heartcore 1 | Heartcore

Mat-Tina, nej det blir för trist – jag vill ha Sveriges bästa idrottsdietist!

Av Emma Dalman den 24 mars, 2014 i Heartcore, Kost

Första mötet med Marina.

Egentligen inte alls första mötet. Jag gick hos henne två-tre gånger på gymnasiet – långt innan jag själv ens tänkt tanken att läsa till dietist – för att få lite hjälp med matordningen. Jag visste inte vad jag skulle äta när jag kom hem från skolan. Lagad mat stod mig upp i halsen. Hon frågade vad jag kunde tänka mig att äta. Havregrynsgröt. Jamen ät det då.

Det var inte farligare än så.

Lite fler tips och jag kände mig bättre utrustad. Inte lika osäker. 17-årig tjej som slukat ToppHälsa, iForm och Amelia på jakt efter den perfekta hälsan. Äntligen kom insikten att utgå från mig själv. Det var ju inte så krångligt. Egentligen.

Men nu var det första mötet med siktet inställt på Klassikern. Lite andra förutsättningar än för 10 år sedan. Nya mål och fler erfarenheter.

Vi kom snabbt fram till att jag äter både för lite protein och för lite fett. Samt för lite snabba kolhydrater. Glykogenet är det som tar slut först. Viktigt med ett påfyllt lager. Oavsett om det är träning eller tävling. Likaså efteråt.

Jag gillar att springa direkt på morgonen, innan frukost. Då har jag det gjort och det har inte hunnit bli för varmt ute. Men nu blir det till att planera. Ska jag träna tidigt måste jag äta mer kvällen före. Middag kring 18-19. Kvällsmat kring 22-23 med mer kolhydrater. Snabba grejer på morgonen. Juice. Och snabbt efter. O’boy och banan.

Jag log stort när Marina frågade om jag tyckte om O’boy. O’yeah! Det är ju som flytande godis. Och nu får jag dricka 500 ml (en halvliter!) efter träningen. Mmm!

Träning bryter ner kroppen, och direkt efter fysisk aktivitet är man mer infektionskänslig och drar lättare på sig virus och bacillusker. Det kallas för ”det öppna fönstret”. Inte särskilt optimalt för mig som redan är immunosupprimerad..

Men, visste ni att man kan stänga det öppna fönstret snabbare genom att äta direkt efter träningen? Inom 20 minuter – helst sekunden efter du är klar. Så nu är det jag som laddar en flaska med chokladdryck och packar ner en banan i väskan. O’boy, detta känns bra!

Dokumentär Härifrån

Av Emma Dalman den 23 mars, 2014 i Heartcore, Media, Träning

Första hemmapasset. Har fått övningar från Carro. Yikes.

Jag log brett när jag såg att höftlyft stod överst. Det är min favoritövning. Särskilt med fötter på boll. Det här var utan boll, men ett ben i taget. Easy peasy tänkte jag och lade mig tillrätta.

WTF? Mina ben fungerar inte. De lyder inte. Baksidan av låren verkar inte finnas kvar. De försvann i tisdags på monster-squat-träningen-deluxe.

Resten av passet var en pina.

Den dynamiska plankan klarade jag bara inte. Gå upp och ner. En arm i taget. Från armbågar till sträckta armar. Ner igen. Upp igen. Hjärtat ville hoppa ut. 3×20? No way. 2×10. Knappt.

Crunchövningarna gick bra. Vanliga enkla och sida till sida. Att stå i armhävningsposition och dra in ett knä i taget mot motsatt armbåge fungerade också okej. Men sidoplankan och benlyften ville sig inte. Det som gick så bra i tisdags.

Var lite deppig. Hade sett mig som superstark i drygt ett dygn. Och nu orkade jag ingenting. Men men, Rom byggdes inte på en dag. I förhoppningen om att muntra upp mig gick jag på lunch på Söta Grodan med Birger Markusson. Det lyckades.

