Taggarkiv | cykel

The Man Cave

Av Emma Dalman den 21 maj, 2015 i Okategoriserade, Roligheter

Jag älskar att cykla, men jag är en kass cyklist.

Eller ja, kass på att sköta om mina babies.

Jag skyller på att jag inte har något garage, och att det bara inte blir av att man åker och ställer sig vid en bensinmack och tvättar cykeln, smörjer kedjan och pillar på växlarna (ha! som att jag ens kan det).

Voilà, enter The Man Cave.

Mikaels cykelkompanjon Daniel har en riktig cykelmekarverkstad i Viken i Karlstad. Komplett med cykeltvätt, ställ, öl och alla konstiga tillbehör man kan tänka sig. Det knepigaste var nog en smörjolja som luktade fruktig läppglans. Jag ville seriöst ha det på läpparna, smaka på det, slicka på det. Mmm…?

Ännu ej rengjord mountainbike (lottas ut här!)

Nu är båda mina vrålåk skinande rena, kedjorna är smorda, växlarna är justerade och ramarna är till och med impregnerade! Ett tag framöver kommer regn och slask att bara rinna av, och det blir inga fläckar där vatten torkar. Som sprillans nya!

Träning

Torsdag - aktiv vilodag med Krav på kvällen.

Hashtagg cykla

Av Emma Dalman den 18 maj, 2015 i Träning

Susade fram längs Klarälvsbanan i morse #racedaypass

Klockan var strax efter sju och solen stod högt på himlen #ajlöövspring

Det var perfekt #medvindpåvägentillbaka

Jag var så glad när jag kom hem #wonderbarstartpådagen

It’s a bit funny att jag har blivit så beroende av träningen #adrenalinjunkie

Inte konstigt att jag nästan blev deprimerad när jag var sjuk #netflixdugerintelängre

Men jeeez så stel jag kommer bli..

#intetränatpåTVÅveckor
#träningsvärkfromHELL
#detärSÅvärtdet

Träning

Måndag - raceday på cykel = så fort pulsen kommer under 160 så sticker jag som attans i 30 sek (27-32 km/h-ish), sedan cyklar jag lugnare takt (20-22 km/h) tills pulsen gått ner igen, och så sticker jag igen. Repeat tills helt färdig. Hann 22 km. Totalt 622 km.

100% jobb. 90% sjuk.

Av Emma Dalman den 4 maj, 2015 i Roligheter, Träning

Första dagen jag börjar jobba 100%. Då vaknar jag upp med feber och hosta.

Eller ja, för att vara korrekt så kom hostan igår. Det var bara febern som dök upp inatt. Mysigt värre. Så jag dricker citron- och ingefärste, knaprar febernedsättande, Strepsils, dricker hostmedicin och försöker att inte prata för mycket.

FAN HELVETES JÄVLA SKIT.

Jag har verkligen inte lust att bli sjuk.

Misstänker att jag antingen fick någon halvtaskig bakterie eller infektion på Valborg eller i helgen, som blommade ut eftersom min dygnsrytm varit helt kullkastad sen i torsdags, och då har mitt immunförsvar varit way off. Tack vare att jag har tränat så mycket så har jag inte varit sjuk sen i höstas – men nu, så fort det blev minsta lilla spricka i försvaret så blir jag anfallen och däckad.

Hmm, det påminner lite om när jag fick min fasta tjänst som dietist. Samma dag som jag fick reda på att jag fick fast tjänst så fick jag en rejäl lunginflammation – vilket snabbade på min dolda hjärtsjukdom, som gjorde att jag blev sjukskriven ett halvår senare, och transplanterad en tid efter det. Men riktigt så långt behöver det inte gå den här gången. Nu är det bara en vanlig förkylning.

Säger vi.

Igår cyklade vi till Liljedal för att gratta Pers bror KG som fyller år i dagarna – det var strålande sol, aningens motvind på ditvägen men inte så att det störde särskilt mycket, perfekt temperatur och lagom långt, 47 km enkel väg.

Framme i Liljedal bjöds det på tårta, tårta, havreflarn, kakor och saft. Mmm! Vi satt i solen på baksidan och njöt av värmen och hade det hur underbart som helst – tills jag tog tårtbit nummer två och fick kalasont i magen. Jag har ingen gallblåsa kvar. Den knep de för några år sedan. Vilket gör att jag kan inte äta stora mängder fett för då hinner inte kroppen ta upp det, fettet hamnar i tarmen och så får man fettdiarré (och jäkligt ont). Ungefär samtidigt började jag hosta mer och mer, och djupare och djupare.

