Taggarkiv | organdonation

Framsteg!

Av Emma Dalman den 25 mars, 2015 i Träning

I måndags gjorde vi om cykeltestet från i höstas (fast jag slapp gasmasken), för att se om jag har förbättrat mig något och i så fall vilka nya pulszoner jag ska träna inom.

De första två tredjedelarna av testet tänkte jag kaxigt att det här skulle jag kunna göra hela dagen.

Sen blev det tungt.

Men vilken förbättring! (obviously)

Förra gången började jag producera mjölksyra vid motstånd 101 och puls 158, den här gången kom det igång först vid motstånd 126 och puls 170. Det innebär, kort sammanfattat, att jag har förbättrat mig så pass att jag kan utnyttja mer av min kapacitet och ligga kvar där längre innan laktatproduktionen kommer igång. Jag orkar hålla på längre med tyngre motstånd helt enkelt. Vilket är superbt! Det är tydligen en oerhört bra utveckling, enligt Richard som kan det här med tester och resultat.

Det känns väldigt spännande att min årskontroll äger rum om mindre än en månad. Det ska bli mycket intressant att prata igenom det här med mina läkare, då det har skett så stora förändringar på så kort tid – och framför allt det som jag nämnt tidigare – att min puls verkar ha gått ner. Det här vill jag dubbel- och trippelkolla så att det verkligen stämmer – för i sådana fall är det helt jävla underbart! Tänk att slippa ligga på över 100 i vilopuls.. Nu har det inte stört mig nämnvärt, men det skulle innebära en avlastning för hjärtat och att jag får en ökad kapacitet pulsmässigt.

Så här såg det ut i november 2014,
då gick jag över mjölksyratröskeln vid motståndet 101 W och ganska snabbt in i testet:

Så här ser det ut nu i mars 2015,
nu klarar jag ända upp till ca 125 W motstånd,
och det dröjer bra mycket längre innan mjölksyran rinner till!

Härlig, dock ganska grå, morgontur på cykel idag. Var ca tio minuter långsammare nu när jag cyklade själv än när boysen var med. Hmm. Är nog bra att investera i en bra pulsklocka som även håller koll på medelhastigheten så jag inte börjar slacka.

Tur att man fyller år på lördag!

Hemmabygge för att inte frysa av mig tårna. Eltejp runt främre delen för att täcka vädringshålen, och två buffar knutna med snoddar som fick bli temporära skoöverdrag.

Träning

Måndag - cykeltest på Vo2testcenter.

Tisdag - intervallpass med Lena på SATS. Fem-minutersintervaller, fem varv – riktigt kul och riktigt jobbigt!

Onsdag - cykeltur runt Alstern, 32 km. Totalt 128,5 km.

Lördagstur till Forshaga

Av Emma Dalman den 22 mars, 2015 i Söt Likör, Träning

Igår sken solen över Värmeland, men värmen lyste med sin frånvaro.

Fan vad kallt det var.

Vi hade tänkt oss en tur till Deje, men vi höll på att förfrysa så vi nöjde oss med Forshaga och tillbaka. En nätt tur på 4.6 mil. Jag tyckte synd om killarna. Jag hade ändå underställsbyxor och en extratröja på mig, och ändå frös jag. Vi tejpade mina SPD-sandaler med eltejp för att det inte skulle blåsa in så mkt luft genom de vädrande tyghålen – hemmabygge funkar det med!

Det jobbigaste i nuläget är att sadeln trycker lite för mycket på ett väldigt intimt ställe.

Aowchie.

Det blir till att nöta, nöta, nöta.

Racern jag lånar av Mikael.

Klarälvsbanan.

Värmer oss vid solväggen i Forshaga. Sol = sommar. Moln = vinter.

Igår kväll var det gyckeltäflan med Söt Likör och CMB – jag tillhör A1, första altarna, och vi var superdupertaggade!

Med tanke på att vi har vunnit två år i rad, så planerade vi självklart att få med oss trofén hem en gång till och göra ett hat trick, alas så gick det inte hela vägen. Men men, vi kanske hade blivit helt odrägliga om vi hade vunnit för tredje året i rad..

Träning

Lördag - tur och retur till Forshaga på Klarälvsbanan, 46 km. Totalt 96,5 km.

Söndag - vilodag.

Intervallträning

Av Emma Dalman den 20 mars, 2015 i Organdonation, Träning

Jag som för några veckor sedan tänkte:

Efter Vasan, då lugnar det ner sig.

Ha!

Hur tänkte jag där? Nu ska jag ju inte bara cykla, utan även simma – samtidigt som jag måste komma igång med löpningen, annars hinner jag inte lära min kropp att springa innan Lidingöloppet, eller innan Argentina.

