Arkiv | Heartcore

Genväg till tidigare inlägg

Av Emma Dalman den 17 juni, 2014 i Bakgrund, Heartcore

Sidan är under uppbyggnad, och innan det finns ett arkiv över tidigare inlägg kan det vara tradigt att behöva klicka sig tillbaka ifall man skulle vilja ta del av hur allt det här började.

Så här kommer en liten genväg!

∞

Första inlägget
- jag hamnar på akuten och får min diagnos

Beskedet om transplantation

Väntelistan

Samtalet

Heartcore
- vad jag har hittat på för tokigheter och syftet med den här sidan

Träningen startar

Årskontroll

Inlagd, igen..
(dvs där jag är just nu och skriver ifrån)

∞

Håll till godo!

Vänliga hälsningar från avdelning 57.

The ”keys” to happiness.

Maria!

Av Emma Dalman den 8 maj, 2014 i Heartcore, Okategoriserade

Nu befinner jag mig i Borlänge hos Maria. Hon är en god vän från tiden i Arvika, där vi bondade över hur mycket vi båda vill uppleva här i livet.

Igår föreläste jag på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och idag på den årliga AnIVA-kongressen i Falun. Maria hann precis att åka från jobbet och komma och lyssna på mitt föredrag. Det känns alltid speciellt att ha någon man känner i publiken.

Särskilt Maria. Hon är en stor inspirationskälla för mig. När vi lärde känna varandra var hon mitt uppe i att göra Klassikern, och jag kunde följa henne på Vasaloppet och Vätternrundan. Hon har en vilja som inte är av denna värld.

Jag minns en extremt varm sommardag, när Maria hade tänkt gå ut och springa, men det var helt enkelt för varmt. När hon då istället slog på TV’n och fick se ett lopp med pensionärer – i realtid – springa i den heta sommarvärmen, gav hon sig ut hon också.

”Ja men” sa hon. ”Jag kunde ju bara inte med att sitta inne när jag såg hur de sprang och kämpade. Kan de så måste ju jag också kunna!”

Den dagen sprang hon hela backen upp till utkiksplatsen – på ren vilja.

Ikväll har vi käkat hokifilé stekt i sesamfrö, sötpotatismos med apelsin och till det gröna ärter. Marias kille bidrog med glass i stora lass. Vi har också pratat om hur mina tidigare resor inspirerade Maria till att åka till Thailand, Australien och Taiwan förra året. Hon som aldrig riktigt rest på det sättet förut.

Det känns som att vi kompletterar varandra bra. Vi motiverar och inspirerar varandra, pushar varandra till att våga testa nya saker och har alltid djupa diskussioner om livet när vi ses. Tänk om alla vänskaper var lika givande!

För att toppa denna idylliska kväll så avrundade vi med lite gitarrspel och sång, à la Magnus Uggla och ”Trubaduren”.

Lite motgång

Av Emma Dalman den 28 april, 2014 i Heartcore

Årskontrollen visade att allt såg bra ut. Men det blev ändå lite backlash.

Eftersom jag har haft en inflammation i lung- och hjärtsäck så får jag inte träna hårt på ett tag.. Måste ta det väldigt lugnt i maj, sen smyga igång i juni och full fart från juli. Läkaren i Göteborg satte också stopp för Lidingöloppet i september. Det blir för kort om tid att träna upp mig om jag inte får börja på riktigt förrän i juli. Resterande lopp var han inte orolig för, men just löpningen är riktigt tuff.

Jag lyckades förhandla mig till att få träna Krav Maga i maj, men jag får inte ta i på uppvärmningen eller få upp pulsen särskilt mycket. Hehe, min doktor verkade inte ha stött på Krav Maga förut.

”Jaja, självförsvar kan du väl få träna. Det är ju inte ansträngande.”

Hmm. Okey. Visst. Om du säger det så.

Detta betyder att jag inte kan göra några fysiologiska tester den här veckan, vilket var inplanerat. Och jag får göra Lidingöloppet sist nästa år istället. Det vi drar igång med är således Vasaloppet i mars. Det ger oss lite mer tid, vilket är bra. Det gör också att jag inte får löpningen avklarad, vilket är tôlitt. Ser verkligen inte fram emot Lidingöloppet. Hade varit så skönt att göra det nu och sen kunna fokusera på resterande lopp. Men jag förstår absolut varför jag inte ska hitta på något dumt nu.

