Taggarkiv | Svensk Klassiker

Backintervaller from hell..!

Av Emma Dalman den 17 april, 2015 i Träning

Mina ben!!

Det här var verkligen ingen bra dag.

Lite smått trött efter två utbildningsdagar på rad i Sthlm, fortfarande sliten i kroppen efter tio-mila-cyklingen i söndags, ett mensutbrott och dåligt humör på det. Och idag var det inplanerat backintervaller med Lena.

Idag är en dag då jag kan börja gråta.

Så sa jag till henne när vi möttes ute vid Tyrstugan. För det var så det kändes.

Tio gånger upp och ner i backen. Fem olika sätt, à två omgångar.

Första varvet:
1) Jogga upp till toppen.
2) Kick i baken upp.
3) Skridskohopp snett framåt hela vägen upp.
4) Utfall upp.
5) Sprinta så fort det bara går upp.

Och så allting en gång till.

Det regnade och var fint om vartannat. Till slut vann solen, och samtidigt kom mitt goda humör fram. Det var som jag hade misstänkt – om jag tränar så har jag i alla fall chansen att må bättre och bli gladare, få lite endorfinskjuts i systemet liksom. Men det var tungt.

Min kropp funkar inte som alla andras.

Som jag har nämnt förut så har jag inga nerver till hjärtat längre, de kapades i och med transplantationen, och man sätter inte fast dem igen på det nya hjärtat (misstänker att det kan vara mikroskopiskt jäkligt litet och tiny). Så min puls kan inte öka toute suite via nerver, utan det måste ta omvägen via hormoner. Lite så här går det till, om jag har fattat galoppen:

- Först ska kroppen inse att det är en ökad belastning på gång, vilket tar en stund.
- Den skickar då signaler till huvudkontoret, om att systemet behöver öka.
- Hjärnan ska sända denna information vidare till binjurarna, och där ska adrenalin insöndras till blodbanan.
- Adrenalinet tar sig sedan via blodet till hjärtat och verkar på hjärtat, som då börjar få upp kapaciteten och arbetsförmågan.

Vid det här laget är backen slut för länge sedan.

Det är därför inte konstigt att min puls kan fortsätta att stiga rejält även efter att jag har slutat anstränga mig. Om den är på 170 när jag kommer upp i backen så kan den ligga på 180 innan jag är helt stilla, och fortfarande krypa upp mot 185 när jag står och flåsar.

Och flåsat har jag gjort idag. Men det var riktigt gött! Tänk att jag orkade tio omgångar upp och ner i Tyrsbacken, på en dag då jag egentligen ville dra ett täcke över huvudet och käka Ben&Jerry’s tills jag exploderar. Nu tänker jag njuta av Let’s Dance!

Träning

Torsdag - en till vilodag, med lite Krav på kvällen. Inte mitt bästa pass, mycket fall och rullningar, vilket jag behöver öva mer på.

Fredag - backintervaller med Lena, se ovan.

MOD-möte i Sthlm!

Av Emma Dalman den 9 april, 2015 i Organdonation, Träning

Heldag med jobbet, i hufvudstaden – där polisen hälsade mig välkommen med en hästparad!

Alla konstaplar bar även sabel. Eller ja, synål modell större.

Inre Hamn (typ my hoods), klockan sex på morgonen, på väg till tåget.

Fick ingen bra bild av synålarna. Vågade inte riktigt fota så nära…

Idag har MOD haft planeringsmöte! Vi har lagt upp en specifik planering för de kommande fem månaderna, utifrån våra respektive ansvarsområden. Det är alltid lika kul när vi sitter tillsammans alla fyra, det ger så mycket energi och vi får tillfälle att verkligen synka och se över vem/vilka som jobbar med de olika projekten vi har på gång. Att få en överblick över allt vi jobbar med – verkligen ALLT vi jobbar med – är både överväldigande och spännande.

Det är en hel del som ska kickas igång den närmsta tiden.

Vilken tur att jag går upp till 100 % från och med första maj!! (maj gaad)

Då är det exakt ett år sedan jag började jobba. Först halvtid, sen sjuttiofem procent i höstas, och nu tar jag steget fullt ut till heltid. Det känns också spännande. Och väldigt roligt!

Jag har världens bästa jobb! As they say;

Choose a job you love, and you’ll never have to work a single day for the rest of your life!

Men hallå, vi ser helt slut ut – det blev ju ingen bra bild, vi är ju superpigga och peppade!

Sådär ja, lite bättre. Bra Jocke, bra.

Träning

Onsdag - intervallpass på SATS Färjestad med Lena. Vi körde tabata-intervaller. Fyyyy faaaaaan….

Torsdag - vilodag.

Långfredagstur på cykel!

Av Emma Dalman den 3 april, 2015 i Heartcore, Organdonation, Träning

Ah! Det är så här det ska vara!

Sol, vår, sopade gator och över hundra cyklister som tar över vägarna!