Visst, jag behöver inte längre lägga tid på att valla skidor på kvällarna, och åka flera mil dit det finns snö för att ens kunna börja träningen. Nu kan jag hoppa på cykeln direkt, eller snöra på mig skorna, eller kasta mig i Klarälven – eller ja, vi kanske kan vänta lite med utomhussimningen.. Men det blir ändå en hel del träning som ska till!

Idag stod intervallträning på schemat. Första löppasset på ca ett år.

Jag sprang fram och tillbaka med Lena, och Birger dokumenterade allting så det var bara att springa på. Vi var i Tyrskogen, vid en fyrvägskorsning av stigen, och körde 15-sekunders intervaller. Börja i mitten, springa på en av stigarna i 15 sek, vila 15 sek, springa tillbaka till mitten. Vila 15 sek, springa på en ny stig 15 sek, vila 15 sek, tillbaka på 15 sek. Och så nästa stig. Och så nästa. Det var ett varv.

Vi körde fyra varv, vilade två minuter, och sen fyra varv till.

Totalt 64 intervaller.

Det var jobbigt. Rejält jobbigt. Musklerna klarade mer, men det var andning och puls som satte stopp. Jag blev så enormt andfådd och blodet pulserade så att det dånade i huvudet. Hade det här varit innan Vasaloppet så hade jag nog blivit lite rädd och inte vågat ta i, men nu vet jag mer vad jag klarar av, och jag litar också mer på mitt nya hjärta. Jag fick också en enorm överraskning idag. Vi hade fått låna ett pulsband av Richard, och när vi satte på det så visade det på 88. ”Nej, skrattade jag, det här stämmer inte. Jag har ju över 100, ibland 110, i vilopuls!” När vi började gå raskt och värma upp ökade pulsen snabbt till 130-140 och jag kände igen mig själv igen, och tänkte mest att pulsklockan måste visat fel tidigare.

Men nu ligger jag hemma i soffan, har käkat middag och kollat på lite Big Bang Theory, och fick för mig att kolla pulsen via mobilen (appen heter ”Heart Beat”), och gissa vad?! Den var på 87 slag i minuten!

Jag har alltså, genom all träning jag ägnat mig åt de senaste månaderna, lyckats sänka min vilopuls från över hundra till 87!

Vaddå över 100 i vilopuls? Det är ju sjukligt, varför kollar inte människan upp det?!

kanske ni tänker nu, så här kommer en förklaring why:

När jag bytte hjärta var läkarna tvungna att kapa av alla nerver, både till det gamla och det nya, och när de satte in det nya hjärtat så gick det inte att fästa tillbaka dem (det är så yttepytte smått allting), så jag har helt enkelt inte alla nerver inkopplade. Bland annat saknar jag vagusnerven, den som lugnar ner hjärtat när man är avslappnad. På fackspråk kallas det ”parasympatikus”, det system som tar över när vi äter och ska smälta maten, sova, vila, är lugna, klappar katten osv. Det andra systemet heter ”sympatikus”, det som vi i dagligt tal kallar Fight or Flight, som kickar igång adrenalin, säger åt hjärtat att pumpa hårdare för nu är det fara å färde. Nu kommer inte kroppen lägga tid på att smälta mat och ta det lugnt, utan allt blod går till musklerna för nu gäller det att fly från den där sabeltandade tigern som jagar oss (eller tentan vi ligger efter med, jobbuppgifter som läggs på hög, barn som ska skjutsas till och från aktiviteter, storhandling på Bergvik en fredagseftermiddag, släktkalas, all sorts stress, eller helt enkelt – träning).

Jag har alltså hela tiden sympatikuspåslag, hjärtat slår hela tiden fortare. Förr, innan transplantationen, var min vilopuls på under 60 slag i minuten. Nu är den på över 100. Eller, som det verkar, kring 87-88.

Det råder delade meningar bland läkarna huruvida nerverna växer tillbaka igen. Vissa säger att de aldrig kommer att göra det, andra att de kan göra det men att det tar flera år. Jag har ingen aning om ifall min nu (något) sänkta vilopuls är ett resultat av nya nervbanor, min träning, eller en kombo, eller nåt annat. Jag får helt enkelt fråga farbror Doktorn.

Och som många andra idag har jag rockat sockorna rejält, för att uppmärksamma Downs Syndrom!

Träning

Torsdag - aktiv vila med Krav Maga på kvällen, men tog det väldigt lugnt då jag kände mig lite tjyvens..

Fredag - intervallträning med Lena i Tyrskogen. 15-sekunders intervaller, som beskrivet ovan.

Alstern runt

Av Emma Dalman den 18 mars, 2015 i Träning

Klockan ringde 05.20 imorse..

Zzzzz…

Jag var mer zombie än människa tills vi kom utanför dörren. Ah luft!