Det som drar ner mig är insikten att det fortfarande inte är jag som bestämmer över min kropp. Utan min kropp som bestämmer över mig. Detta är något jag måste lära mig att leva med. Verkar det som. Men ingenting som jag tycker om.

Vad är det man säger? Jag behöver inte gilla läget, men jag måste acceptera det.

Avslutad besiktning

Av Emma Dalman den 26 april, 2014 i Heartcore, Sjukhus

Phiu! Tack och lov att de senaste dagarna är över.

I torsdags var det dags för sista biopsin (ever!), hjärtkatetrisering och kranskärlsröntgen. Självklart krånglar allting när jag ligger på op-bordet. Efter fyra-fem försök att få in en ledare i pulsådern på höger hand får vi växla till vänster. Då tycker den andra läkaren att hon samtidigt kan börja bedöva och sticka och snitta i halsen, medan läkare nummer ett rotar i vänster handled.

Jag brukar sjunga istället för att skrika – jag tycker det är trevligare. Men det var knappt att jag hann med i svängarna så det var svårt att välja sång. Blev en hel del ynkliga gnyenden blandat med otydliga hummanden.

Det var svårt att få bra bitar från hjärtat, pulsådern sprutade blod och det var tungt att cykla. Jepp, en undersökning går ut på att se inifrån hur hjärtat arbetar under ansträngning. Och då måste jag ju anstränga mig.

Först kring 17-tiden kom jag till avdelningen och orkade sova en stund. Tryckförbandet över vänster handled ska successivt tas bort under fyra timmar (eftersom det är en pulsåder man varit inne i). Väl det togs bort kl 21 började det att störtblöda. På med plastförbandet igen. Ytterligare fyra timmars väntan. Halv två på natten var jag klar på Sahlgrenska. Kvart över två låg jag i min säng på Panorama.

Klockan 08.00 på fredag inleddes sista dagen på årskontrollen.

Det var njurfunktionsbedömning, läkarbesök och sköterskebesök. Mellan varven sov jag så mycket som möjligt i en säng på mottagningen. Heh, det känns som om det är allt jag har gjort den här gången. Sovit, sovit och sovit.

Lite social hann jag vara på fredag eftermiddag. Sushi och promenad med Emma, Arthur och lilla Ellinor. Pizza och TV med Brita, Anders och Emelie. Vet inte riktigt när nästa tripp till Götet blir. Så jag säger som Timo:

”För även om jag lämnar dig nu, för andra gator och torg
Är du aldrig långt bort ifrån mig, mitt Göteborg.”

Påsk, pjosk.

Av Emma Dalman den 20 april, 2014 i Heartcore, Roligheter

Har ni inte sett Johan Glans’ ”World tour of Skandinavien” och/eller ”World tour of Skåne”, så har ni två roliga YouTube-timmar framför er.

”World tour of Skåne”
”World tour of Skandinavien”

Vill ni bara ha påskanknytningen så rekommenderar jag följande från Skandinavien-turnén:

Vi firar inte påsk i min familj. Käkar inte påskmiddag, målar inga ägg, och tänker inte särskilt mycket på Jesus. Så jag glömmer bort att det är en högtid. Att det kommer ungar utklädda till kärringar och tigger godis innan de ska flyga till Blåkulla. Att hela Sverige tydligen ska äta sill (igen). Att musten som blev över från i julas bytt namn och fortsätter erodera allas munhålor. Men framför allt glömmer jag det viktigaste.

Jag hade fikatjejerna på fest i fredags. Som tur är har jag blivit expert på det alkoholfria utbudet, så ovanstående miss var ingen katastrof. Vi kunde också fått en enormt trevlig kväll, då jag hittar ett VISA-kort liggandes på gatan när vi kommer in till stan. Hmm, gratis dricka ikväll?

Lugn, jag har ett samvete. Vi lämnade in kortet till närmsta polisbil vi såg, vilket var enkelt för det kryllade av poliser i centrum.

Idag firade släkten min födelsedag (något försenat), samt min andra födelsedag som ägde rum här i dagarna. Jag fyller ju faktiskt år två gånger nu för tiden. Vi drack champagne och andades ut för att detta året nu låg bakom oss. Sen tände vi ett ljus och jag spelade och sjöng för min donator.

Ska vi passa på detta?

Av Emma Dalman den 1 april, 2014 i Heartcore

Idag skulle jag packa. Imorgon ska jag på Vipassana.

