Arkiv | Sjukhus

To heck with it!

Av Emma Dalman den 17 juni, 2014 i Sjukhus

Att ligga på sjukhus men inte vara uppkopplad och uppnålad.

Det känns skumt.

Jag har inte haft nål sen i lördags och inte haft telemetrin (EKG-övervak) sen igår. Inatt sov jag som om jag sov hemma. Full rörelsefrihet. Det känns väldigt uppfriskande. Men weird. Nya prover tas imorgon – oavsett vad de visar så sparkas jag nog ut. Thank gaad.

Spenderade lite tid i Grums igår kväll också. Trassel måste tycka att jag är helt knäpp som kommer för att sen åka igen. Varför sover inte matte kvar? Inte lätt att förklara för lillen vart jag tar vägen. Djur är raka. Antingen är man där. Eller så är man det inte.

Vi spelade Heckmeck/Pickomino och åt kvällsmat. Pappa hade ingen tur med tärningarna men lyckades vinna andra omgången med en mask mer än mamma. Jag fick noll.

Upptäckte också nyligen vilken oerhörd debatt det är angående skrivsättet ”igår kväll”. Mest korrekt är tydligen ”i går kväll”. Sen kan man få skriva ”igårkväll” (tydligen många journalister som använder sig av detta). Men ”igår kväll” är fel. Bara en massa löst folk på nätet som skriver så. Tänkte att då smälter jag ju väl in.

Inne fast ute, och ute fast inne

Av Emma Dalman den 16 juni, 2014 i Sjukhus

Det tog ända till klockan tre igår eftermiddag innan någon nämnde att jag hade lov till några timmars permission även på söndagen. Say what?! Hell to the no – har jag suttit inne hela dagen när jag hade kunnat vara ute?

Slängde mig på telefonen och ringde mamma.

En timme senare satt jag i bilen på väg till Grums. Det blev efterrätt före maten – min andra mjukglass i sommar. Den här gången – tuttifruttiströssel. Trassel och jag gosade ute i solen på altanen och var helnöjda med att bara vara.

Det var så skönt att komma ut fast jag egentligen ligger inne.

Det var också enormt härligt att vara utomhus, fast jag egentligen satt på en inbyggd altan. Men ni vet vad jag menar.

”Frihet” under ansvar.

Permission! Frihet, ljuva frihet.

Av Emma Dalman den 15 juni, 2014 i Sjukhus

Jag fick inte åka hem i helgen.

CRP hade inte gått ner (iofs har inga nya prover tagits sen i fredags), men jag hade tydligen onormalt hög puls hela natten fredag-lördag. Onormalt även för att vara jag. Vanligtvis har jag en vilopuls på ca 100, men plötsligt låg den på 130-140.

Skälet till att jag har så hög puls är för att jag inte har några nerver till hjärtat längre. Så det finns ingen vagusinnervering som det så fint kallas. Vagusnerven är den som lugnar ner hjärtat och kroppen. Jag har hela tiden mer eller mindre stresspåslag på hjärtat, och därav högre puls.

Det är diskussioner högt och lågt beroende på vilken läkare man talar med ifall nerverna kommer att växa tillbaka eller inte. Jag ställer in mig på att de inte kommer göra comeback, så kan jag endast bli positivt överraskad.

Jag lyckades dock, however, förhandla mig till en liten permission igår afton!

Ruth och jag hängde på Harry’s uteservering och drack (alkoholfria) Strawberry Daquiries och Mojitos. Vi njöt också utav deras nachos och friterad potatis med aioli, innan vi lugnt och sansat promenerade tillbaka ”hem” till CSK och spelade lite spel.

Det var oerhört skönt att få en kväll i frihet – ha på sig vanliga kläder, titta på folk, höra musik, gå längs Klarälven med en gassande sol på himlen och bara få lite miljöombyte.

