Att föreläsa på engelska. Hmmm, ja, jo, det var ju… UNDERBART ROLIGT! 
Mer mer mer!!
Sju tusan så peppad jag var – jag hade förberett min presentation in i minsta detalj, skrivit ut stödord (just in case), och fått allt genomläst av en tvättäkta amerikansk engelsklärare. Det var ju ändå lite pill att få klart en föreläsning som skulle vara i 90 minuter. But I was as ready as I could be.
Så döm om min förvåning när skärmen på golvet som ska visa hur många minuter man har kvar börjar räkna ner – inte från nittio minuter – utan från tjugo… Say whaaat?
Jag tyckte det hade varit lite konstigt att moderatorn hade inlett med att vi hade många intressanta föreläsningar under den här modulen. Vaddå många? Jag har ju hela tiden på mig, från 11 till 12.30?
Det visade sig att föreläsningarna som stod under mig i programmet INTE hölls i andra salar, utan vi skulle alla dela på 90 minuter. Jaha. Det var SÅ det var tänkt. Ja, um, jo, det var ju en miss. What now?
19.59. 19.58. 19.57. Tiden började ticka ner.
Think fast goddammit!
Okej, jag fick stryka min personliga berättelse som skulle tagit 12-13 minuter och köra 30-sekundersvarianten. Jag kunde inte hoppa över några bilder (liiite oprofessionellt och skulle säkert leda till att jag tappade tråden och kom på att det hade nog varit bra att visa den där som jag zappade förbi ändå), och jag kunde inte ta upp alla detaljer om vissa slides, jag fick skippa 4-minutersdokumentären i slutet, samt diskussions- och frågestunden, och prata JÄVLIGT FORT.
Drog över med två minuter.
Jepp. I’m that good.
Efteråt var jag helt slut och tänkte ta en tupplur. Den blev förskjuten med några timmar, då jag blev haffad av en man från Irish Kidney Association sekunden jag gick ut ur salen. Vi satt och snackade ett bra tag, innan nästa irländare tog vid. Vi två gick igenom våra olika presentationer, då han skulle hålla sin föreläsning nästa dag och ville ha lite pointers, och utbytte erfarenheter. Det hela var mycket trevligt, socialt och kul att höra hur andra arbetar med frågan i deras länder. Särskilt roligt var det att få höra hans föreläsning dagen därpå.
Efter en välbehövlig vila gick jag på upptäcktsfärd i Riga – eller ja, gamla stan. Den är ganska liten, och jag gick runt hela på ca en timme (gick då inte in i varje kyrka, museum etc, utan traskade på rätt raskt). Bärnsten är stort i östeuropa. Det fanns överallt. Samt en katt som verkar vara speciell för Riga. Så jag köpte en kylskåpsmagnet av katten, med bärnsten runt.
Aftonen spenderades på TGI Friday’s med en bok, en lettisk öl och ribs – följt av en kvällspromenad i stadsparken och så lite mer socialiserande på konferensen.
Jag hade inga direkta förväntningar på Riga, trodde jag. Men tydligen så hade jag nog det ändå – för staden överträffade dem rejält. Det var fint (för det mesta), ståtligt (typ överallt) och riktigt tjusigt (om man tittade åt rätt håll). I en liten butik med mystiska tecken, apotekslådor överallt och mörka fåtöljer hittade jag Rigas godaste choklad. Den var magisk – black gold. And a butterfly.
Det var varmt, soligt och massor med mygg i parken.
Igår var det Krav-träning på schemat – hujedamig vad konditionen har blivit lidande! Men det ska det snart bli bot på! POW BANG TJONG!
