

Skönt att vara igång igen. Härligt med trötta ben på vägen hem. Underbart med begynnande blåmärken på armarna.

10. kyckling

0

Back to reality

Idag drog jobbet igång igen efter en liten kort ledighet. En och en halv veckas semester blev det – lite missbedömt dock då alla andra kom tillbaka samma dag som jag tog ledigt, så det har blivit en del mailläsande ändå.

Inledde dagen med provtagning. Chansade och tog bara ett plåster med Emla-kräm (bedövningssalva) i ena armvecket. Brukar vanligtvis sätta plåster på båda armarna, eftersom det tenderar att krångla så. Men nu börjar plåstren sina så det är inte så många kvar, och då får det blir lite indragningar. Som tur var gick det fint på första sticket (yay!). Phiu. Alltid lika lättad.

Heartcoresidan har fått ännu en uppfräschning. Det är fler förändringar på gång under hösten, men nu börjar den hitta sin form mer och mer.

0

Säng säng säng, sova sova sova, säng säng säng

Det behövs slödagar ibland. Väldigt mycket behövs de ibland. Som nu.

Även om jag inte får träna så betyder inte det att jag inte kan sysselsätta mig. Jag är väldigt duktig på att sysselsätta mig. Jaga stolpar, lunchpicknickar, spela gitarr, gå lite på stan, olika sorters firanden, pyssla i Mariebergsskogen, dricka ischailatte, uteservering, sangria på Koriander, enchiladas på O’learys, Haga marknad, springa på bibblan och säkert massa mer som jag har glömt.

Jag har inte rört mig på hela dagen idag.

Kollat ”Heroes”, ”Glee” och ”How I Met Your Mother”. Jag och Trassel. Trassel och jag. Mmmm. Mys.

Jag har märkt att jag inte längre kan dammsuga under ”mitt” hörn på soffan. Hela stammen har sjunkit ner just där och avståndet till golvet har minskat markant. Välsutten soffa?  Mycket välsutten soffa.

5.2 säng

0

Vi poppar och poppar. WePoPoP.

Igår var det fest hos Hampus och Elin i Arvika. De ska bila till Mongoliet (!) och hälsa på sin fadderby – SOS Barnbyar.

Det blev en trevlig soirée med kvällsdopp (undertecknad valde att se på), signering av bilen och popcornsprovning. Jepp, popcornsprovning. Ni vet, som vinprovning och chokladprovning – fast popcorn.

En vän till Hampus, Bruno, driver företaget WePoPoP där man kan prenumera på popcorn. Man får då hem olika sorters majskorn (det är däri skillnaden ligger mellan de olika popcornen), information om smak, krispighet och vilken film just dessa popcorn passar utmärkt till, samt instruktioner för hur man poppar dem bäst i kastrull. Hela WePoPoP’s grundidé är att ta upp kampen för kastrullpopcornen och ge allas våra filmkvällar en helt ny dimension!

Det gav också kvällen en väldigt härlig feeling, med Bruno ståendes vid popcorngrytan och testade så att det verkligen gick att poppa på det spritkök Hampus och Elin ska ha med sig under resan. Resultatet? Lysande!

Jag nämnde lite kort om Hampus och Elins projekt tidigare i våras, och vill ni följa dem på deras äventyr kan ni göra det här: Äventyrsrally

Och för de som vill poppa excellenta popcorn, och kanske testa på en prenumeration (jag kan starkt rekommendera Zoño) så är det bara att besöka http://wepopop.com för mer info!

1.2 Bada

Kvällsdopp i Kyrkviken.

1.3 Bilden

Äventyrsbilen.

1.1 Mongoliet

Rebus: Morot Oliver Nektarin Gurka Oliv Lime Ingefära Ekströms Te

1. WePoPoP

WePoPoP demonstrerar!

0

Metropolen Grums

Är det redan torsdag? Gosh vad veckan går fort..

I måndags fick jag påfyllnad i skafferiet av Ruth och Ingrid som flyttade från stan. I tisdags slog jag på stort och käkare BBQ Ribs på Harry’s, efter att först ha sagt att jag inte skulle äta något alls. Igår hade jag långtråkigt, så idag tog jag mitt pick och pack och Trassel och for till Grums.

Tänker jobba härifrån resten av veckan. Jag känner mig alldeles för instängd i lägenheten. Särskilt när det är så olidligt varmt. Nej, åh nej, jag klagar inte! Absolut inte. Jag tyckte det var alldeles för kallt för någon vecka sedan, så jag tänker inte säga att det är för varmt. Jag bara konstaterar fakta.

Här kan jag sitta på altanen under ett parasoll och maila, skriva, ringa – samtidigt som Trassel jagar fjärilar, spanar in fåglar och fräser åt grannkatten (allt på behörigt  och inhägnat avstånd givetvis). Här kan jag andas. Hjärnan får lite mer syre, samt att jag inte behöver bry mig om att diska (prisa Gud för diskmaskin).

Jag berättade aldrig vad läkarna konstaterade innan de släppte ut mig förra veckan. Det var i stort sett ingenting. De vet fortfarande varken ut eller in. Sahlgrenska har inte mycket mer att komma med. De har aldrig sett det här tidigare hos någon hjärttransplanterad vad de vet. Jippie. Typiskt att jag ska fortsätta vara unik även efter transplantationen.

Reumatologen är inkopplade för att se om det kan vara någon reumatisk sjukdom i grunden, men när hon undersökte mig kunde hon inte upptäcka något särskilt. Jag väntar på provsvar men jag verkar inte passa in i bilden av en reumatisk patient.

Sahlgrenska föreslog två alternativ.

1. Jag får inte träna på 1-2 månader, och så får vi se hur det går.
2. Vi byter ut en (två?) av mina immunosuppressiva mediciner och ser om det hjälper.