CSK, kära CSK

Av Emma Dalman den 13 juni, 2014 i Sjukhus

Jag har någon form av inflammation i kroppen. Tydligen kan de se att det sitter i hinnorna. Vilka hinnor? Jag tror de menar hinnorna runt lungorna, och ev hjärtat. Det kan tydligen ge upphov till oerhörda smärtor, och det är inte ovanligt att det strålar ut i nacke och axlar.

Det tas prover. Febern kommer och går. Testade att ta smärtstillande på dagen igår. Spydde. Oops. My bad. Det har konfererats med läkarna på Sahlgrenska, vilka inte verkar vara oroliga alls, så då är inte jag det heller. Nu ska infektionsdoktorerna här få säga sitt, och om sänkan (CRP) går ner får jag komma hem imorgon. Om sänkan (CRP) inte gått ner så tänker jag gå hem imorgon.

Jag mår mycket bättre. Ingen behandling är insatt. De tar endast massa prover och har mig under observation. Well, observationen har inte visat något utöver vanligheterna, och provtagning kan jag komma in och göra fast jag är hemma.

Visst, jag kan ha det värre – absolut.
Men imorgon ska jag ju spendera tid med Ruth..!

Inlagd, igen..

Av Emma Dalman den 11 juni, 2014 i Sjukhus

Asså det här är ta mej fan inte sant.

Gissa tre gånger vart jag är?

Huh, bara för att ni är så j#*%a smarta. Ja det är klart att jag är på akuten. Och snart inlagd. Som vanligt. När är det dags för en paus från det här?

Igår vid lunch började det värka kraftigt i framför allt vänster nacke och axel. Jag cyklade som en tok till sjukhuset – inte för lite värk, nej lugna ner er nu – utan för att jag var sen till ultraljudet av hjärtat. Värken i nacken tilltog när jag låg raklång och spred sig även till höger sida. Det började kännas i bröstkorgen när jag andades djupt. Efter ultraljudet kunde jag sitta upp och komma ner lite i varv innan det var dags för arbets-EKG’t.

På ett arbets-EKG ska jag cykla i ett visst tempo där motståndet hela tiden ökas, men hastigheten ska hållas på samma nivå, tills jag inte orkar längre. Med jämna mellanrum svarar jag på om jag upplever någon bröstsmärta, hur andfådd jag är och hur hög ansträngning jag upplever. Det tas blodtryck och pulsmätning samt att jag är kopplad till elektroder som mäter EKG. Allt för att se hur min hjärtrytm med mera svarar på ökad belastning. Det är psykiskt ansträngande, då det inte finns någon specifik tid som ska klaras av. Det är ingen som säger ”Kom igen, det är bara fem minuter kvar! Fyra minuter. Tre. Snart där!”

Nope. Du avgör själv när du inte pallar längre. Orkar jag mer nu? Ska jag ge mig? Har jag klarat det bättre än förra gången? Hur länge har jag hållit på?

Det var mina knän som till slut satte stopp. De var helt slut efter mina 15 kilometers vandrande igår. Men resultatet var ändå bra. Min förväntade kapacitet är någonstans mellan 113-169 watt (de har inte procent här som på Sahlgrenska), och jag klarade 150. Läkaren sa också att ultraljudet såg fint ut.

Är det då någon som klandrar mig för att jag drar på lite extra på cykeln ut till Södra Råtorp (fika med två vänner och en minimänniska) och hem igen?

Allt såg ju bra ut.

Igår kväll ökade smärtorna och jag har knappt sovit inatt. Pallade upp mig mot alla kuddar jag har. Varje andetag hugger i bröstkorg, nacke och rygg. När jag ringde 1177 och berättar:

A) Jag är hjärttransplanterad, och
B) Jo, ja, det har varit lite tryck över bröstet, på vänster sida, nej jag känner inget i vänster arm, va – vad sa du? Ambulans?

… så resulterar det i en styck ambulansfärd till CSK och en enkel incheckning på avdelning 57. Home, sweet home?