Birger är dokumentärfilmare med gedigen erfarenhet. Han har jobbat för Räddningsverket och dokumenterat räddningsinsatser i katastrofområden och krigzoner i stort sett över hela världen. Totalt har han arbetat för Räddningsverket i 28 länder. Han har fått internationella utmärkelser för flera av sina filmer. Och Birger är den som gjorde en dokumentärfilm om handikappsimmaren Anders Olsson, som visades på Sveriges Television inför Paralympics 2012. Han har ett eget produktionsbolag, Markus Film, med bas i Kil.

Vi pratade igenom mitt projekt och Birgers intresse i att dokumentera resan. För att det ska gå i lås behövs finansiering. På tisdag, om fem dagar, är det sista ansökningsdatum för samproduktion med Film i Värmland. Birger, störtskön och härlig, säger att det är bäst att det är han som lämnar in ansökan, eftersom han har ett produktionsbolag. Det är lättare att ansöka på så sätt, och lättare för Film i Värmland att ta ställning till om detta är något de vill stödja.

Jag, som inte har den blekaste aning om hur man skriver en ansökan om samproduktion, nickade tacksamt och instämde. Oh ja, det är nog bäst att du gör det (phiu). Då hörs vi av? Toppen!

Mina armar protesterade högljutt på kvällens Krav Maga-pass där uppvärmningen bestod av plankan, armhävningar, plankan och mer armhävningar. Been there, done that. Sen slogs vi lite.

— ajaj, inga bilder? — de är på väg — kommer snart! –

Free like a flying demon

Av Emma Dalman den 22 mars, 2014 i Heartcore, Träning

Igår fick jag mina första träningsinstruktioner. Vi har valt att smyga igång med träningen, trots att vi inte har genomfört några tester hos Johan än. Läkarna i Göteborg ser helst att jag väntar med maxtester tills efter årskontrollen i slutet av april. För att inte sitta på rumpan en hel månad och tappa så mycket i tid, drar vi ändå igång så smått.

Första två veckorna – vecka 13 och 14 – ska jag göra ett löppass och två corepass i veckan, utöver mina pass med Krav Maga tisdagar och torsdagar.

Åsa ringde och presenterade löppassen. Tre omgångar 5+5. Dvs gå 5 minuter, springa 5 minuter, gå 5 igen, springa 5, och en sista omgång gå 5 och springa 5. Totalt en halvtimme träningstid.

Då mitt hjärta inte har några nerver kopplat till sig, så kommer inte min puls igång så snabbt. Min puls måste öka med hjälp av hormoner, som adrenalin. Hormoner fungerar på annat sätt än nerver. Nerverna skickar impulser oerhört fort, direkt dit de ska. Hormoner produceras på olika ställen i kroppen – adrenalin kommer t ex från binjurarna – och skall sedan transporteras med blodet till sitt mål. Det tar alltså längre tid. Hormonerna finns också kvar längre i blodet, och har således effekt mycket längre.

Jag brukar likna det med att jag kan springa till bussen, men det är först när jag är på bussen som jag har den puls jag egentligen skulle haft när jag sprang. Och väl jag går av bussen har pulsen lagt sig igen. Så jag sitter och flämtar hela bussresan och ser ut som världens mest otränade människa. Yay.

Jag behöver alltså mycket längre uppvärmning än tidigare. I somras försökte jag gå ut och springa, men då jag bara värmde upp med rask promenad i ca fem minuter kom inte pulsen igång. Hjärtat får då svårare att pumpa runt blodet i hela kroppen när jag börjar springa. Vaderna ligger längst från hjärtat och får minst blodflöde. Och får de inget blod får de inget syre, vilket ger upphov till syrebrist. AJ!

Då är det bara att stanna, gå lite försiktigt tills det släpper, börja springa igen, och vips så krampar benen ihop igen efter inte ens 100 meter. Har det väl börjat så släpper det inte, utan kommer tillbaka hela tiden.