Jag smög igång med lite lätt cykling idag tillsammans med Mikael för att jag skulle få känna på hur det är att cykla på en racer (vingligt), börja vänja baken vid sadeln (aj), och få kört några mil på morgonen innan jobbet (tre komma fem). Det var en fantastisk morgon, med rosa-lila himmel, slöjmoln och en sol som långsamt gick upp över åkrar, vatten och skogar. Dagar som dessa är jag så enormt glad över att bo i Värmland – ett stenkast utanför min dörr finns vacker natur, höga berg, frisk luft och porlande bäckar. Ja där vill jag leva, ja där vill jag dö.

Det var ovant med så smala däck. Jag gillar fart och fläkt, men det kändes lite läskigt när jag fick upp farten rejält i nedförsbackarna och minsta svajande satte allt i osäker gungning. Och det här med kadens – det gäller verkligen att trampa fort, jeez, det kommer ta ett tag att lära sig.

Mikael, min cykelcoach (som kommer bli presenterad på en egen sida inom kort), undrade hur det gick för mitt hjärta när pulsen ökade, och om jag klarade intervaller. Ja, har jag skrikit och krigat mig förbi repet om och om igen på Vasan så ska jag allt se till att klara av att cykla – jag är nog starkare än somliga (mig själv inräknad) tror, som Henrik alltid sa.

Allt som allt en mycket fin morgon, och jag längtar tills jag får ge mig ut igen!

Inställning av sadeln.

Lite mek hör väl till?

Mikael, the bike man!

Träning

Onsdag - Cykel, Alstern runt, 34.5 kilometer (totalt 50,5 km).

Nästa utmaning

Av Emma Dalman den 17 mars, 2015 i Träning

Ingen rast och ingen ro!

I måndags gjorde vi ett löptest på eftermiddagen, hos Richard på Vo2testcenter, för att se vilka pulszoner jag ska träna i under löpningen. Vi gick alltså inte på max, vilket var skönt (för då slapp jag den där förbenade masken som man ska andas i under ett maxtest), utan vi mätte bara mjölksyranivåer.

Eftersom jag inte har några nerver till hjärtat längre så slår det mycket fortare i vila, men det innebär också att det tar mycket längre tid på sig att öka mer i puls, då det måste gå via adrenalin (som är ett hormon och som transporteras i blodet). Nerverna kan alltså inte ”slå på” hjärtfunktionen som det gör på andra ”vanliga” dödliga, utan jag måste värma upp rejält.

Där kom mitt första misstag.

Jag trodde att jag var bra uppvärmd då jag hade cyklat snabbt till SATS Färjestad, så efter tre minuters gång på löpbandet körde vi på. Det blev ganska snabbt surt i vaderna pga syrebristen. Jäklar vad det gjorde ont. Men jag behövde bara springa totalt 15 minuter, sen var jag redan full med mjölksyra och det var dags att avsluta testet. En kvart låter som ingenting, men för mig som inte har sprungit på ett år, och som inte var tillräckligt igång, så var det mer än nog…

Så nu har jag nya pulszoner att anpassa mig till gällande löpningen – nästa vecka testar vi om cyklingen från i november, för att se vad som har hänt.

Vi mätte även med ultraljud på triceps, höft, midja och lår och jämförde med i höstas – och vilka resultat!

På tre månader har jag tappat 4.3 % kroppsfett, vilket tydligen är jättebra. Jag har inte gått ner i vikt, utan istället omfördelat så att jag har tappat över tre kilo fettmassa och omvandlat det till muskler och vätska istället. Just vid triceps har det fettlager som jag har runt musklerna minskat rejält, från drygt 15 mm till ca 12 mm – och det är det svåraste stället att både bygga muskler och minska fett på! Likaså höft och lår hade minskat fett och ökat muskler, men tydligast var det på magen. Det var väldigt roligt att se svart på vitt vilka resultat alla timmar i skidspåren har gett.

Men, jag kan nog inte räkna med samma siffror vid nästa mätning. Det här var tydligen exceptionellt.

The test is about to begin.

Var fjärde minut fick jag hoppa upp på sidan av bandet,
för då var det dags för blodprov (och jag hann få några droppar vatten).

Efter testet!

Träning

Måndag - löptest på Vo2testcenter.

Tisdag - aktiv vila med Krav Maga på kvällen.

En vecka senare

Av Emma Dalman den 16 mars, 2015 i Heartcore, Träning

För en vecka sedan var jag på väg hem från Mora.

Det gjorde ont precis överallt och jag kunde knappt hålla ögonen öppna – men oj så glad jag var! Jag hade klarat det! Jag hade genomfört Vasan! I grötiga spår, utan spår, i pölar och sjöar och backar som aldrig ville ta slut – och med ett rep som hotades att dras och förhindra min fortsatta färd mot målet.