När vi påbörjade hemresan hostade jag så att det raspade i både hals och lungor, och det kändes inte som en särskilt bra idé att kriga hela vägen till Karlstad. Så vi stannade hos mina föräldrar i Grums, fick spontanmiddag, umgänge och låna bilen hem.

Det var ingen dum idé, att ta bil de sista tre milen. Nu gäller det bara att kurera sig tillräckligt, så jag är fit for fight as soon as possible.

Men tänka sig, nu jobbar jag heltid. Wowawewa!

Träning

Söndag - cykla till Liljedal och därifrån till Grums, 61,5 km. Totalt 600 km.

Måndag - vilodag.

Träningsvärk botas bäst med…

Av Emma Dalman den 26 april, 2015 i Träning

… mer träning förstås!

Jag var så enormt stel från fredagens intervaller och gårdagens tur i skogen – för att inte tala om blåslagen (!) – så det fick bli ett lugnare pass idag. Inte kortare, bara lugnare.

Jag blev upphämtad av mamma och farmor, och så åkte vi till Munkfors där de släppte av mig vid Klarälvsbanan. Sen var det bara att cykla hem. Bara och bara. Det var motvind HELA VÄGEN. Strålande sol förvisso, men motvind HELA VÄGEN. Sextiotvå kilometer.

Och raksträcka efter raksträcka efter raksträcka..

Nej då, det var mycket fint också – åkrar, skogar, vattendrag, lite Klarälv här och där, kossor, hästar, får och små lamm.

Finaste delen måste ha varit strax efter Deje när man kommer norrifrån, då man cyklar längs med vattnet – det var grönt och lummigt, vägen svänger i mjuka kurvor, det var män i fiskebåtar med metspön och små ödlor som sprang över asfalten.

Vid Forshaga fick jag ta ett pitstop och käka banan och macka. Gissa om baken gjorde ont. Det var den begränsande faktorn. Smärtan i hela nedre regionerna. Pulsmässigt låg jag kring 137-140 i stort sett hela tiden, så det var verkligen ett lugnt pass, men aj åh aj..

Nej, men, vila imorn kanske..?

Träning

Söndag - långpass på cykel från Munkfors, 62 km. Totalt 538,5 km.

Mountainbike – så jäkla kul!!

Av Emma Dalman den 25 april, 2015 i Roligheter, Träning

Det är mycket träning i helgen, och mycket nya saker i veckan – först bågskytte och nu mountainbike! Idag följde Mikael med ut till I2-skogen, instruerade mig i MB-teknik och lekte loss i en och en halv timme!

Jeez louise, vad roligt det är att köra i skogen!

Jag har cyklat en del mountainbike tidigare, men det var mesvarianten – ingen riktig mountainbike utan en slags korsning med ”vanlig” cykel, alldeles för smala däck, ingen bra stötdämpning, och så höll jag mig till vägar där bilar skulle kunna köra, typ.

Men nu – wowawewa!

Jag och min bulldozer till cykel svischade fram på stockar och sten, stigar och ibland inga stigar alls. Det går inte att jämföra landsväg- och skogskörning, det är enormt olika stilar. Båda är på cykel, men helt och totalt skilda från varandra. Det är ungefär som äpplen och apelsiner. Båda är frukter, men där slutar likheterna.

Det blir mer intensivt i skogen, mer intervallträning. Man måste också vara alert varje sekund, så att man inte fastnar bakom en för stor sten, voltar över en rot, eller glider ner i en lerpöl. Och så sitter man fast med fötterna! Jag trodde inte man hade SPD-pedaler på mountainbike, men ack så fel jag hade. Det resulterade i några rejäla vurpor då jag inte hann klicka ur i tid, men inget värre än några blåmärken och lerindränkta ben.

Värre var det för Per, som gjorde en riktig volt över styret och slog i axeln så att det blev skador på ligamenten (= en tripp till akuten, värktabletter och ordinerad vila i ca en vecka). Birger var med och filmade, men han missade Pers flygande flopp (fasiken, hade varit klockren för Funniest Homevideos)..

Min mountainbike kommer man även att kunna vinna senare i år btw!