Jag var just på grund av detta väldigt nervös när jag gav mig ut för första gången idag. Och tänkte att jag behöver värma upp riktigt ordentligt. Så jag gick raskt i 15 minuter, innan jag drog igång med min aktiva halvtimme – vilket inleds med 5 minuters promenad. Så totalt 20 minuters gång innan jag tog mina första löpsteg.

Blev livrädd när vaderna surnade till efter en minuts joggning. Shit, om jag inte ens klarar av att springa 5 minuter, hur ska jag då klara 3 mil i september? Vad kommer Åsa säga när jag berättar att inte ens det här gick? Hon kommer nog tycka att det här inte är någon idé. Jag är nog ett hopplöst fall. Fuck.

Men jag drog igång Doris låt från ”Hitta Nemo”, med en liten modifikation.

”Just keep running. Just keep running.”

Och det gick. Vaderna skärpte till sig och slutade sura. Andningen fungerade. Jag höll koll på klockan. Jag ville nästan fortsätta springa istället för att gå när de första 5 minuterna passerat. Men nu har jag ett program. Då får jag rätta mig efter det. Så jag gick. Sprang igen. Gick. Och sprang igen.

Underbart. Det kändes som om jag flög fram.

Och löpning är verkligen inte min grej. Jag har alltid velat bli bra på det, men aldrig kommit ifrån det faktum att jag tycker det är något av det tråkigaste som finns. Helt plötsligt längtade jag till nästa gång.

Estetiskt tilltalande – Lisa Orvang

Av Emma Dalman den 20 mars, 2014 i Heartcore

Jag sätter alltid mina ambitioner högt. Vad jag än gör. Om det inte har framgått tidigare så ville jag bara säga det.

Likaså vad gäller min hemsida. Jag har redan en trollkarl som bygger den, men kände att det vore riktigt häftigt att ha en helt egen design. Så jag ringde en av mina bästa vänner, Ulrika.

Vi skrev uppsatsen ihop på dietistprogrammet i Göteborg. Slumpen hade fått det till att vi bodde på samma våningsplan, i identiska lägenheter, med bara en granne mellan oss. Vi knackade på hos varandra ca 07.30 på morgonen, iklädd pyjamas och med tekoppen i handen. Sen skrev vi fram till lunch, som intogs framför Top Model, och eftermiddagens arbete utfördes uppe på takterassen på Chabo. Det var maj, sol och utsikt över hela Göteborg – var vi riktigt effektiva på förmiddagen läste vi mest igenom allting när vi solade. Gjorde lite anteckningar för vad vi skulle göra nästa dag. Men mest så solade vi.

Hon hade flera intressanta tavlor i sin lägenhet. Det var en kompis till henne som gjort dem. Jag kom ihåg dem för det var en väldigt speciell stil. Rå men fin, oestetiskt men ändå så snyggt. Min fråga var om jag kunde få kontaktuppgifterna till killen som ritat dem. Det visade sig att han hade gått upp i rök. ”Men”, sa Ulrika, ”Min kusin är en jätteduktig designer! Gå in på hennes hemsida och titta på vad hon har gjort. Hon skulle säkert tycka det vore kul att designa till ditt projekt.”

Et voilà! Enter Lisa Orvang.

Jag föll omedelbart när jag såg hennes tidigare verk. Hon har en bredd samtidigt som det så tydligt är hennes stil i allting hon gör. Sättet hon levandegör porträtt på är otroligt. Så detaljrikt utan att det blir för mycket. Man sugs in i hennes bilder och jag fastnade direkt.

Vi pratade i telefon några dagar senare och vi var båda så entusiastiska att vi ibland inte visste vad vi skulle säga. Jag visade olika hemsidor som jag tittat på för att få inspiration till Hearcore, och vi tänkte genast i samma banor. Lisa föreslog att låta hjärtat vara i fokus – det anatomiska hjärtat som ni ser till vänster – och låta sidan utgå från det. Jag frågade om det gick att presentera alla samarbetspartners med porträttbilder på deras respektive sidor. Vi kände båda att det här kan komma att bli riktigt bra.