Dagens Host, Prov och Ros

Av Emma Dalman den 30 maj, 2014 i Sjukhus

Hostan har mig fortfarande i sitt grepp. Ett tag vandrade den ner i lungorna och det rosslade för varje andetag jag tog. Så idag har jag varit på lungröntgen samt tagit blodprover. För säkerhets skull.

Det är väldigt mycket ”för säkerhets skull” nu när jag är transplanterad.

Givetvis tycker jag det är bra. Kör på bara – hängslen och svångrem – hela faderullan. Hellre ett stick för mycket än ett hjärta för lite. Jag har dock en oerhörd tur när det kommer till provtagning på lab. De har en stickspecialist, Emin, som vi fått tillkalla några gånger. Jag har stenhårda kärl som rullar iväg och gömmer sig. Jämt. Utan undantag. Men Emin klarar alltid av mina kärl.

Efter de första gångerna jag tog prover här så har jag lyckats få Emin varenda gång. Vad är oddsen för det? Idag exempelvis, så plingade det till ena sekunden ”Nr 49, rum 3″ (vilket var jag) och nästa sekund ”Nr 50, rum 4″. När jag öppnar dörren till rum 3 – vem står där om inte Emin? Hade han tryckt två sekunder senare så hade jag hamnat i rum 4 och den andre patienten i rum 3.

”Hur lyckas vi?” var det första Emin utbrast när jag kom in.

Röntgen och provsvaren såg bra ut. Avdelningen får Dagens Ros då de bjöd mig på lunch när jag fick vänta länge på doktorn och endast hade en banan med mig. De vet hur en hungrig Emma ska tas.

Aydin undersökte mig och hörde att det var lite slem i lungorna men inget som behövde behandling. Så nu sitter jag på vår inbyggda altan och läser om organiseringen av volontärer samt börjar bli nervös inför morgondagens gradering.

I’m a sick, sick person

Av Emma Dalman den 18 maj, 2014 i Sjukhus

Andra helgen i rad på akuten.

Blodomloppet i Karlskrona i måndags var en succé, likaså det i Malmö på tisdagen – trots en del regn och kalla vindar. Mitt körkort kom i torsdags – sicken tur för det gamla går ut idag – och årsmötet för MOD i Stockholm i fredags var mycket trevligt och soligt.

På tåget hem från hufvudstaden kände jag att min energi inför helgen var ganska obefintlig. Det skulle bli fint väder och det enda jag ville var att gömma mig hos mor och far i Grums, må gott under ett parasoll och äta glass.

Visst, som om det skulle gå i lås.

Snuvan började få grepp om mig på fredagen. Hostan kom lite senare. Febern bröt ut idag. Men det som var värst var lördagsnatten. Om det var kantareller och champinjoner förut så var det en hel svampskog nu. Toaborsten såg väldigt inbjudande ut. Den kanske skulle lindra..? Till slut gick det inte längre och det bar av till gynakuten på CSK vid tre på morgonen. Halv sex var jag hemma igen, med medicinering, fötterna uppe på en kudde och jag somnade till slut av utmattning.

Idag, jag vet inte hur det gick till, så har jag skrivit manus inför vårkonserten vi ska ha på tisdag. Det som oroar mig är att jag är en av konferenciererna. Och jag har ingen röst. Uh-oh.

Avslutad besiktning

Av Emma Dalman den 26 april, 2014 i Heartcore, Sjukhus

Phiu! Tack och lov att de senaste dagarna är över.

I torsdags var det dags för sista biopsin (ever!), hjärtkatetrisering och kranskärlsröntgen. Självklart krånglar allting när jag ligger på op-bordet. Efter fyra-fem försök att få in en ledare i pulsådern på höger hand får vi växla till vänster. Då tycker den andra läkaren att hon samtidigt kan börja bedöva och sticka och snitta i halsen, medan läkare nummer ett rotar i vänster handled.

Jag brukar sjunga istället för att skrika – jag tycker det är trevligare. Men det var knappt att jag hann med i svängarna så det var svårt att välja sång. Blev en hel del ynkliga gnyenden blandat med otydliga hummanden.