Långfredagscyklingen är ett motionslopp (ingen tävling) på sex mil, som arrangeras för tredje året i rad av Lugnets Massage i Karlstad och Karlstad Cykel och Sportcenter. Samarbetar gör även Frisk och Fri, en förening mot ätstörningar, Team Rynkeby som åker till förmån för barncancerfonden och, nytt för i år – Heartcore & moi!

Karlstad Cykel och Sportcenter och Haibike kommer det skrivas mer om här på sidan, då de är de senaste av mina sponsorer – idag fick jag nämligen överräckt min nya racer, som jag kommer få ha under min träning inför, och självklart även under, Vätternrundan. Om jag ber snällt kanske jag även kan få låna med den till Argentina.. Det är en karbonracer, så den superlätt och väger i stort sett ingenting. Jag kan inte lyfta den med lillfingret, däremot med pekfingret går det alldeles utmärkt. Så lätt är den!

Och så galet snygg!

Mattsvart med lysande gröna detaljer. En riktig damsportsadel med hål (mmm! säger underlivet). Cykeldator och två vattenflaskor. Lättväxlad som tusan. Och snabb. Riktigt snabb. Det är Mikael på OK Tyr som har hjälpt mig att fixa spons på cykeln, han har även kirrat en mountainbike som jag ska köra Karlstad XC-loppet på i september – den cykeln kommer vi att lotta ut efter loppet, så håll utkik längre fram!

Birger var med och dokumenterade hela färden, och Rebecca som fotade för tidningen Cykla var med en stund innan vi for iväg. Vi var över hundra cyklister, uppdelade på tre klungor.

Det blir en lugn tur, sa de. Vi kommer hålla 25 km/h som hastighet.

What? Jag brukar ligga på snitt 20 km/h…

Självklart hamnade jag nästan längst fram i tredje klungan, och fick i stort sett bara motvind. Efter en dryg mil insåg jag att det gick mycket lättare längre bak, då fick man draghjälp av de framför. Då var det inte svårt alls att ligga på 25-27 km/h i snitt.

Det blev en vurpa där några drog sig i backen. Jag klarade mig, jag var framför och hörde bara hur det smällde till rejält. Allt gick bra, men man kan ju tänka sig hur det skulle gått om hastigheten varit den dubbla.

Det var några sega backar, där mina benmuskler och min puls protesterade, men i övrigt var det en väldans fin tur – och när vi kom tillbaka till Karlstad och intog Drottninggatan var det många som undrade vad som hände. Vart kom alla cyklister ifrån? Tar det aldrig slut? Hur många är de?

Nu, en korv med bröd senare, tar jag igen mig i soffan och njuter av det faktum att jag har klarat av min första sexmilstur på cykel, och att det inte gör det minsta lilla ont i rumpan.

Ingen dum start på påsken minsann.

En av killarna gjorde en timelapse på sin cykel – han var i min klunga så stoppet för vurpan kom också med. Tyvärr dog batteriet så slutet filmades inte, och kameran växlar lite i olika vinklar:

Kolla länk här.

Träning

Torsdag - vilodag, fast vi körde lite Krav på kvällen ändå, jag, Thomas och Mats.

Fredag - långfredagstur på cykel, sex mil landsvägskörning. Totalt 242 km.

Happy bday to me!

Av Emma Dalman den 29 mars, 2015 i Roligheter, Söt Likör, Träning

Då var man 29.

Ett år kvar till trettio.

Yikes.

Jag har gillat tjugoårsåldern. Det känns konstigt att jag bara har 365 dagar kvar. Jag vet, eftersom jag fyllde år igår så borde det vara 364 dagar kvar till nästa födelsedag – men icke sa nicke. Jag har tajmat det så bra att det är skottår 2016, så jag får en hel extra dag som tjugonioåring! Coolt va!

Jag hade en finfin födelsedag. Den inleddes med en solig cykeltur till Grums på drygt tre mil. Där blev jag firad med favoritmaten (karibisk lax, mangosalsa och sötpotatismos), och tårta tillsammans med familjen. Jag slapp cykla tillbaka, då det inte riktigt fanns tid, utan jag och min mor lassade in cykeln i bilen, körde till stan och röjde lägenheten inför kvällens festligheter.

Det var sång, det var dans (sort of), och det var Earth hour.

Vi släckte alla lampor, tände levande ljus, stängde av musiken och sjöng i mörkret. Många av gästerna ingår i Söt Likör och CMB, så det bjöds på stämsång, stämd sång och ibland bara sång. Gôrmysigt, som en säjjer i Värmland.

Ack Värmland.

Det är lite skämskudde när man ser på den serien. För lite så där är det ju faktiskt. Fast inte helt. Jag kan inte riktigt slappna av och skratta åt det hela, då och då fnissar jag till, men ofta tänker jag bara ”Åh. Maj. Gaad. Vilken bild får inte folk av Värmland nu?”