Jag vill ge ett stort och varmt TACK till alla som hjälpt mig på färden, som trott på mig, som stöttat, pushat och sponsrat!

Trimtex – för state of the art-tränings- och tävlingskläder av högsta kvalitet som verkligen har förgyllt mina timmar i spåren!

Torsby Ski Tunnel – som gav mig och Henrik möjligheten att komma igång rejält med skidträningen redan i november (det var där jag lärde mig grunderna, tekniken, och ramlade många, många gånger)!

Kalhyttan i Filipstad – som skänkte två säsongskort så att jag kunde nöta, och nöta och nöta på deras underbara konstsnöbana! Deras backar är enormt härliga, det är en fröjd att åka skidor när det är så bra spår!

Marina på Karlstad Dietistmottagning – som har fixat ett perfekt kostupplägg som passat mig som handen i handsken, både i vardagen och kring all träning och alla lopp: uppladdning, under och återhämtning!

SATS och Lena – herregud vilken bra coach jag har, och det är lika roligt varje gång vi ses – utmanande, utvecklande och välplanerat! Jag har hela tiden känt mig trygg i allt vi har gjort, och hur vi har lagt upp veckorna – och det har verkligen gett resultat!

Min familj, mina vänner, alla er som följer, läser, kommenterar och skriver mail – er support betyder jättemycket och jag vet inte vad jag hade gjort utan all den uppbackning jag har fått. Och den markservice som mina nära och kära ställt upp med, jeez louise, jag får passa mig så jag inte blir bortskämd…!

Och självklart – Henrik! Min skidlärare som lärt mig allt jag kan. Med en stor portion tålamod, en lika stor del humor och en övertygelse om att jag klarar mer än vad jag själv tror så har du pushat på, legat mig i hasorna, skrikit ”ÖKA”, vilat med mig när jag inte orkat längre, satt fart på mig igen när jag egentligen bara velat lägga mig ner och sova, skojat, skrattat, guidat mig rätt bland burk- och klistervalla, åkt många mil med mig i spåren och otaligt många fler i bil, käkat mackor och onormalt stora portioner pasta med köttfärssås, vallat och vallat om, vallat och vallat om, vallat och vallat om, lärt mig åka sjukt fort utför, och lika lugnt och tålmodigt som Ingmar Stenmark förklarat att:

Det är bare å åk.

Jag kommer sakna våra skidturer.

Vem vet, jag kanske ringer till hösten och vill ut igen.

Men – och jag kan inte trycka hårt nog på denna punkt – om jag, mot alla odds, skulle börja prata om att åka Vasaloppet igen redan nästa år 2016, snälla, slå till mig. Rejält.

Ett stort TACK till er alla!!!

Ni hjälpte mig att ta mig ända hit.

Nu börjar nästa utmaning, get ready inför Vätternrundan och Vansbrosimmet.

Jag vilade mån-tis-ons (yikes vad jag har varit trött i veckan), sen var det dags att börja så smått igen, och idag smög jag igång med min favoritgren – cyklingen! Det fick bli ett kort och lätt pass idag, då vi ska göra ett löptest imorgon och då är det bra om benen är utvilade. Men det var svårt att hålla igen…

Jag ÄLSKAR att cykla!

Det går fort, det går lätt och allt som behövs är ett par välpumpade däck – me like.

Träning

Söndag - Vasaloppet, 9 mil längdskidor. Totalt 73 mil.
Mån-tis-ons - vila.
Torsdag - Krav Maga.
Fredag - pass med Lena på SATS. Rörlighetsträning som uppvärmning, sen fick jag testa ”flowing”, en matta med pads som blir som is. Där jobbade vi baksida lår, mage och lite mer ben, för att avsluta med några fler magövningar.
Lördag - aktiv vila, cyklade till och från uni. Totalt 1,3 mil.
Söndag - lätt cykelpass på 1,6 mil. Totalt 2,9 mil.

Vasaloppet

Av Emma Dalman den 13 mars, 2015 i Heartcore, Media, Organdonation, Träning

Då var det över.

Vasaloppet 2015.

Vilket lopp. Vilken dag. Vilken in i allra glödhetas tur att jag klarade det!

Det var sååå nära att jag hade tvingats bryta vid Oxberg. Och igen vid Hökberg. Och nästan också vid Eldris. Att jag hade hamnat bakom repet och fått åka hem. Visst, jag hade Engelbrektsloppet med mig i bagaget, så skidmomentet i Klassikern var egentligen redan avklarat, jag behövde inte Vasan per se, och ingen hade klandrat mig om jag hade brutit loppet självmant eller hamnat bakom repet. Det största var som sagt att stå på startlinjen.