Då Lisa skulle delta i en reklamtävling några dagar senare (vann/vann inte?) och efter det genomföra en resa till Island, beslöt vi oss för att höras av igen när hon var tillbaka i Sverige. Under tiden skickade jag lite mer kring min historia till henne, för att hon skulle få en bättre bild av mig.

Här finns bilder på hur hemsidan såg ut från början:

—— ajaj, inga bilder än? —- de är på gång – kommer strax! —-

Web Wizard

Av Emma Dalman den 19 mars, 2014 i Heartcore

Ett projekt för att folk ska få upp ögonen för organdonation och stötta de på väntelistan vore ganska menlöst om man inte kan följa det på något sätt. Jag har i skrivande stund ingen aning om hur stor uppmärksamhet Heartcore kan få i media, men jag kan alltid bidra genom att skriva om det. Vilket jag gör här.

Och denna sida vore inte möjlig om det inte vore för Stureking. Min webbtrollkarl. Tillika min gamla vän Martin Sturelind. Martin bor i Stockholm och driver sen några år tillbaka en egen webbyggarfirma. Du beställer, han bygger. Nemas problemas.

Han ger sig inte förrän du är nöjd och även om jag inte kände honom personligen så har han fått lysande recensioner från andra kunder. Go Stureking, go!

Eftersom Martin använder sig av WordPress så finns det massor med finurligheter som jag själv kan pilla med när han är klar med grunden och har byggt in de funktioner som jag vill ha. Men då jag är en komplett novis vad gäller WordPress och hemsidebyggande (det enda jag minns från gymnasiets kurs i hemsidekonstruktion var att läraren kom från Göteborg och hela tiden sa, på bredaste göteborgska, ”Ä ni mä mej?”), så bad jag om ytterligare lite hjälp.

Martin körde en WordPress 101-kurs med mig på telefon. En fredagskväll. Han är en riktig champion! Så nu ska vi se om jag inte kan klara av en del själv ändå. Jag har inte pappas spärr vad gäller datorer, han verkar tro att hela apparaten ska explodera om han trycker på fel knapp. Men jag är inte någon wizard heller. Jag åstadkommer ingen magi. Mina superpowers gör sig bäst på en scen, i ett framförande, eller i ett organisationssystem. Så det kan nog bli ett eller annat telefonsamtal till Martin igen framöver..

Martin i egen hög (privat) person.
Han är också en sjutusan till kock.

Teamet tar form

Av Emma Dalman den 18 mars, 2014 i Heartcore, Träning

Samma dag som jag träffade Carro pratade jag i telefon med Marina Sjöberg, en av Sveriges bästa idrottsdietister och tillika min goda vän. Alla tror att bara för att jag har jobbat som dietist så kan jag allt om mat. Allt. Men jag kan det jag ha haft att göra med. Vilket är typ 2 diabetes, celiaki (glutenintolerans), IBS (irriterad tarm) och malnutrition. Gamla skruttiga farbröder och gummor som av olika anledningar inte får i sig tillräckligt med näring – sväljsvårigheter, KOL, Parkinson, cancer etc.

Det är ganska långt från idrottsnutrition.

Så jag frågade om Marina var intresserad av mitt projekt och blev överlycklig när hon sa ja på direkten. Hon tipsade om Johan Hellström, elitcoach i triathlon, som tillsammans med några kollegor driver Vo2testcenter. De utför fysiologiska tester för att mäta exempelvis maximal syreupptagningsförmåga, mjölksyratröskel, kroppssammansättning osv.

Marina berättade även om Åsa Johansson, också personlig tränare men med mer inriktning mot kondition. Hon har erfarenhet av Klassikern, samt att hon arbetar som undersköterska på en intensivvårdsavdelning och brinner för organdonation.

Några telefonsamtal och en vecka med jobb i Stockholm och Malmö senare, så träffade jag Johan och Åsa för första gången. Vi möttes på Vo2testcenter i Löfbergs Arena, på Färjestad. Tillsammans började vi lägga upp en röd tråd kring hur träningsupplägget kommer se ut.