Marina mailade mig på förmiddagen. En som hon kände hade varit i Ödeshög och haft mycket dåliga erfarenheter. Hon ville att jag skulle stanna hemma. Jag fick panik. Jag hade ju allt klart. Skjuts dit och hem. Listan över det jag skulle ha med mig. Pratat med alla om att jag skulle åka. Hur spännande det skulle bli. Hur galen jag var som gav mig iväg på det här. Vilken nytta det troligen skulle göra.

Vipassana är en meditationsform, som går ut på att man är knäpptyst i 10 dagar. Man mediterar 10-12 timmar varje dag, från 04.00 på morgonen till 21.30 på kvällen. Man får inte kommunicera med de andra deltagarna på något sätt. Det kallas för ”ädel tystnad”. Dvs ingen kommunikation genom tal, gester, ansiktsuttryck, läten. Det är bara du själv och dina tankar. Dygnet runt. I tio dagar. Jag har en vän som varit där tre gånger. Han älskar det. Jag tänkte att det skulle ge mig mycket, men jag erkänner att jag hade börjat bli nervös under helgen.

Så idag gjorde jag det som jag föresatt mig att inte göra.

Googlade på andras erfarenheter från Ödeshög.

Hmm. De allra flesta sa att det var det absolut jobbigaste de varit med om. Men att det också varit det bästa de någonsin gjort. Förutom några som bara höll fast vid ordet värst.

Till slut fick jag tag i Marinas vän.

Vi pratade länge. Jag velade fram och tillbaka. Det som slutligen fick mig att bestämma mig var två saker.

1) Är man ovan vid att sitta i lotusställning och sitter fel, snett, belastar ryggen – tio-tolv timmar om dagen i tio dagar – så finns det risk för spinalskador (eller andra problem med ryggen).
2) En av hans vänner bröt ihop totalt, kom in i en depression och har fortfarande inte återhämtat sig psykiskt. Det är två år sedan de var där.

Det är meningen att jag ska träna upp mig. Då vill jag inte riskera att göra något som kan medföra skada. Så pass mycket respekt förtjänar min kropp, efter allt slit på intensiven förra året. Och jag vet att jag troligen inte är helt stabil psykiskt. Jag har varit nära att stryka med flera gånger på sistone. Kommer det upp medan jag är i Ödeshög och jag är helt ensam, inte har någon att prata med – det finns en risk att det kan bli fel. Varningsklockorna började ringa när jag pusslade ihop alla bitar av information från olika källor.

Slutsats: Det skulle kunna bli hur bra som helst. Det skulle också kunna slå helt åt andra hållet. Just nu vill jag inte riskera att det kan gå fel. Jag tänker bara ägna mig åt saker som jag vet att jag mår bra utav.

Jag stannar hemma.

Före-bilder och förebilder

Av Emma Dalman den 30 mars, 2014 i Bakgrund, Heartcore

För att dokumentera den förändring (som jag hoppas ska ske) så hade jag en photosesh idag med Hampus Krampus. I mina ögon är han ett fotogeni.

Nu krävs det inte jättemycket för att jag ska tycka att någon är ett fotogeni, eftersom jag själv envisas med att glömma allt om bländare, ISO, f-tal och fokuspunkter fortare än kvickt. Men ändå. Hampus är verkligen tha man när det kommer till media.

Jag hade enorm tur som lyckades boka in honom några timmar idag, då han och Elin planerar sin galna tripp till Mongoliet och sitter upp till öronen i visumansökningar, passfoton, crowdfunding, bilder på hajar och rädda barn – kolla in deras projekt på Äventyrsrally.se.

Nu har jag skrivit ner allting Hampus sa om hur man tar bra kort. Det är i och för sig ingen garanti eftersom min far ständigt skriver ner instruktioner till sig själv om hur man för över foton från kameran till datorn, byter låtar på mp3-spelaren, lägger in nya kontakter i iPhone – men varje gång han ska göra det så är instruktionen spårlöst borta. Och så sitter vi där igen.

Om vi ändå pratar före-bilder så kan vi lika gärna prata förebilder.

Här någonstans är det jag siktar på.

Pink

Andreia Braizer

Realistiskt? Ingen aning. Vi får se.

Så här ser jag alltså ut nu.

Jag vill poängtera att jag inte tror att mitt självförtroende och värde som människa sitter i hur jag ser ut, eller i procentandel fett på kroppen, eller antal centimeter utbuktande muskler. Jag tycker om mig precis som jag är. För det mesta. Förändrar jag ingenting till det yttre så är det helt okej. För det är den inre resan jag är mest intresserad av. Men jag är nyfiken på att se hur jag som transplanterad svarar på träning av mer seriös sort. Hur ripped kan jag bli?