Det var svårt att få bra bitar från hjärtat, pulsådern sprutade blod och det var tungt att cykla. Jepp, en undersökning går ut på att se inifrån hur hjärtat arbetar under ansträngning. Och då måste jag ju anstränga mig.

Först kring 17-tiden kom jag till avdelningen och orkade sova en stund. Tryckförbandet över vänster handled ska successivt tas bort under fyra timmar (eftersom det är en pulsåder man varit inne i). Väl det togs bort kl 21 började det att störtblöda. På med plastförbandet igen. Ytterligare fyra timmars väntan. Halv två på natten var jag klar på Sahlgrenska. Kvart över två låg jag i min säng på Panorama.

Klockan 08.00 på fredag inleddes sista dagen på årskontrollen.

Det var njurfunktionsbedömning, läkarbesök och sköterskebesök. Mellan varven sov jag så mycket som möjligt i en säng på mottagningen. Heh, det känns som om det är allt jag har gjort den här gången. Sovit, sovit och sovit.

Lite social hann jag vara på fredag eftermiddag. Sushi och promenad med Emma, Arthur och lilla Ellinor. Pizza och TV med Brita, Anders och Emelie. Vet inte riktigt när nästa tripp till Götet blir. Så jag säger som Timo:

”För även om jag lämnar dig nu, för andra gator och torg
Är du aldrig långt bort ifrån mig, mitt Göteborg.”

Årskontroll!

Av Emma Dalman den 23 april, 2014 i Sjukhus

Ett år går både fort och långsamt. Det kändes som om det var igår som jag rullades in för operation. Men så mycket har hänt.

Första dagen på årskontrollen är avklarad. Två återstår.

Maj gaad vad jag har sovit idag.

08.00 Provtagning.
Sov lite.
10.00 Lungröntgen.
Hälsade på hos TIVA – äntligen var Bengt där! Så längesedan vi sågs! Tänk, båda hans döttrar har nu körkort. Jag kom ihåg när de övningskörde förra året och det var som Tom och två Jerrys.
11.15 Ultraljud – jag sov lite under tiden.
12.00 Lunch med Mona.
Sov lite.
13.45 Arbets-EKG.
Hem och sova lite.
16.00 Fika med Amanda.
Ska däcka nu ikväll och sova mycket.

Arbets-EKG’t gick lysande. 100 % är förväntad kapacitet. Det innebär att jag har samma fysiska förmåga som en vanlig frisk person. På halvårskontrollen hade jag 91 %. Idag hade jag 117 %.

Jag har alltså 17 % bättre kondition är vanliga dödliga. Yippie-kay-yay-mother-lover!

Lite ringrostig

Av Emma Dalman den 16 april, 2014 i Kost, Sjukhus

Även om jag inte jobbar som dietist längre så är det svårt att inte tänka på dietisterna i Värmland som mina kollegor. Vi har ju jobbat ihop, vi har samma utbildning, vi tänker lika. ”Före detta kollega” låter helt fel.

Så imorse frukostade jag på Rosteriet med några av mina dietistkollegor. Anna, Anne-Li och Marina (jepp, Marina som ingår i Heartcore). Jag som inte dricker kaffe hade lite svårt att till fullo uppskatta Rosteriets utbud, men lyckades få mig en helt okey kopp te.

Efter ett inbokat besök på sjukhuset – jag kan verkligen inte hålla mig därifrån – gjorde jag något som var helt nytt för mig. Jag besökte en annan kollega som var inlagd på CSK. Det var kul att få gå till kiosken och välja ut bra tidningar och någon god choklad, traska in på avdelningen och överraska henne. Det är ju sånt som alla andra gör för mig hela tiden, så det var riktigt skoj att få göra det själv för en gångs skull. Vi snackade serier på Netflix, så nu har vi båda massvis att göra. Älskar Netflix.