Johan presenterade det hela mycket bra.

”Först ska du träna för att kunna träna. Sen ska du träna för att kunna träna hårt. Först därefter kan du träna för att tävla.”

Förståndigt med tanke på att vi i stort sett börjar från noll.

Triathlonträning är något av det mest komplicerade som finns. Det är tre helt olika sporter som ska tränas samtidigt. Egentligen fyra. Många glömmer att man måste träna på växlingarna. Lika viktigt som att kunna simma, cykla och springa, är det att kunna växla mellan grenarna. Annars blir det svårt. Och så ska vi få in skidor i det hela också.

Johan bidrar med testerna – för att få fram baseline, vad vi har att jobba med, och se hur jag som är transplanterad producerar mjölksyra, vart min maxpuls ligger etc. Åsa samarbetar med Carro gällande träningen, för att sy ihop ett program med både kondition och styrka. Marina sätter utifrån träningen samman ett kostupplägg för att se till att maximera prestationsförmågan. Jag har även ett möte inbokat med Mattias Sandberg, ägare av Optimal Träning, för att diskutera sponsring och med Birger Markusson angående eventuell dokumentärfilmning.

Känns som jag har ett bra team med mig.

All on board!

Åsa och Johan.

Carro

Av Emma Dalman den 7 mars, 2014 i Heartcore, Träning

Jag öppnar dörren. In kommer ett kattälskande, tårtbakande, tidigare egenrehabiliterat, arbetsnarkomanskt, träningsfanatiskt energiknippe – och det är bara när man skrapar på ytan. Hon har tre jobb – två som personlig tränare och ett som tårtbagare. Hon är aktiv dygnets alla timmar, sprudlar av energi och livsglädje, och brinner enormt för det hon gör. Durecellkanin Deluxe! Förutom att hon arbetar som personlig tränare på Optimal Träning, så har hon en egen PT-firma, PT-Line, där hon åker hem till sina kunder och kör hemmapass. Och om det inte vore nog så driver hon ytterligare ett företag – där hon bakar tårtor! Cake By Carro. ”Det är bra att balansera upp sina intressen”, säger jag och skakar förundrat på huvudet över att det finns någon som är igång mer än mig själv.

Vi pratade i flera timmar. För varje minut blev vi ännu mer taggade. Hon fick höra min historia, och jag hennes.

När Carro var 21 år gammal var hon med om en liten trafikolycka. Frontalkrock med lastbil. När ambulanspersonalen kom tänkte de genast att det inte fanns en chans att hon hade klarat sig. Men Carro levde. Hon hade slungats ner i passagerarsätet. Lastbilens blinkers satt i förarsätet. Hela hennes ryggrad var förskjuten och sned.

Läkarna konstaterade att det skulle gå utför med kroppen hädanefter.

”När du är 25 kommer du sitta i rullstol. Du kommer aldrig kunna gå igen.”

Carro gjorde det enda normala och bröt ihop. Men det går inte i all oändlighet. En av hennes kollegor berättade att han även var personlig tränare, och att han skulle kunna träna med henne på gymmet för att bygga upp kroppen igen. ”Jag lovar ingenting, men vi kan försöka”. Carro hade aldrig tränat på gym tidigare, utan tänkt att det bara var för stora muskelbyggare och anabolkillar, men hon ville testa allt.

Hennes mål var att klara 100 kg i knäböj. Första gången hon bara lyfte stången, som vägde 20 kg, skakade hon i hela kroppen. Tre månader senare klarade hon 100 kg. Hennes tränare blev stum.

”Jag tänkte du skulle klara detta om ca ett år. Inte på tre månader..!”

Där och då kände Carro att det var ju det här hon skulle jobba med! Hjälpa andra att se vad de kan klara, visa att kroppen är så otroligt stark, likaså psyket. Hon blev helt återställd. När hennes kunder säger ”Carro, jag klarar inget mer, det gör ont..”, så svarar hon:

”Jag vet. Gör två till.”