Det räcker inte med att Filip och Fredrik narrade Grums i ”Lite sällskap” för några år sedan, att ”Uppdrag granskning” sågade Grums som drogernas ort nummer ett där ungdomarna tar livet av sig om de inte jobbar på bruket, och att Grums ligger i botten gällande i stort sett allt. Nej då, nu ska hela Sverige få se att i Värmland är vi karaktärslösa (Mia Skäringer’s roll som går med på (nästan) allt), lata (Ida Hallqvist’s roll som bara gnäller (btw, IRL så är hon dotter till min gamla klassföreståndare på högstadiet)), omogna och vägrar växa upp (Johan som spelar den 35-årige pojkvännen), lite menlösa (Björn Starrin’s roll som saknar stake) och jävligt snuskiga (grannparet som är besatta av sex).

Missförstå mig fel. De har lyckats. Jag vill gärna se vad som händer, för det är ju underhållande.

Men även mina fniss kommer ut som grimaser. Ack, ack, ack…

Det är vad vi har gjort idag – kollat ikapp Let’s Dance (äntligen åkte Jonas H ut!), Ack Värmland och gårdagens ”Smartare än en femteklassare”, då Charlotta som tränade Krav med oss i höstas deltog – och hon tog sig väldigt långt! Kolla in programmet här!

TACK så mycket för alla gratulationer på min födelsedag – de värmer mitt nya hjärta – och för två år sedan visste jag inte om jag skulle få bli tjugoåtta ens en gång, och nu är jag tjugonio.

Det, om något, är värt att fira.

Det är svårt att ta tydliga bilder när det är Earth Hour..

Jag klockan fyra på morgonen.
Ganska tacksam för att det här också är en suddig bild.

Träning

Lördag - cykla till Grums, 33,4 km. Totalt 161,9 km.

Söndag - vilodag, med chips, choklad och TV4play.

Ny i gänget – välkommen Kim!

Av Emma Dalman den 27 mars, 2015 i Söt Likör, Träning

Senaste tillskottet i teamet stavas Kim Kessler – min kiropraktor och simtränare!

Kim och jag känner varandra via Söt Likör (hon är andrasopran, jag är förstaalt), och på en övning frågade hon mig om jag inte kunde behöva lite tips och råd inför Vansbrosimningen. Gärna! svarade jag.

Vill du så kan du också få behandlingar på min klinik?

Ja men det är ju helt underbart!

Så nu passar vi på att fixa till min kropp, vi knäcker och bänder, och drar och lirkar. Eller ja, Kim gör. Jag ligger stilla och fokuserar på att andas. Jag har varit där tre gånger nu, och det är fortfarande lite läskigt när det ska knäckas till, framför allt vid nacken. Men det går bättre och bättre. Jag litar fullständigt på Kim – hon har verkligen stenkoll. ”Här gör det lite ont va?” säger hon ibland och trycker till. ”Ouch! JA, det gör det” kvider jag och undrar hur fasiken hon hittar så rätt.

Hon känner saker som jag inte ens visste om, hittar muskler som har hamnat fel, krampat ihop och stelnat till. Och jag känner mig lika mjuk varje gång jag har varit där. Lite som en lealös docka. Det är himmelskt.

Snart ska vi också komma igång med simträningen inför Vansbro – vi ska se om jag kan lära mig att crawla!

Det känns också lite halvläskigt, att komma ut och öva i öppet vatten. Undrar hur länge jag kan skjuta på det, så att det blir aningens varmare ute, och hinna fixa en bättre våtdräkt, med långa armar och ben.

Här kan ni läsa mer om Kim, och här kan ni ta del av Svealandskliniken!

Första besöket hos Kim.

Jag har haft världens träningsvärk i veckan. Efter att ha gjort cykeltest, intervallpass med Lena, ett hårt Krav-pass och tre mils cykling på tre dagar, så tyckte mina ben att det blivit just a tad too much. Jag har fått sänka mig ner på toasitsen med stöd av handfatet, dunsat som en sten nedför trappor och gått som att jag har skitit på mig.

Vanligtvis gillar jag träningsvärk. Det är ett tecken på att jag verkligen har rört på mig. Men till slut tröttnade jag. Det var inte ens roligt längre. Som tur var släppte det mesta idag, så jag kunde ge mig ut på en löprunda på kvällen. Jag har fasat för att börja springa – jag är verkligen inte bra på det – men det gick bättre än vad jag trodde. Jag gick raskt i en halvtimme som uppvärmning, sedan sprang jag i fem minuter, gick i fem – och upprepade tills dess att ytterligare en halvtimme hade gått. Funkade helt okej, och det ska faktiskt bli kul att se om jag kan springa längre redan nästa gång (inte längre tidsmässigt, utan hinna lite längre på fem minuter).

Nu laddar jag rejält inför morgondagen – jag ska cykla till Grums och få tårta, sedan får jag gäster på kvällen – det är nämligen MIN FÖDELSEDAG! Nu lämnar jag tjugoåtta bakom mig, och går in i sista året innan 30.

Wowawewa.

Några varv runt Lambergstjärn. Försökte jaga ikapp, men hann inte..

Träning

Torsdag - vilodag (välbehövlig).

Fredag - rask promenad i tre kilometer som uppvärmning, följt av en löprunda på fyra kilometer (bestående av gå-springa-gå-springa-gå-springa).