Den lottas ut efter Karlstad XC-loppet 20:e september – håll utkik här på Heartcore, men också på MODs Facebook och Karlstad XC – fler länkar kommer!

Träning

Lördag - drygt en och en halv timmes mountainbikekörning i skogen, blev 17 km sammanlagt. Totalt 476,5 km.

Rekord på arbets-EKG!

Av Emma Dalman den 21 april, 2015 i Organdonation, Sjukhus

Jävlar vad jag var taggad inför arbets-EKG’t.

Jag menar, det är ju en del som har hänt sen förra året. Träningsmässigt, alltså.

Ett arbets-EKG går till på följande sätt:

Jag kopplas upp med EKG-elektroder, får en blodtrycksmanschett runt höger arm, och så tas EKG och blodtryck i vila. Sedan flyttar jag över till en träningscykel, med elektroder och manschett kvar. Väl läkaren har varit inne och hört sig för om mitt allmäntillstånd så börjar jag cykla.

Hastigheten ska hållas mellan 60-63, och ca varje minut ökas belastningen. Då tas också nytt blodtryck, och jag ska skatta på en skala hur andfådd jag är, hur ansträngt det är för benen och om jag har någon bröstsmärta.

Sen kommer den jobbiga delen.

Jag får hålla på precis hur länge, eller hur kort, jag vill.

Det är alltså upp till mig att ge mig när jag tycker att det räcker. Vilket är skitsvårt. Inte att ge sig, utan att fortsätta. Min hjärna funkar så att om jag inte absolut måste ta i så ger jag mig. Och direkt efteråt tänker jag att jag skulle kunnat ge det iaf två minuter till. Eller fem.

Förra året kom jag upp i 117 % av förväntad kapacitet. Det ville jag slå i år.

Vi transplanterade förväntas klara 80 % av vanliga icke-transplanterades kapacitet. Så vårt 100 % är 80 % för en vanlig dödlig. Om vi gör 120 % så är vi alltså uppe i 100 % för vanliga. Hänger ni med?

Förra året var jag 3 %-enheter under en ”normal” människas kapacitet. Skulle jag komma över 120 % (räknat för mig) så skulle jag alltså ha bättre kondition än genomsnittssvensken, som inte genomgått en transplantation.

Självklart ville jag över 120 %. Sköterskan hjälpte mig räkna ut hur många watt jag skulle behöva komma upp i för att nå mitt mål.

Nu pushar du mig, okej?

..sa jag till henne innan testet skulle börja. Jag ville veta när jag närmade mig 120, så att jag inte gav upp för tidigt.

”Nu är det en minut kvar till 120 %!”

Redan? Det här går ju bra. ”Och där passerade du 120! Nu är det bara upp till dig, i ditt huvud, hur länge du vill hålla på.” Jahapp. Där kom det där svåra igen. Hur länge skulle jag orka. Hur många watt cyklar jag på nu? frågade jag. ”187″. Okej, tänkte jag. Över 200 borde jag klara.

Vid 201 gav jag upp.

Vilket visade sig vara REKORD!

Jag verkar vara första kvinna (hjärttransplanterad?) som cyklar över 200 watt! Det motsvarade 135 % av förväntad kapacitet. Jag är alltså 15 % bättre tränad än genomsnittssvensson, det ni!

(mitt skryt fick jag äta upp med råge i tisdagskväll på krav’en, när uppvärmningen var att springa – ha! jag som inte kan springa om jag inte redan är varm, pumpen måste fått komma igång i minst en halvtimme innan jag kan springa… jaja, så kan det gå)

This bike is amazing. You’ll never believe what I can do with it!

Av Emma Dalman den 5 april, 2015 i Träning

Asså seriöst.

Den här cykeln.

(nu försökte jag skriva ”cykeln” tre gånger, och råkade skriva ”cyklen” varje gång – hatar det uttalet, likaså nycklen som många säger i skåne/södra småland. Skärp er sydsvenskar – säg det rätt eller säg det inte alls)

Iaf, min racer är helt amazing!!

Den är überlätt!

As you can see..

Jag kan till och med lyfta den med bara ett pekfinger!

Jag kollade idag upp vinnartiderna i WTG Durban för cykel 20 km etc, och låt säga att jag behöver skala av 10-15 minuter för att vara någonstans i toppen.. Så vår lugna söndagstur blev lite tuffare än planerat, när motivationen helt plötsligt dök upp att försöka åka fortare. Men med en så lätt cykel så går det undan.