För hon vet verkligen.

Där och då kände jag att det är ju den här människan jag vill ha med mig. Hjälpa mig att se vad jag kan klara. Visa att kroppen är så otroligt stark. Likaså psyket. När jag säger att jag inte orkar mer, att det gör ont, så vill jag höra:

”Jag vet. Gör två till.”

Bilder från www.pt-line.se

Kontakta Carro:
Mail: carro@pt-line.se
Tfn: 076-3220102
Blogg: http://www.carolineolsson.com/
Eget företag PT: http://www.pt-line.se/
Eget företag tårtor: http://cakebycarro.blogspot.se/

Why oh why?

Av Emma Dalman den 6 mars, 2014 i Bakgrund, Heartcore

Syftet med Heartcore är tre delar:

1. Ge stöd till alla som väntar – och även motivation till alla som genomgått en transplantation.
2. Få fler att prata om organdonation – och självklart, ta ställning.
3. Se hur långt man kan gå som transplanterad – hur vältränad kan man bli?

Målet är att genomföra alla fyra grenarna i en Svensk Klassiker – start blir Lidingöloppet i september -14, Vasaloppet (det riktiga) mars -15, Vätternrundan och Vansbrosimmet nästa sommar. Allt kulmineras med triathlon i World Transplant Games, i Argentina augusti 2015.

Tankarna hade funnits en tid. Men jag visste inte hur jag skulle gå till väga. I vilken ände skulle jag börja för att få projektet i spinn? Då ringde Marie.

För ett tag sedan var jag med i en tävling på Facebook om att vinna ett årskort på Optimal Träning, nyöppnat träningscenter på Bryggudden. Det ligger fyra minuters promenad från mig. Jag vann inte. Men Marie ringde runt till alla som var med i tävlingen, och erbjöd en visning av lokalerna. Jag tillhör de som går på lägenhetsvisningar bara för att se hur huset ser ut inifrån, på gratisrundturer i min hemstad bara för att jag kan alltid lära mig något nytt, till sjukhusbiblioteket när de ger bort gratis böcker – bara för att.

Jag är nyfiken till naturen. Och gratis är gott.

Min inställning när jag gick till visningen med Marie var således att det skulle bli kul att se lokalerna, jag spanade alltid in dem på vägen hem från Krav Maga. Men jag trodde aldrig jag skulle kunna träna där. När jag under samtalet med Marie nämnde mitt kommande projekt, syfte och mål, blev hon eld och lågor. Där och då föddes idén till ett samarbete mellan mig och Optimal Träning.

Carro fick jag på köpet.

Skämt åsido, Marie såg direkt att Carro var PT’n för mig. Vilket jag snart skulle komma att inse själv. Följande dag knackade hon på min dörr.

Heartcore

Av Emma Dalman den 4 mars, 2014 i Heartcore

Nu drar projektet igång. Heartcore.

Jag ger mig in i det här fullt medveten om vad det innebär, samtidigt som jag inte har en susning om vad jag har gett mig in på.

Det är inte ovanligt att folk gör Klassikern. Det har snart samma status som tatueringar. Alla gör det. När jag var frisk (utan att veta att jag egentligen var sjuk) tänkte jag inte att det skulle vara något speciellt. Jag ville göra det för min skull. För att få ordning på min kondition. Ha tydliga mål. Något att kämpa för.

Så kom hjärtsvikten.

När man inte kan bädda sängen utan att bli andfådd så känns det som en ganska lång väg till att simma 3 kilometer, springa 3 mil, åka 9 mil på längdskidor och cykla 30 mil runt Vättern. Men det var mitt mål. Det och mycket mer. Som att kunna ta trapporna två steg i taget. Bära kassarna hem från butiken själv. Byta om utan att bli helt slut.

De här små målen kan jag nu uppfylla varje dag – vilket jag fortfarande tycker är helt fantastiskt – men det är dags att även börja jobba mot de större målen. Klassikern. Triathlon i WTG 2015. Se hur långt jag kan gå.

