Ännu en vattentornsbacke avklarad!
Jag och Sigrid, en tjej i kören, har länge pratat om att springa ihop – att springa är second nature för henne – och nu fick vi till det! Precis utanför Sigrids hus i Väse finns ett fint motionsspår med två riktigt bra-iga backar, perfekta för backintervaller.
Vi värmde upp med 2.5 km promenad, innan vi satte igång. Tänk er sen att backarna ligger som ett Y. Man startar längst ner på Y-et, och springer ända upp till vänstra delningen, ca 350 m, sedan går/joggar man tillbaka ner tills dess att Y-et splittar sig, då viker man direkt upp längs högra delningen, ca 100 m, för att sedan lugnt ta sig tillbaka ända ner till början igen. En minuts vila, och så börjar man om.
Första backen, dvs den lite längre sträckan, eftersom man springer hela vägen från start upp tills Y-et tar slut på vänster sida, är ganska plan men oerhört seg! Det går hela tiden lite uppför, uppför, uppför – utan att för den delens skulle vara brant. Mina ben höll på att lägga av!
Andra backen, dvs högra förgreningen, var en kortare backe upp till vattentornet – och jäkligt mycket brantare. Men den gick oftast lättare att springa, just för att den var så kort. Det var sista biten som tog hårt på krafterna.
Varje gång jag kommer uppför en backe, oavsett lutning/längd, så viker sig hela kroppen. Jag måste ta stöd på knäna och bara flåsa en stund. Det känns som om jag har världens sämsta kondition. Fast jag vet att det är tvärt om. Okej, inte att jag har världens bästa, men den är jäkligt mycket bättre än vad jag tror iaf. Det var mest pulsen som satte stopp faktiskt, benen hade mer att ge, men pulsen hann inte riktigt med, så då blev det mjölksyra fortare än vanligt, och då säger min hjärna ”Tack, men nej tack, nu räcker det.”
Det är då det är så gött att springa med någon, just i backar. Man blir aningens mer motiverad.
Vi körde fyra varv, dvs åtta backar inalles. Inte illa pinkat för en lördag!
Träning
Lördag - åtta backintervaller i Väse med Sigrid!