Kruxet med alternativ 1 är – om det funkar, hur går vi vidare då? Jag kan inte fortsätta vara inaktiv. Det är inte jag för fem öre, och det blir lite svårt att åka Vasaloppet i mars om jag inte får träna.

Kruxet med alternativ 2 är att varje förändring av dessa läkemedel kan trigga igång en avstötning. Som kan trigga nästa, och nästa, och nästa. Har jag riktigt otur (sen när vann jag det genetiska lotteriet?) hamnar jag på ruta ett igen. Tillbaka på väntelistan. Eller så lyckas läkarna häva avstötningarna, men har det gått för långt så har jag fått sämre funktion i mitt nya hjärta. För varje avstötning riskerar nämligen transplantatet att försämras.

Så läkarna vill helst undvika alternativ nummer två. Vilket jag förstår. Problemet som uppstår är när de flesta läkare inte verkar tro att alternativ ett kommer att fungera. Utan de tror att jag kommer få ett bakslag vilken dag som helst och så kommer vi landa i att byta ut mina mediciner ändå.

Sen finns det de som tänker att allt detta bara varit en slump och att vi helt enkelt får hoppas att det inte kommer tillbaka.

Ursäkta? Vaddå stoppa huvudet i sanden och hoppas att problemet försvinner av sig självt?

Men medan vi väntar och ser vad som sker så klättrar jag på väggarna. Inombords. För om jag faktiskt skulle klättra på väggarna så vore ju det träning. Vilket jag inte får ägna mig åt..

Jag är glad att mitt hjärta slår och att det inte verkar vara några problem där. Jag har ett jobb som jag älskar, jag gosar med kissen, jag umgås med vänner och jag njuter av sommaren. Men det som är essensen av mig saknas. Utan fysisk aktivitet, utmaningar, ansträngningar och adrenalin så vet jag inte vem jag är. Jag hoppas kunna hitta tillbaka till mig själv. Snart.

Skafferi

Skafferipåfyllnad.

Plättar

Plättar på altanen till lunch. Det får man bara hemma.

0

I Värmland kan ingen höra dig skrika

Phiu! Vilken kalabalik.

Idag satte jag mig på tåget, packad och klar, bara för att upptäcka att jag hade glömt min dator. Min själsfrände. Mitt liv. Jag fick panik och ringde mamma. Tåget går om tre minuter. Vad ska jag göra?

I sista sekunden rusar jag av tåget. Medpassagerare hjälper mig att dumpa all min packning på perrongen och jag går febrilt igenom väskan. Nope. Ingen Air. Jag ställer mig i telefonkö på direkten och 46 platser och 57 minuter senare får jag ett okey på att omboka min biljett till ett senare tåg.

Mitt i min telefonväntan börjar mammas bil att koka.

Vi tvärstannar längs med kanalen, tar olidligt lång tid på oss att lokalisera spaken som öppnar motorhuven och hejdar en förbipasserande cyklist som vänligen pekar på locket där vatten ska fyllas på. Med mobilen i bakfickan, hörlurarna i öronen (Din plats i kön är 33), balanserar jag på en sten nere vid pråmkanalen och lyckas fylla två vattenflaskor.

Efter 200 m blinkar det STOP igen.

Den här gången upptäcker vi slangen som har gått av. Med Trassels bärbur i ena armen och nycklarna i den andra går vi sista biten till min lägenhet. Mamma får hjälp av vaktmästaren, jag förbannar datorn som ligger kvar på vardagsrumsbordet, och Trassel fattar ingenting.

En timme senare. Nytt försök. Genom att köra på så lågt varvtal som möjligt tar vi oss med nöd och näppe till stationen. Jag kommer på tåget (med all packning den här gången) och pappa kommer till mammas hjälp.

Tåget blev något försenat, men tack och lov för Ulrika och bärhjälp!

Hur fasiken kan jag ha packat så mycket.. Vi lyckades laga mat i ett för oss okänt kök, sörplade i oss efterrätten och på något sätt kom vi inpå att prata pankreatit, gallstensanfall, barnafödslar, och Ulrika kläckte den oerhört sanna kommentaren:

I Värmland kan ingen höra dig skrika…

I Karlstad kanske. Men inte i resten av de värmländska skogarna. Få aldrig gallstensanfall är en lärdom att med från denna konversation. Och om du får det, se till att inte vara i Värmland.

Mamma + bilen

Ulrika

0

Det börjar arta sig

Ho ha. Idag började det kännas mer på riktigt. Att jag ska iväg och lära mig överleva.

På lördag.

Mamy kom med massvis med härliga grejer – sovsäck (yay den hade huva, det hade jag glömt), ryggsäck (nay det var inte min, fel fel fel), fem par mössor (fan, alla ser ju bra ut – och värmer förstås – hur många kan jag ta med mig utan att det blir skumt?), halsduk (najs), inbrottsskydd till ryggsäcken (huh? jag bad om karbinhakar..), plasttallrik (blå och fin), torrschampoo (ingen dum idé), ett par gamla jeans från pappa som kan klippas till shorts (ska jag bli oroad över att de sitter bra i midjan?) och ett myggnät till huvudet (aww, de hade vi i Australien vid Uluru – sentimental).

Samt en sax. Nu ska luggen klippas.

Vaddå resten av håret? Slitet? Nää, men säger du det… Vi chansar på att det växer lite till och då blir det bra.

En tripp till Bergvik kompletterade med första förband vid större sårskada, en större kåsa till flingor/soppa och naturvänlig tvål, med mera.

Så här ser det ut hemma:

IMG_4464

IMG_4466

IMG_4461

Kvällspromenad med Anne-Li.

Passade på att gå in kängorna lite till.

0