Lördagstur till Forshaga

Av Emma Dalman den 22 mars, 2015 i Söt Likör, Träning

Igår sken solen över Värmeland, men värmen lyste med sin frånvaro.

Fan vad kallt det var.

Vi hade tänkt oss en tur till Deje, men vi höll på att förfrysa så vi nöjde oss med Forshaga och tillbaka. En nätt tur på 4.6 mil. Jag tyckte synd om killarna. Jag hade ändå underställsbyxor och en extratröja på mig, och ändå frös jag. Vi tejpade mina SPD-sandaler med eltejp för att det inte skulle blåsa in så mkt luft genom de vädrande tyghålen – hemmabygge funkar det med!

Det jobbigaste i nuläget är att sadeln trycker lite för mycket på ett väldigt intimt ställe.

Aowchie.

Det blir till att nöta, nöta, nöta.

Racern jag lånar av Mikael.

Klarälvsbanan.

Värmer oss vid solväggen i Forshaga. Sol = sommar. Moln = vinter.

Igår kväll var det gyckeltäflan med Söt Likör och CMB – jag tillhör A1, första altarna, och vi var superdupertaggade!

Med tanke på att vi har vunnit två år i rad, så planerade vi självklart att få med oss trofén hem en gång till och göra ett hat trick, alas så gick det inte hela vägen. Men men, vi kanske hade blivit helt odrägliga om vi hade vunnit för tredje året i rad..

Träning

Lördag - tur och retur till Forshaga på Klarälvsbanan, 46 km. Totalt 96,5 km.

Söndag - vilodag.

Alstern runt

Av Emma Dalman den 18 mars, 2015 i Träning

Klockan ringde 05.20 imorse..

Zzzzz…

Jag var mer zombie än människa tills vi kom utanför dörren. Ah luft!

Jag smög igång med lite lätt cykling idag tillsammans med Mikael för att jag skulle få känna på hur det är att cykla på en racer (vingligt), börja vänja baken vid sadeln (aj), och få kört några mil på morgonen innan jobbet (tre komma fem). Det var en fantastisk morgon, med rosa-lila himmel, slöjmoln och en sol som långsamt gick upp över åkrar, vatten och skogar. Dagar som dessa är jag så enormt glad över att bo i Värmland – ett stenkast utanför min dörr finns vacker natur, höga berg, frisk luft och porlande bäckar. Ja där vill jag leva, ja där vill jag dö.

Det var ovant med så smala däck. Jag gillar fart och fläkt, men det kändes lite läskigt när jag fick upp farten rejält i nedförsbackarna och minsta svajande satte allt i osäker gungning. Och det här med kadens – det gäller verkligen att trampa fort, jeez, det kommer ta ett tag att lära sig.

Mikael, min cykelcoach (som kommer bli presenterad på en egen sida inom kort), undrade hur det gick för mitt hjärta när pulsen ökade, och om jag klarade intervaller. Ja, har jag skrikit och krigat mig förbi repet om och om igen på Vasan så ska jag allt se till att klara av att cykla – jag är nog starkare än somliga (mig själv inräknad) tror, som Henrik alltid sa.

Allt som allt en mycket fin morgon, och jag längtar tills jag får ge mig ut igen!

Inställning av sadeln.

Lite mek hör väl till?

Mikael, the bike man!

Träning

Onsdag - Cykel, Alstern runt, 34.5 kilometer (totalt 50,5 km).

Nästa utmaning

Av Emma Dalman den 17 mars, 2015 i Träning

Ingen rast och ingen ro!

I måndags gjorde vi ett löptest på eftermiddagen, hos Richard på Vo2testcenter, för att se vilka pulszoner jag ska träna i under löpningen. Vi gick alltså inte på max, vilket var skönt (för då slapp jag den där förbenade masken som man ska andas i under ett maxtest), utan vi mätte bara mjölksyranivåer.

Eftersom jag inte har några nerver till hjärtat längre så slår det mycket fortare i vila, men det innebär också att det tar mycket längre tid på sig att öka mer i puls, då det måste gå via adrenalin (som är ett hormon och som transporteras i blodet). Nerverna kan alltså inte ”slå på” hjärtfunktionen som det gör på andra ”vanliga” dödliga, utan jag måste värma upp rejält.

Där kom mitt första misstag.

Jag trodde att jag var bra uppvärmd då jag hade cyklat snabbt till SATS Färjestad, så efter tre minuters gång på löpbandet körde vi på. Det blev ganska snabbt surt i vaderna pga syrebristen. Jäklar vad det gjorde ont. Men jag behövde bara springa totalt 15 minuter, sen var jag redan full med mjölksyra och det var dags att avsluta testet. En kvart låter som ingenting, men för mig som inte har sprungit på ett år, och som inte var tillräckligt igång, så var det mer än nog…

Så nu har jag nya pulszoner att anpassa mig till gällande löpningen – nästa vecka testar vi om cyklingen från i november, för att se vad som har hänt.

Vi mätte även med ultraljud på triceps, höft, midja och lår och jämförde med i höstas – och vilka resultat!