Bara för att jag kan göra det när jag vill, och därför inte behöver go all in just nu, så betyder det inte att jag ska vänta med det.

”Det kan jag göra sen”

Det är en devis jag inte längre lever efter.

För jag vet att jag kanske inte kan göra det sen.

Nu är det mer speciellt. Nu gör jag det inte bara för min skull. Utan för alla som står på en väntelista tillbaka till livet och som undrar hur det kommer att bli. Hur ser ett liv som transplanterad ut? Kommer man fungera som normalt? Är det mycket saker som förändras? Kan jag ha sex? Kan jag få barn? Kan jag resa utomlands? Kan jag träna?

Jag kan bara svara för mig själv. Jättebra (för det mesta, precis som ett vanligt liv). Ja (typ). Njaej. Ja! Ja. Ja. JA.

Här kommer riktigt stora ord, men jag hoppas kunna inspirera alla er som väntar. Att ni får se hur fantastiskt det kan bli efter en transplantation. Att ni orkar vänta en dag till. Och en dag till. För snart börjar livet igen.

Och det är ett liv utan begränsningar.

Jag vill visa er hur långt vi kan gå.

Uppdaterad

Av Emma Dalman den 3 mars, 2014 i Bakgrund

Nu har det snart gått ett år sedan min transplantation. Och vilket år det har varit. Jag tror inte att transplanterade organ kan föra med sig egenskaper från donatorn – men jag tror heller inte att någon kan gå igenom en sådan här cirkus utan att se annorlunda på livet.

Jag är fortfarande mig själv. Emma. Men jag har förändrats.

Det här skrev jag en vecka efter att jag hade fått min diagnos, i ett mail till en av mina bästa vänner. Detta var innan jag hört ordet transplantation i förhållande till mig själv. När jag trodde jag skulle bli frisk på mediciner. Redan då kom ett nytt perspektiv in i bilden.

Samtidigt som mina funderingar kring förväntad prognos och förväntad fysisk kapacitet förvirrar mig och gör mig orolig, så är jag också väldigt säker på att jag måste göra en förändring.

Vad var det vi sa Therese? Livet är alldeles för kort, det har vi snuddat vid i våra tidigare mail. Well, det visar sig att det kan vara oerhört kort.

Tänk på det. Gör allt du vill, och lite till. Det kan vända så enormt snabbt. En dag tar tiden slut. Eller så vänds allting uppochner, och man vet inte om man KAN göra allt man vill.

Jag tänker inte sitta av tiden. Inte när man fått en chans till, som man så fint kan kalla det. Men jag stressar inte iväg till Sydamerika på studs heller. Det får gå i lite lugnare tempo ett tag, innan jag förändrar hela livet.

Har en del att fundera på. Vad vill jag, vad är viktigt, vad klarar jag?

Att behöva ta itu med sin egen dödlighet är jobbigt, men ack så nyttigt. Att inse vad man tycker är viktigt i livet. Släppa alla små nonsensdetaljer. Det är synd att det oftast ska till drastiska händelser för att vakna till.

Jag kan fortfarande ha riktiga skitdagar. Dagar då jag är trött, vresig, sur och allmänt folkilsk. Dagar då jag stör mig på allt och alla. Dagar då jag frågar mig själv vad det är för nytta med att diska frukostskålen på morgonen, jag kommer ju ändå behöva diska den igen nästa dag..? Dagar då jag verkligen, verkligen, inte vill gå upp ur sängen.

Men varje kväll skriver jag ner tre saker jag är tacksam för. Även om dagen varit piss så finns det ändå alltid minst tre saker jag kan känna mig tacksam för. Jag har en stående punkt som alltid finns med.

Tack för att mitt hjärta slår.

Det tar jag inte längre för givet.

Jag är jag. Varken mer eller mindre. Mänsklig. Men jag har hittat ett nytt jag. Ett, för det mesta, bättre jag. En lite ny version av mig. Emma 2.0.

← Previous 1 … 24 25 26 27 Next →