Men…

När jag nu hade en startplats så ville jag så gärna även vara med om målgången.

Här kommer en recap mil för mil, över det nittioförsta Vasaloppet, från en hjärttransplanterads synvinkel:

Starten

Så otroligt mycket folk. Och så mycket lera. Och vatten.

Vi var på plats 04.30, och medan jag fortsatte sova i bilen – sött nedbäddad med täcke, kudde, öronproppar och ögonskydd – så gick Per ut och började köa för att jag skulle få en så bra startplats som möjligt. Det var tur – jag hamnade nästan längst fram i sista startledet. Det blev en lite halvstressig stund innan starten när det var lång kö till b-majorna, men jag visste att går jag inte nu så går jag inte alls.

Jag hann också träffa Birger och få GPS-sändaren fäst runt magen, så han skulle hitta mig längs med spåret. Några frågade mig sen vad det var, det liknade tydligen en spårningsGPS som jakthundar brukar ha under älgjakten..

Själva starten gick förvånansvärt smärtfritt ändå, och vips så var vi en bra bit före de som stod i startled nio! Det kan ha haft att göra med den sjö som uppstått i mitten av startfållorna, där inte många ville stå, så det bildades rätt rejäla köer på sidorna.

Min farhåga om att bli ståendes två timmar på ett och samma ställe innan man ens kom iväg var således obefogad. Fast.. Det visade sig att jag hade uppfattat det hela fel. Det var ju backen som väntade där de flesta blev ståendes. Inklusive yours truly. Jag höll mig allra längst till höger, så man hade ena sidan fri (eller ja, det var skog). Sen var det bara att hänga på stavarna och ta sig uppåt ett steg i taget.

Jag tror det tog ca en timme. Bara i backen. Som var två kilometer.

Första milen

Jag tog i som bara den och gav mig iväg väl det gick att börja staka. Det fanns absolut inga spår. Det var bara gröt. Alla bytte spår hela tiden. Jag antar att alla tänkte som jag: ”Men nu ser det bättre ut på höger sida, nej nu var det nog bättre på vänster” osv osv osv. Till slut höll jag mig i mitten, då fick jag ett fält för mig själv.

Jag kom till Smågan, första kontrollen efter 11 km, kl.09.54. Det var den kontrollen jag varit mest rädd för att inte klara, eftersom det kunde ta så förbenat lång tid i backen. Men jag var där 36 min innan repet drogs! Det kändes enormt skönt!

Andra milen

Det började kännas lite i armarna. Jag hade införskaffat ett par extrastavar, som jag använde mig av första delen, eftersom de var av tåligare material och alltså skulle hålla bättre i första backen – där många får sina stavar avslagna – men det betydde också att det var tyngre än mina vanliga. Och greppet på höger stav var tvinnat, så varje gång jag släppte staven och skulle fånga den igen hade den vridit sig… Jag messade teamet och sa att jag ville ha mina ”riktiga” stavar när vi möttes vid Mångsbodarna.

Vilken lättnad! Vi passade också på att valla om skidorna (noll fäste) och så fick jag ländrygg och nacke insmord med heat lotion.

Jag var vid Mångsbodarna (24 km) kl.11.33, och fick då höra hur speakern ropade ut mitt namn.

Ja, här kommer ju en åkare som vi följer lite extra idag, åkare 18108, Emma Dalman – som åker för en god sak – nämligen organdonation. Hon fick själv ett nytt hjärta för knappt två år sedan och vi önskar henne all lycka i dagens lopp!

Efter lite bulle och blåbärssoppa bar det iväg igen!

Tredje milen

Minns inte så mycket. Mer än att det gick helt okej. Det var fortfarande roligt, även om det inte fanns så mycket till spår. Ibland kom spårmaskinen och gjorde två stycken fina spår på ena sidan – då samlades alla i ett lämmeltåg just där, och det drog ner hastigheten en hel del när det blev stopp efter långsamma åkare (faktiskt inte efter mig, jag fick istället åka om hur många som helst, det var en ny erfarenhet).

Sen gick det uppför. Och uppför. Och uppför. Det gick inte att åka, utan alla gick. Verkligen gick på skidorna. Tramp, tramp, tramp. Det var nu inte så långt kvar till Risberg, men en vän hade sagt att det var dryga uppförsbackar innan Evertsberg som det var bra att vara mentalt förberedd på. Jag hoppades såå att han hade blandat ihop Risberg och Evertsberg, för jag ville verkligen inte ha fler dryga uppförsbackar efter den här.

Jag kom till Risberg (35 km) kl. 12.56, hoppade upp på staketet hos mor och far och Per och tog en Mars + mer heat lotion.