På tre månader har jag tappat 4.3 % kroppsfett, vilket tydligen är jättebra. Jag har inte gått ner i vikt, utan istället omfördelat så att jag har tappat över tre kilo fettmassa och omvandlat det till muskler och vätska istället. Just vid triceps har det fettlager som jag har runt musklerna minskat rejält, från drygt 15 mm till ca 12 mm – och det är det svåraste stället att både bygga muskler och minska fett på! Likaså höft och lår hade minskat fett och ökat muskler, men tydligast var det på magen. Det var väldigt roligt att se svart på vitt vilka resultat alla timmar i skidspåren har gett.

Men, jag kan nog inte räkna med samma siffror vid nästa mätning. Det här var tydligen exceptionellt.

The test is about to begin.

Var fjärde minut fick jag hoppa upp på sidan av bandet,
för då var det dags för blodprov (och jag hann få några droppar vatten).

Efter testet!

Träning

Måndag - löptest på Vo2testcenter.

Tisdag - aktiv vila med Krav Maga på kvällen.

En vecka senare

Av Emma Dalman den 16 mars, 2015 i Heartcore, Träning

För en vecka sedan var jag på väg hem från Mora.

Det gjorde ont precis överallt och jag kunde knappt hålla ögonen öppna – men oj så glad jag var! Jag hade klarat det! Jag hade genomfört Vasan! I grötiga spår, utan spår, i pölar och sjöar och backar som aldrig ville ta slut – och med ett rep som hotades att dras och förhindra min fortsatta färd mot målet.

Jag vill ge ett stort och varmt TACK till alla som hjälpt mig på färden, som trott på mig, som stöttat, pushat och sponsrat!

Trimtex – för state of the art-tränings- och tävlingskläder av högsta kvalitet som verkligen har förgyllt mina timmar i spåren!

Torsby Ski Tunnel – som gav mig och Henrik möjligheten att komma igång rejält med skidträningen redan i november (det var där jag lärde mig grunderna, tekniken, och ramlade många, många gånger)!

Kalhyttan i Filipstad – som skänkte två säsongskort så att jag kunde nöta, och nöta och nöta på deras underbara konstsnöbana! Deras backar är enormt härliga, det är en fröjd att åka skidor när det är så bra spår!

Marina på Karlstad Dietistmottagning – som har fixat ett perfekt kostupplägg som passat mig som handen i handsken, både i vardagen och kring all träning och alla lopp: uppladdning, under och återhämtning!

SATS och Lena – herregud vilken bra coach jag har, och det är lika roligt varje gång vi ses – utmanande, utvecklande och välplanerat! Jag har hela tiden känt mig trygg i allt vi har gjort, och hur vi har lagt upp veckorna – och det har verkligen gett resultat!

Min familj, mina vänner, alla er som följer, läser, kommenterar och skriver mail – er support betyder jättemycket och jag vet inte vad jag hade gjort utan all den uppbackning jag har fått. Och den markservice som mina nära och kära ställt upp med, jeez louise, jag får passa mig så jag inte blir bortskämd…!

Och självklart – Henrik! Min skidlärare som lärt mig allt jag kan. Med en stor portion tålamod, en lika stor del humor och en övertygelse om att jag klarar mer än vad jag själv tror så har du pushat på, legat mig i hasorna, skrikit ”ÖKA”, vilat med mig när jag inte orkat längre, satt fart på mig igen när jag egentligen bara velat lägga mig ner och sova, skojat, skrattat, guidat mig rätt bland burk- och klistervalla, åkt många mil med mig i spåren och otaligt många fler i bil, käkat mackor och onormalt stora portioner pasta med köttfärssås, vallat och vallat om, vallat och vallat om, vallat och vallat om, lärt mig åka sjukt fort utför, och lika lugnt och tålmodigt som Ingmar Stenmark förklarat att:

Det är bare å åk.

Jag kommer sakna våra skidturer.

Vem vet, jag kanske ringer till hösten och vill ut igen.

Men – och jag kan inte trycka hårt nog på denna punkt – om jag, mot alla odds, skulle börja prata om att åka Vasaloppet igen redan nästa år 2016, snälla, slå till mig. Rejält.

Ett stort TACK till er alla!!!

Ni hjälpte mig att ta mig ända hit.

Nu börjar nästa utmaning, get ready inför Vätternrundan och Vansbrosimmet.

Jag vilade mån-tis-ons (yikes vad jag har varit trött i veckan), sen var det dags att börja så smått igen, och idag smög jag igång med min favoritgren – cyklingen! Det fick bli ett kort och lätt pass idag, då vi ska göra ett löptest imorgon och då är det bra om benen är utvilade. Men det var svårt att hålla igen…

Jag ÄLSKAR att cykla!

Det går fort, det går lätt och allt som behövs är ett par välpumpade däck – me like.

Träning

Söndag - Vasaloppet, 9 mil längdskidor. Totalt 73 mil.
Mån-tis-ons - vila.
Torsdag - Krav Maga.
Fredag - pass med Lena på SATS. Rörlighetsträning som uppvärmning, sen fick jag testa ”flowing”, en matta med pads som blir som is. Där jobbade vi baksida lår, mage och lite mer ben, för att avsluta med några fler magövningar.
Lördag - aktiv vila, cyklade till och från uni. Totalt 1,3 mil.
Söndag - lätt cykelpass på 1,6 mil. Totalt 2,9 mil.