Trodde för en sekund att det inte skulle bli någon träning idag, men jag tog mig ut på en kvällsrunda runt Lambergtjärn. Lilarosa himmel, en man i en roddbåt, hundar i koppel. Jag orkade till och med corepass 2 hemma efteråt. Inte fullt ut, men bättre än i torsdags. Alltid något.

Hampus och Elin.

Bilen och Hajen!

Fotokurs.

Stötta deras projekt, följ deras resa!

Golden Birthday

Av Emma Dalman den 29 mars, 2014 i Heartcore, Träning

Ja må jag leva, ja må jag leva! Idag är det min gyllene födelsedag – my Golden Birthday – som man säger i USA. Det är när man fyller lika mycket som det datum man är född. För mig är det idag. 28 år den 28e mars. Det om något är värt att fira!

Smoothie och en halv banan. Löppass (nummer två i ordningen). Solen skiner och mitt i första 5-minuterslöpningen möter jag min BFF. Therese. Hon hakar på, så vi går och springer, går och springer. Jag som inte är van att springa med någon kämpar för att inte springa för fort – för då orkar jag inte länge. Hon som inte vet hur långt det är kvar av 5 minuter tänker hela tiden ”Är det inte klart snart? Är det inte klart snart?”. På något vänster klarar vi av hela min träning ihop. Det var riktigt kul.

Jag hann även med att träffa Mattias Sandberg – ägare till Optimal Träning, mitt sponsorgym – och snacka igenom Heartcore. Upplägget, vart vi befinner oss nu, vad jag ska göra framöver osv. Mycket trevligt samtal med en mycket trevlig prick! Han har varit med i game’et länge och har mycket vettiga saker innanför pannbenet. Jag fick en rundtur av träningscentret ute på Hammarö, där vi träffades, och provade ut en träningsjacka. Jag som aldrig blivit sponsrad förut tycker det här är mycket spännande – tänka sig, jag får kläder! När jag började prata med Marie mfl om att Optimal Träning eventuellt kunde sponsra mig så tänkte jag att jag kanske kunde få träna till halva priset.. Det här är så mycket mer än jag hade hoppats på.

Det var spännande att få höra hur planerna går för Optimal Träning – att det kommer att komma fler träningscentra framöver. Det är inte bara att Brygguddens anläggning ligger nära där jag bor, jag gillar verkligen deras koncept. Fräscha lokaler som är placerade i områden där folk faktiskt bor, inte ute på industriområden i ytterkanterna. Korta, effektiva träningspass som gör att man är där, ombytt, uppvärmd, tränad och duschad på en timme. Istället för två. Alla ska hinna med att träna. Och att det är öppet nästan dygnet runt! Äntligen ett gym som fattar grejen. Det jobbigaste är en söndag eftermiddag, när man tänker ”Hmm, tänk om jag skulle träna lite ikväll..?”, för att i nästa stund inse att gymmet stänger om 45 minuter. ”Hmmm, ja jo jag hinner ju, om jag packar väskan och sticker NU…” Tankepaus. ”Hmmmmm… Det blir allt stressigt…”

La soirée bjöd på fest och två tårtor. Den roligaste presenten var ett intyg om att jag redan avklarat Klassikern – med startnumret 1337. Elittävlare.

Mat-Tina, nej det blir för trist – jag vill ha Sveriges bästa idrottsdietist!

Av Emma Dalman den 24 mars, 2014 i Heartcore, Kost

Första mötet med Marina.

Egentligen inte alls första mötet. Jag gick hos henne två-tre gånger på gymnasiet – långt innan jag själv ens tänkt tanken att läsa till dietist – för att få lite hjälp med matordningen. Jag visste inte vad jag skulle äta när jag kom hem från skolan. Lagad mat stod mig upp i halsen. Hon frågade vad jag kunde tänka mig att äta. Havregrynsgröt. Jamen ät det då.

Det var inte farligare än så.

Lite fler tips och jag kände mig bättre utrustad. Inte lika osäker. 17-årig tjej som slukat ToppHälsa, iForm och Amelia på jakt efter den perfekta hälsan. Äntligen kom insikten att utgå från mig själv. Det var ju inte så krångligt. Egentligen.