Fjärde-femte milen

Ja, det var mer av samma sak. Staka. Byta lite spår. Staka. Bita ihop. Försöka komma direkt efter spårmaskinen och få lite oförstörda spår en stund. Staka. Åka i gröt. Staka.

Nu började ryggen ge sig rejält till känna, och det gjorde mer eller mindre ont överallt.

Men att se den här skylten gjorde ändå sitt till. Nu var jag halvvägs.

Jag kom till Evertsberg (48 km) kl.14.45. Kontrollen stängde 15.00, så jag började känna mig aningens stressad. Jag föll ihop i snön och hann få skidorna omvallade och lite mer heat lotion.

And on it went.

Sjätte milen

Aj. Aj. Aj.

Ont, det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten och hela jävla dan.

Det gick lite utför efter Evertsberg, men snart kom Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg. Alltså seriöst, alla som har sagt till mig att Vasaloppet är så lättåkt och mest nedför, ni kan ta och stoppa upp… ja, jag vet inte vad, men något taggigt och trasigt och vasst i lämplig kroppsöppning och bara hålla tyst. Det gick ju bara upp. Upp. Upp. Upp.

Jag hade vid det här laget ingen aning om tiden. Jag fick ett sms ganska snart efter Evertsberg att Oxberg stängde 16.30 så det skulle bli tajt. I en av de förmorskade uppförsbackarna (var tacksamma att jag inte svär ännu mer, ni skulle hört mig i spåret), frågade jag en påhejande man vad klockan var.

16.21.

Det var nio minuter kvar. Och ca två kilometer.

Jag fick panik. Det var inte sant. De fick inte dra repet. Det fick inte vara slut här. Jag skulle ju till Mora. Jag drog på alla växlar jag hade (vilket inte är många när det går uppför, Henrik vet), och skrek mig hela vägen till Oxberg. Vid ett tillfälle vände sig en annan åkare om och frågade:

Why are you crying?

Jag hade ingen energi till att svara ”We’re not gonna make it”, utan jag brölade på och sprang förbi honom. ”Nej! Nej! NEJ! De får inte, de får inte, de får inte dra repet! BRÖÖÖÖL!”

Alla runt omkring mig undrade nog hur jag mådde egentligen.

Nästan framme i Oxberg skulle man runt en liten krök, och det var inte snö längre som vi åkte i. Det var risgrynsgröt. I kurvan var alla spår borta, det fanns ett halvt på vänster sida. Där höll jag på att åka rakt in i en annan åkare, men jag lyckades bromsa och lägga mig bakom honom. Då började han sakta in, så jag skrek:

Men kör för faaan!

Han hoppade räddhågset åt sidan, och jag dundrade på. Här kunde jag höra speakern säga ”Välkomna till Oxberg! Det är en bragd att ha tagit sig så här långt”. Va? Har de dragit repet? En funktionär kom mot mig:

Vill du åka buss eller skidor?

Förvirringen var enorm. Hade de dragit repet? Var det försent? Var det hans sätt att säga ”Vill du åka buss till Mora, eller vill du åka lite till, men it’s over for you”? ”Nej”, sa jag, ”Jag vill fortsätta!” ”Jamen då så, varsågod!” sa mannen. Phiu!

Pappa skrek från andra sidan blåbärssoppeutdelarna och undrade vart repet drogs, om jag hade klarat mig eller inte. Jag bara fortsatte åka.

Jag kom till Oxberg (60 km) kl.16.31.

De drog repet 16.35. De bjöd alltså på fem minuter extra då det inte fanns några spår.

Phiu igen.

Sjunde milen

Det tog emot något så oerhört att staka vid det här laget. Men jag är starkare i stakning än i diagonalåkning, och det går mycket fortare. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag gjorde det, men det var ett staktag i taget. Jag gjorde ljud vid varje utandning – antingen en högljudd andning, ett bröl eller ett gnyende. Alla tittade. Jag brydde mig inte ett jota.

Jag skulle bara framåt, så enkelt var det.

Och gissa vad? Det gick uppför igen. Helvetes jävla skit. Jag HATAR uppförsbackar.

En sjukvårdare på skoter stannade och pratade med en man, och jag passade på att fråga om tiden. Och med den snorkigaste rösten jag hört, ever, svarade hon:

17.35. Du har fem minuter.

Neeeeeeej! Inte igen! Precis då såg jag skylten. En kilometer kvar till Hökberg.

And here we go with the bröling. Jag skrek, jag tjöt, jag tog i med krafter som jag inte visste att jag hade. När jag var 300 meter från Hökberg såg jag en storbildskärm, där tiden visade 17.41. No, no, no. No way.

Jag var framme i Hökberg (71 km) kl.17.44.

De drog repet 17.45.