Vasaloppet

Av Emma Dalman den 13 mars, 2015 i Heartcore, Media, Organdonation, Träning

Då var det över.

Vasaloppet 2015.

Vilket lopp. Vilken dag. Vilken in i allra glödhetas tur att jag klarade det!

Det var sååå nära att jag hade tvingats bryta vid Oxberg. Och igen vid Hökberg. Och nästan också vid Eldris. Att jag hade hamnat bakom repet och fått åka hem. Visst, jag hade Engelbrektsloppet med mig i bagaget, så skidmomentet i Klassikern var egentligen redan avklarat, jag behövde inte Vasan per se, och ingen hade klandrat mig om jag hade brutit loppet självmant eller hamnat bakom repet. Det största var som sagt att stå på startlinjen.

Men…

När jag nu hade en startplats så ville jag så gärna även vara med om målgången.

Här kommer en recap mil för mil, över det nittioförsta Vasaloppet, från en hjärttransplanterads synvinkel:

Starten

Så otroligt mycket folk. Och så mycket lera. Och vatten.

Vi var på plats 04.30, och medan jag fortsatte sova i bilen – sött nedbäddad med täcke, kudde, öronproppar och ögonskydd – så gick Per ut och började köa för att jag skulle få en så bra startplats som möjligt. Det var tur – jag hamnade nästan längst fram i sista startledet. Det blev en lite halvstressig stund innan starten när det var lång kö till b-majorna, men jag visste att går jag inte nu så går jag inte alls.

Jag hann också träffa Birger och få GPS-sändaren fäst runt magen, så han skulle hitta mig längs med spåret. Några frågade mig sen vad det var, det liknade tydligen en spårningsGPS som jakthundar brukar ha under älgjakten..

Själva starten gick förvånansvärt smärtfritt ändå, och vips så var vi en bra bit före de som stod i startled nio! Det kan ha haft att göra med den sjö som uppstått i mitten av startfållorna, där inte många ville stå, så det bildades rätt rejäla köer på sidorna.

Min farhåga om att bli ståendes två timmar på ett och samma ställe innan man ens kom iväg var således obefogad. Fast.. Det visade sig att jag hade uppfattat det hela fel. Det var ju backen som väntade där de flesta blev ståendes. Inklusive yours truly. Jag höll mig allra längst till höger, så man hade ena sidan fri (eller ja, det var skog). Sen var det bara att hänga på stavarna och ta sig uppåt ett steg i taget.

Jag tror det tog ca en timme. Bara i backen. Som var två kilometer.

Första milen

Jag tog i som bara den och gav mig iväg väl det gick att börja staka. Det fanns absolut inga spår. Det var bara gröt. Alla bytte spår hela tiden. Jag antar att alla tänkte som jag: ”Men nu ser det bättre ut på höger sida, nej nu var det nog bättre på vänster” osv osv osv. Till slut höll jag mig i mitten, då fick jag ett fält för mig själv.

Jag kom till Smågan, första kontrollen efter 11 km, kl.09.54. Det var den kontrollen jag varit mest rädd för att inte klara, eftersom det kunde ta så förbenat lång tid i backen. Men jag var där 36 min innan repet drogs! Det kändes enormt skönt!

Andra milen

Det började kännas lite i armarna. Jag hade införskaffat ett par extrastavar, som jag använde mig av första delen, eftersom de var av tåligare material och alltså skulle hålla bättre i första backen – där många får sina stavar avslagna – men det betydde också att det var tyngre än mina vanliga. Och greppet på höger stav var tvinnat, så varje gång jag släppte staven och skulle fånga den igen hade den vridit sig… Jag messade teamet och sa att jag ville ha mina ”riktiga” stavar när vi möttes vid Mångsbodarna.

Vilken lättnad! Vi passade också på att valla om skidorna (noll fäste) och så fick jag ländrygg och nacke insmord med heat lotion.

Jag var vid Mångsbodarna (24 km) kl.11.33, och fick då höra hur speakern ropade ut mitt namn.

Ja, här kommer ju en åkare som vi följer lite extra idag, åkare 18108, Emma Dalman – som åker för en god sak – nämligen organdonation. Hon fick själv ett nytt hjärta för knappt två år sedan och vi önskar henne all lycka i dagens lopp!

Efter lite bulle och blåbärssoppa bar det iväg igen!

Tredje milen

Minns inte så mycket. Mer än att det gick helt okej. Det var fortfarande roligt, även om det inte fanns så mycket till spår. Ibland kom spårmaskinen och gjorde två stycken fina spår på ena sidan – då samlades alla i ett lämmeltåg just där, och det drog ner hastigheten en hel del när det blev stopp efter långsamma åkare (faktiskt inte efter mig, jag fick istället åka om hur många som helst, det var en ny erfarenhet).