Men nu var det första mötet med siktet inställt på Klassikern. Lite andra förutsättningar än för 10 år sedan. Nya mål och fler erfarenheter.

Vi kom snabbt fram till att jag äter både för lite protein och för lite fett. Samt för lite snabba kolhydrater. Glykogenet är det som tar slut först. Viktigt med ett påfyllt lager. Oavsett om det är träning eller tävling. Likaså efteråt.

Jag gillar att springa direkt på morgonen, innan frukost. Då har jag det gjort och det har inte hunnit bli för varmt ute. Men nu blir det till att planera. Ska jag träna tidigt måste jag äta mer kvällen före. Middag kring 18-19. Kvällsmat kring 22-23 med mer kolhydrater. Snabba grejer på morgonen. Juice. Och snabbt efter. O’boy och banan.

Jag log stort när Marina frågade om jag tyckte om O’boy. O’yeah! Det är ju som flytande godis. Och nu får jag dricka 500 ml (en halvliter!) efter träningen. Mmm!

Träning bryter ner kroppen, och direkt efter fysisk aktivitet är man mer infektionskänslig och drar lättare på sig virus och bacillusker. Det kallas för ”det öppna fönstret”. Inte särskilt optimalt för mig som redan är immunosupprimerad..

Men, visste ni att man kan stänga det öppna fönstret snabbare genom att äta direkt efter träningen? Inom 20 minuter – helst sekunden efter du är klar. Så nu är det jag som laddar en flaska med chokladdryck och packar ner en banan i väskan. O’boy, detta känns bra!

Dokumentär Härifrån

Av Emma Dalman den 23 mars, 2014 i Heartcore, Media, Träning

Första hemmapasset. Har fått övningar från Carro. Yikes.

Jag log brett när jag såg att höftlyft stod överst. Det är min favoritövning. Särskilt med fötter på boll. Det här var utan boll, men ett ben i taget. Easy peasy tänkte jag och lade mig tillrätta.

WTF? Mina ben fungerar inte. De lyder inte. Baksidan av låren verkar inte finnas kvar. De försvann i tisdags på monster-squat-träningen-deluxe.

Resten av passet var en pina.

Den dynamiska plankan klarade jag bara inte. Gå upp och ner. En arm i taget. Från armbågar till sträckta armar. Ner igen. Upp igen. Hjärtat ville hoppa ut. 3×20? No way. 2×10. Knappt.

Crunchövningarna gick bra. Vanliga enkla och sida till sida. Att stå i armhävningsposition och dra in ett knä i taget mot motsatt armbåge fungerade också okej. Men sidoplankan och benlyften ville sig inte. Det som gick så bra i tisdags.

Var lite deppig. Hade sett mig som superstark i drygt ett dygn. Och nu orkade jag ingenting. Men men, Rom byggdes inte på en dag. I förhoppningen om att muntra upp mig gick jag på lunch på Söta Grodan med Birger Markusson. Det lyckades.

Birger är dokumentärfilmare med gedigen erfarenhet. Han har jobbat för Räddningsverket och dokumenterat räddningsinsatser i katastrofområden och krigzoner i stort sett över hela världen. Totalt har han arbetat för Räddningsverket i 28 länder. Han har fått internationella utmärkelser för flera av sina filmer. Och Birger är den som gjorde en dokumentärfilm om handikappsimmaren Anders Olsson, som visades på Sveriges Television inför Paralympics 2012. Han har ett eget produktionsbolag, Markus Film, med bas i Kil.

Vi pratade igenom mitt projekt och Birgers intresse i att dokumentera resan. För att det ska gå i lås behövs finansiering. På tisdag, om fem dagar, är det sista ansökningsdatum för samproduktion med Film i Värmland. Birger, störtskön och härlig, säger att det är bäst att det är han som lämnar in ansökan, eftersom han har ett produktionsbolag. Det är lättare att ansöka på så sätt, och lättare för Film i Värmland att ta ställning till om detta är något de vill stödja.

Jag, som inte har den blekaste aning om hur man skriver en ansökan om samproduktion, nickade tacksamt och instämde. Oh ja, det är nog bäst att du gör det (phiu). Då hörs vi av? Toppen!

Mina armar protesterade högljutt på kvällens Krav Maga-pass där uppvärmningen bestod av plankan, armhävningar, plankan och mer armhävningar. Been there, done that. Sen slogs vi lite.

— ajaj, inga bilder? — de är på väg — kommer snart! –

← Previous 1 … 3 4 5 Next →