Jag hörde speakern ”Och här kommer åkare 18108, Emma Dalman, välkommen till Hökberg! Vi hurrar henne ända fram! Hon kämpar på för glatta livet och vi ska se om vi inte kan få några ord med henne här”. Huh? Jag, prata? Är han stollig? Som tur var skötte han större delen, jag tror jag sa ”Ja”, ”Nej”, och ”Nu ska jag i mål”.

Här fick jag min avkolsyrade ljumna Coca Cola. It. Was. Heaven.

Nu hade jag till 19.10 på mig att ta mig till sista kontrollen, Eldris. En mil. Det skulle jag klara.

Åttonde milen

Här fanns det äntligen spår! Hallelujah! Och det gick väldigt mycket nedför. Precis den sortens åkning jag gillar.

Jag kanske skulle bli störtloppsåkare.. Hmm..

Nej, det var dags att fokusera, jag ville inte att det skulle bli så nära repet igen – och särskilt inte vid sista kontrollen. Varje gång jag tänkte tillbaka på starten, och den långa, sega uppförsbacken, höll krafterna på att sina. Har jag verkligen hållit på så här länge? Fy fasiken. Och jag tänkte mer än en gång:

Hur tusan ska jag orka 30 mil på cykel?

Då ska jag åka 21 mil till…

Någonstans här fick vi pannlampor, för nu var det så mörkt att man inte såg spåret längre.

Jag kom fram till Eldris (81 km) kl.19.01, och frågade andfått när målet i Mora stängde. Nej då, fick jag till svar, det stänger inte. Har du klarat dig hit så är du safe, de väntar in alla er som har kommit förbi den här kontrollen. Utmattad sjönk jag ihop på en bänk, med bulle och sportdryck. Alla runtomkring mig såg halvdöda ut. En tjej bredvid på bänken satt med tom blick och öppen mun, och verkade inte veta hur hon skulle släppa stavarna. Jag messade teamet att jag hade klarat mig till Eldris, och att nu skulle jag ta det lugnt eftersom Mora inte stängde.

Till slut reste jag mig upp igen – ytterst plågsamt – och började i sakta mak ta mig ta mig an de sista nio kilometrarna mot mål.

Nionde och sista milen

Efter en stund piper det till i mobilen.

Jag hade hela dagen blivit ganska stressad så fort jag fick ett sms, för jag kände inte riktigt att jag hade tid att stanna och titta (än mindre svara). Varför jag inte hade på ljudlös? No idea. Men nu tänkte jag att det kanske vore en bra idé att kolla ändå.

Målet verkar stänga kl.20.15, så du får åka på igen! Men det klarar du!

Gaaah!

Där tog vilostunden slut och jag hävde mig iväg. Min trötta, nedbrutna kropp fick en adrenalinskjuts utan dess like och jag åkte ikapp några som också hängt på repet tidigare. ”Vet ni om Mora stänger kvart över åtta?!?!” ”Nej, men det borde vi väl hinna”, tyckte de.

Sju kilometer kvar, och 45 minuter.

Det kunde bli tajt igen, och jag tänkte inte ta några risker. Jag stakade, och stakade, och stakade, och stakade. Till slut kom en funktionär, en av de som utgjorde slutpatrullen, och vi frågade alla om Mora verkligen stängde. ”Nej då, inte alls – ni kan komma i mål precis när ni vill. Förra året kom de sista in kvart över nio.”

Då gick musten ur mig.

Där och då ville jag lägga mig ner och aldrig röra mig igen. Jag behövde inte skrika mer. Kroppen skrek åt mig. Sluta-sluta-sluta-sluta-sluta-bara sluta-sluta-snälla sluta-sluta-sluta-sluta-sluta. Funktionären frågade hur jag mådde, och när jag berättade att jag var hjärttransplanterad kallade han åt sig en kvinna som också tillhörde slutpatrullen. Hon råkade även vara sjuksköterska. Så hon följde mig de sista fyra kilometrarna i mål. Det kändes väldigt tryggt faktiskt, och jag var glad att ha sällskap sista biten.

Hon hade sett mig på TV4 veckan innan, och här var jag nu – svag, och trött och skakig – men på väg in i mål!

Vid sista raksträckan sa vi hej då, och jag kom så – äntligen! – in på målrakan.

Stjärnorna stod högt på himlen, det var en hel del publik kvar som hejade och ropade, speakerns röst ekade och musiken – den mäktiga, mäktiga musiken – välkomnade mig till Mora. Vilken känsla! Vilken fantastisk känsla!

Någonstans ifrån väcktes musklerna till liv igen och jag kunde staka på för allt jag var värd in i mål.

Jag kom till Mora (90 km) kl.20.27.

Sluttid 12 timmar 27 minuter 39 sekunder.

Jag klarade det.

Tredje populäraste Vasaloppsåkaren!