Sen gick det uppför. Och uppför. Och uppför. Det gick inte att åka, utan alla gick. Verkligen gick på skidorna. Tramp, tramp, tramp. Det var nu inte så långt kvar till Risberg, men en vän hade sagt att det var dryga uppförsbackar innan Evertsberg som det var bra att vara mentalt förberedd på. Jag hoppades såå att han hade blandat ihop Risberg och Evertsberg, för jag ville verkligen inte ha fler dryga uppförsbackar efter den här.

Jag kom till Risberg (35 km) kl. 12.56, hoppade upp på staketet hos mor och far och Per och tog en Mars + mer heat lotion.

Fjärde-femte milen

Ja, det var mer av samma sak. Staka. Byta lite spår. Staka. Bita ihop. Försöka komma direkt efter spårmaskinen och få lite oförstörda spår en stund. Staka. Åka i gröt. Staka.

Nu började ryggen ge sig rejält till känna, och det gjorde mer eller mindre ont överallt.

Men att se den här skylten gjorde ändå sitt till. Nu var jag halvvägs.

Jag kom till Evertsberg (48 km) kl.14.45. Kontrollen stängde 15.00, så jag började känna mig aningens stressad. Jag föll ihop i snön och hann få skidorna omvallade och lite mer heat lotion.

And on it went.

Sjätte milen

Aj. Aj. Aj.

Ont, det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten och hela jävla dan.

Det gick lite utför efter Evertsberg, men snart kom Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg. Alltså seriöst, alla som har sagt till mig att Vasaloppet är så lättåkt och mest nedför, ni kan ta och stoppa upp… ja, jag vet inte vad, men något taggigt och trasigt och vasst i lämplig kroppsöppning och bara hålla tyst. Det gick ju bara upp. Upp. Upp. Upp.

Jag hade vid det här laget ingen aning om tiden. Jag fick ett sms ganska snart efter Evertsberg att Oxberg stängde 16.30 så det skulle bli tajt. I en av de förmorskade uppförsbackarna (var tacksamma att jag inte svär ännu mer, ni skulle hört mig i spåret), frågade jag en påhejande man vad klockan var.

16.21.

Det var nio minuter kvar. Och ca två kilometer.

Jag fick panik. Det var inte sant. De fick inte dra repet. Det fick inte vara slut här. Jag skulle ju till Mora. Jag drog på alla växlar jag hade (vilket inte är många när det går uppför, Henrik vet), och skrek mig hela vägen till Oxberg. Vid ett tillfälle vände sig en annan åkare om och frågade:

Why are you crying?

Jag hade ingen energi till att svara ”We’re not gonna make it”, utan jag brölade på och sprang förbi honom. ”Nej! Nej! NEJ! De får inte, de får inte, de får inte dra repet! BRÖÖÖÖL!”

Alla runt omkring mig undrade nog hur jag mådde egentligen.

Nästan framme i Oxberg skulle man runt en liten krök, och det var inte snö längre som vi åkte i. Det var risgrynsgröt. I kurvan var alla spår borta, det fanns ett halvt på vänster sida. Där höll jag på att åka rakt in i en annan åkare, men jag lyckades bromsa och lägga mig bakom honom. Då började han sakta in, så jag skrek:

Men kör för faaan!

Han hoppade räddhågset åt sidan, och jag dundrade på. Här kunde jag höra speakern säga ”Välkomna till Oxberg! Det är en bragd att ha tagit sig så här långt”. Va? Har de dragit repet? En funktionär kom mot mig:

Vill du åka buss eller skidor?

Förvirringen var enorm. Hade de dragit repet? Var det försent? Var det hans sätt att säga ”Vill du åka buss till Mora, eller vill du åka lite till, men it’s over for you”? ”Nej”, sa jag, ”Jag vill fortsätta!” ”Jamen då så, varsågod!” sa mannen. Phiu!

Pappa skrek från andra sidan blåbärssoppeutdelarna och undrade vart repet drogs, om jag hade klarat mig eller inte. Jag bara fortsatte åka.

Jag kom till Oxberg (60 km) kl.16.31.

De drog repet 16.35. De bjöd alltså på fem minuter extra då det inte fanns några spår.

Phiu igen.

Sjunde milen

Det tog emot något så oerhört att staka vid det här laget. Men jag är starkare i stakning än i diagonalåkning, och det går mycket fortare. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag gjorde det, men det var ett staktag i taget. Jag gjorde ljud vid varje utandning – antingen en högljudd andning, ett bröl eller ett gnyende. Alla tittade. Jag brydde mig inte ett jota.

Jag skulle bara framåt, så enkelt var det.

Och gissa vad? Det gick uppför igen. Helvetes jävla skit. Jag HATAR uppförsbackar.

En sjukvårdare på skoter stannade och pratade med en man, och jag passade på att fråga om tiden. Och med den snorkigaste rösten jag hört, ever, svarade hon:

17.35. Du har fem minuter.

Neeeeeeej! Inte igen! Precis då såg jag skylten. En kilometer kvar till Hökberg.