Igår hade jag goa och glada peeps över på middag, några blev sovgäster och imorse lärde de mig hur man gör äggvitepannkakor. Jag hade totalmisslyckats med aiolin igår kväll, så det blev till att göra ny – och då blev det massa äggvita över. Vispa, vispa, vispa och vispa. Sen vispar du lite till. Smaksätt med salt, peppar, kanske lite timjan, och stek. It was delish!

Träning

Lördag - ofrivillig vilodag, skulle kört styrka men hade väldigt ont i magen och kände mig lite sliten, så jag tog det lugnt.

Söndag - 20 km landsvägskörning på cykel. Totalt 262 km.

Lucia

Av Emma Dalman den 12 december, 2014 i Söt Likör, Träning

Telefonsamtal med mor, torsdag lunch.

Jag: Idag gick jag upp tjugo i sex! (superstolt)
Mor: Ha! Vet du vad jag trodde du skulle säga?
Jag: Öh. Nej..
Mor: ”Idag gick jag upp tjugo kilo!”

Det är alltså helt osannolikt att tänka sig att jag kan gå upp tjugo i sex, däremot går tankarna snabbare till att jag kan gå upp tjugo kilo – på en dag. Okej, jag är inte känd för att vara morgonpigg, men ge mig lite cred.

Cyklade tre timmar innan provtagning halv tio!

Efter drygt en timme kom en rejäl dipp. ”Jag orkar inte”, ”Fan vad länge det är kvar”, ”Det är tungt, tungt, tungt”, ”Mitt arsle gör ONT”, ”Hur ska jag klara 30 mil på Vätternrundan?”.

Men då var det prima att ha tränat med Lena dagen före. Jag fick ta fram pannbenet. Lenas ord snurrade i huvudet:

Så här kommer det vara i perioder under Vasan och alla loppen. Det kommer kännas tungt och jävligt och som att du bara vill ge upp. Då gäller det att bita i och fortsätta.

Och som Per brukar säga. ”Lite jävlaranamma väger ingenting så lassa på för fullt!”

Efter tjugo riktigt tröga minuter vände det och gick lättare. Till nästa timme då jag fick ytterligare en dipp. Men det gick! Tre timmar senare stapplade jag mig ut från gymmet.

Idag hittar ni mig i Söt Likörs Luciatåg – lussar från 06.00 till 20.30! (hoppas halsen håller)

Träning

Torsdag - distans-/intensitetpass på cykel, 3 timmar, puls 147-150.

Fredag - vilodag.

Kvällscykling och kvällskyckling

Av Emma Dalman den 3 oktober, 2014 i Träning

Föreläste för Dedicare i onsdagskväll i Stockholm. Maddo var med och lyssnade, och höll på att bli rekryterad av bara farten.

Idag var det jobb från morgon till kväll (förutom en snabbis till Sundsta och köpa inlines på aftonen), och jag tog mig till gymmet först kl.21.00.

Tre killar lyfte skrot. Jag satte mig i spinningsalen. Lite bok, lite sms, lite Quizkampen. Och vips så var klockan 22.08.

Åt nästan en hel kyckling när jag kom hem. Mat som ger dig vingar!

Plankrekord!

Av Emma Dalman den 30 september, 2014 i Träning

Igår på träningen satte jag personligt rekord i plankan – 1 minut 11 sekunder!

Vi gick igenom stakmaskinen, som kommer bli en av mina bästa (…) vänner de närmsta månaderna. Mina triceps fick sig en omgång. Men det är riktigt skönt att Optimal har stakmaskin – det är något jag aldrig hittat någon annanstans.

Har inte haft så stor anledning att leta efter det tidigare iofs.

Jag inledde den här dagen med en timmes cyklande på gymmet. Tog med mig min bok och satt och läste. Det är inte fokus på att köra järnet, utan snarare låta benen gå. Inte bli särskilt andfådd. Vi trappar upp försiktigt, det är min kondition som ska upp-upp-UPP! Och det gör den i och med långa, sega pass.

Men visst blev man varm.

Och vilka oerhört osköna sadlar. Alldeles för breda och otympliga. Jag fick lite ångest när jag tänkte på alla timmar som jag har framför mig… Tills jag tittade in i spinningsalen.

Ah! Ljuva träningssadlar. Smala. Hårda. Perfekta. This is the place for me.

← Previous 1 2