Av Emma Dalman den 7 mars, 2015 i Heartcore, Träning

Då kör vi! Mindre än tolv timmar till start.

Fick ett roligt samtal nyss – jag blev tredje populäraste Vasaloppsåkaren!

Det har tydligen varit en anstormning av hälsningar, så det var riktigt bra att bli nummer tre – ergo, jag är glad!

TACK alla som har skickat hälsningar, jag ska hålla utkik efter dem imorgon i spåren (eller ja, spår och spår, längs med vattenleden från Sälen till Mora) – det ska bli jättekul att få läsa era peppande ord och se alla bilder!

Nu är det verkligen dags att sova. Har laddat upp och förberett mig så gott det går – och inte blivit minsta sjuk (kors i taket). Så här ser min snack-pack ut för resan, och jag räknar med goda bullar och uppiggande blåbärssoppa vid varje station.

Rätt najs att ha medicinburkar hemma.

Vill ni följa min (ganska så långsamma) resa in i mål så laddar ni ner appen ”Vasaloppet Vinter 2015″, väljer Vasaloppet, och fyller i Emma Dalman, AXA. Det kostar sju eller nio kronor att bevaka min färd och få notiser varje gång jag passerar en kontroll och när jag går i mål.

Nooooo!

Av Emma Dalman den 6 mars, 2015 i Okategoriserade

Då har influensan slagit till.

Nej nej, inte mig. Det är värre.

Henrik är sjuk.

Min coach, min träningskamrat och sporre, min vallaexpert.

Jeesh, hur ska det här gå? Känns aningen skakigt nu måste jag säga. Prognosen förutspår underbart väder – för publiken vill säga. Sol och plusgrader. Vilket för min del innebär nio mil utan spår. Jag kan inte åka utan spår. Jag är värdelös utan spår. Jag ramlar, trillar, åker i alla riktningar utom framåt utan spår.

En säljare inne på XXL sade förut, när jag skulle köpa på mig lite mer klister och berättade om mitt nu tränar-lösa Vasalopp, att:

Det är nu du växer som människa, nu måste du ta dig utanför din safety zone och ta dig an det här själv, det är nu du märker vad stark du är – och tänk när du går i mål – vilken bragd!

Huh.

Inte visste jag att man kunde få personlig coachning på XXL i Välsviken.

Lyckan när det trillar ut fyra kronärtskocksbitar ur fryspåsen.

Dagen innan uppladdning-uppladdning.

Kolhydrater som kolhydrater…?

Project Cola

Av Emma Dalman den 5 mars, 2015 i Kost, Media, Organdonation, Träning

Zzzzzzzt!

Då har projekt ”Avkolsyra Coca Cola” inletts.

Jag har skakat, rört och hällt coca cola fram och tillbaka – så nu snart finns inte minsta lilla bubbla kvar.

Why?

Jo, vid Hökberg är planen att jag ska få avkolsyrad och ljummen Coca Cola av teamet för att få en sista energikick och boost in i mål. Och när man anstränger sig och måste dricka fort så går det bra mycket smidigare utan kolsyra, likaså klarar inte magen av att få i sig för kall vätska – då måste kroppen jobba på att värma upp den till kroppstemperatur och det tar energi som jag inte har lust att avvara.

On a completely different note, så är jag helt förundrad över att jag inte har blivit sjuk i vinter.

It’s a miracle.

Som transplanterad har jag nedsatt immunförsvar pga mina läkemedel mot avstötning, så jag har dels lättare för att bli sjuk, och väl jag blir det så tar det längre tid för mig att återhämta mig. Har jag en sablans otur så kan en vanlig förkylning, om den sätter sig fel, orsaka avstötning. Men då ska man ha maximalt oflyt. Och jag kan inte tro det flyt jag har haft de senaste månaderna. Nu gäller det att klara sig tre dagar till, sen är Vasan avklarad. Äta och sova bra, dricka rikligt, mycket te med citron och ingefära, högar med vitlök och en panisk besatthet av att inte ta i dörrhandtag, räcken eller andra människor. Det har varit ett vinnande koncept de senaste två veckorna. Let’s keep it that way.

(sett alldeles för mkt Big Bang Theory senaste kvällarna, engelskan sitter som berget)

Deltog i P4 Dalarna imorse också, btw:

Länk till inslaget här.

Träning

Torsdag - jag var med på Krav’en, men deltog inte särskilt mycket – skuggboxades för mig själv, övade på några tekniker, lite sparkar mot väggen och i luften. Det skulle vara typiskt mig att stuka en fot- eller handled, eller köra slut på mig själv totalt, om jag hade varit med hela träningen. Men man lär sig mycket av att titta på och iaktta också. Boom, boom, POW!

← Previous 1 … 7 8 9 … 11 Next →