And here we go with the bröling. Jag skrek, jag tjöt, jag tog i med krafter som jag inte visste att jag hade. När jag var 300 meter från Hökberg såg jag en storbildskärm, där tiden visade 17.41. No, no, no. No way.

Jag var framme i Hökberg (71 km) kl.17.44.

De drog repet 17.45.

Jag hörde speakern ”Och här kommer åkare 18108, Emma Dalman, välkommen till Hökberg! Vi hurrar henne ända fram! Hon kämpar på för glatta livet och vi ska se om vi inte kan få några ord med henne här”. Huh? Jag, prata? Är han stollig? Som tur var skötte han större delen, jag tror jag sa ”Ja”, ”Nej”, och ”Nu ska jag i mål”.

Här fick jag min avkolsyrade ljumna Coca Cola. It. Was. Heaven.

Nu hade jag till 19.10 på mig att ta mig till sista kontrollen, Eldris. En mil. Det skulle jag klara.

Åttonde milen

Här fanns det äntligen spår! Hallelujah! Och det gick väldigt mycket nedför. Precis den sortens åkning jag gillar.

Jag kanske skulle bli störtloppsåkare.. Hmm..

Nej, det var dags att fokusera, jag ville inte att det skulle bli så nära repet igen – och särskilt inte vid sista kontrollen. Varje gång jag tänkte tillbaka på starten, och den långa, sega uppförsbacken, höll krafterna på att sina. Har jag verkligen hållit på så här länge? Fy fasiken. Och jag tänkte mer än en gång:

Hur tusan ska jag orka 30 mil på cykel?

Då ska jag åka 21 mil till…

Någonstans här fick vi pannlampor, för nu var det så mörkt att man inte såg spåret längre.

Jag kom fram till Eldris (81 km) kl.19.01, och frågade andfått när målet i Mora stängde. Nej då, fick jag till svar, det stänger inte. Har du klarat dig hit så är du safe, de väntar in alla er som har kommit förbi den här kontrollen. Utmattad sjönk jag ihop på en bänk, med bulle och sportdryck. Alla runtomkring mig såg halvdöda ut. En tjej bredvid på bänken satt med tom blick och öppen mun, och verkade inte veta hur hon skulle släppa stavarna. Jag messade teamet att jag hade klarat mig till Eldris, och att nu skulle jag ta det lugnt eftersom Mora inte stängde.

Till slut reste jag mig upp igen – ytterst plågsamt – och började i sakta mak ta mig ta mig an de sista nio kilometrarna mot mål.

Nionde och sista milen

Efter en stund piper det till i mobilen.

Jag hade hela dagen blivit ganska stressad så fort jag fick ett sms, för jag kände inte riktigt att jag hade tid att stanna och titta (än mindre svara). Varför jag inte hade på ljudlös? No idea. Men nu tänkte jag att det kanske vore en bra idé att kolla ändå.

Målet verkar stänga kl.20.15, så du får åka på igen! Men det klarar du!

Gaaah!

Där tog vilostunden slut och jag hävde mig iväg. Min trötta, nedbrutna kropp fick en adrenalinskjuts utan dess like och jag åkte ikapp några som också hängt på repet tidigare. ”Vet ni om Mora stänger kvart över åtta?!?!” ”Nej, men det borde vi väl hinna”, tyckte de.

Sju kilometer kvar, och 45 minuter.

Det kunde bli tajt igen, och jag tänkte inte ta några risker. Jag stakade, och stakade, och stakade, och stakade. Till slut kom en funktionär, en av de som utgjorde slutpatrullen, och vi frågade alla om Mora verkligen stängde. ”Nej då, inte alls – ni kan komma i mål precis när ni vill. Förra året kom de sista in kvart över nio.”

Då gick musten ur mig.

Där och då ville jag lägga mig ner och aldrig röra mig igen. Jag behövde inte skrika mer. Kroppen skrek åt mig. Sluta-sluta-sluta-sluta-sluta-bara sluta-sluta-snälla sluta-sluta-sluta-sluta-sluta. Funktionären frågade hur jag mådde, och när jag berättade att jag var hjärttransplanterad kallade han åt sig en kvinna som också tillhörde slutpatrullen. Hon råkade även vara sjuksköterska. Så hon följde mig de sista fyra kilometrarna i mål. Det kändes väldigt tryggt faktiskt, och jag var glad att ha sällskap sista biten.

Hon hade sett mig på TV4 veckan innan, och här var jag nu – svag, och trött och skakig – men på väg in i mål!

Vid sista raksträckan sa vi hej då, och jag kom så – äntligen! – in på målrakan.

Stjärnorna stod högt på himlen, det var en hel del publik kvar som hejade och ropade, speakerns röst ekade och musiken – den mäktiga, mäktiga musiken – välkomnade mig till Mora. Vilken känsla! Vilken fantastisk känsla!

Någonstans ifrån väcktes musklerna till liv igen och jag kunde staka på för allt jag var värd in i mål.

Jag kom till Mora (90 km) kl.20.27.

Sluttid 12 timmar 27 minuter 39 sekunder.

Jag klarade det.